Den 21 maj är det dags för NAFOL:s (Nasjonal forskerskole for laererutdanning) konferens Once a Teacher – always a Teacher? När det gäller virtuella lärmiljöer kunde frågan vara ”Once a Teacher – now a virtual Teacher?”. Min presentation kommer att fokusera på ett virtuellt lärarskap, som innebär fantastiska möjligheter, där t.ex. Second Life kan bli en lärmiljö där fokus ligger på gemensamma upptäcktsresor och nya upplevelser för studerande.

 

 

På tal om Norge, så vikingatiden fortsätter fascinera och det kommer knappast som någon överraskning att flera simar i Second Life har just detta som tema. Medan min avatar stod i den här simen blev hen erbjuden möjligheten att delta i en vildsvinsjakt (med pilbåge, kan tilläggas). Vissa simar i SL är interaktiva ungefär som spel, även om spel förstås är mera fokuserade på karaktärens framgångar och utveckling. Virtuella världar fungerar delvis som Wikipedia där intresserade och duktiga personer kan skapa vad som helst och vikingabyn jag besökte hade många fina detaljer som en lärare rätt enkelt kunde använda i undervisningen på olika sätt.

 

Distanskurser och virtuella studier är aktuella på de flesta håll i världen. Forskning talar om friheten att studera när som helst, möjligheterna att samarbeta virtuellt och enkla sätt att kommunicera. Att läraryrket i grunden handlar om kommunikation är knappast någon nyhet, men förlorar vi något när vi försvinner in i det virtuella?

En insikt jag fått under min virtuella kurs detta läsår är att vissa delar av kommunikationen förenklas eftersom jag snabbt kan svara och kommentera studerandes frågor och texter. Studerande kanske inte alltid är på topp under en träff eller lektion, men när de får arbeta en tid som passar dem kan kreativiteten och frågorna flöda.  Länkar till simar eller webbsidor delas snabbt och undervisningen kan enkelt studerandecentreras kring aktuella samhälleliga frågor som blir ett slags forskningsobjekt för studerande.

 

Diskussioner och spontaniteten som uppstår när alla är samlade på samma ställe och ser och hör varandra utan tekniska manicker (och utan tekniskt strul) är något jag saknat. Kommunikation handlar inte enbart om skrivna ord på en skärm eller talade ord via en mikrofon. Kommunikation är också förankrad i vårt kroppsspråk och den fysiska plats vi tar i ett rum. Tekniken innebär en förlängning av oss själva och vår kropp ut på nätet, men jag har noterat hur kommunikationen trots alla tekniska hjälpmedel ändå förändras när den sker via nätet. Diskussioner är inte lika smidiga, eftersom ljudet rör sig lite långsammare än i ett fysiskt utrymme. Det blir lätt en frågan om att dela ut muntur till studerande i tur och ordning, som under ett regelrätt läxförhör, eftersom det är svårt för deltagarna att veta vem som kan börja eller när en person pratat/skrivit klart. Studerande kanske sysslar med annat under en virtuell diskussion och därför blir det längre pauser mellan inläggen, vilket i sin tur gör diskussionen trögare än diskussioner jag haft i klass där alla kunnat delta genom att inflika frågor, fortsätta på ett tidigare resonemang, eller bara genom att nicka eller skaka på huvudet visa sitt intresse.

 

Det verkar som om en fruktbar dialog är känslig för avbrott och störande moment, vilket ofta är fallet online. Allt tar längre tid virtuellt och det gör att lektioner eller möten inte ska ha för många teman eller alltför många frågor. Slutsatsen är alltså att diskussioner för jag helst analogt, men olika forskande övningar fungerar alldeles utmärkt och ger många nya infallsvinklar för en ivrig pedagog.

 

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi