Häromdagen hittade jag en artikel som kritiserade individualiseringen i de svenska skolorna. Det som ofta slår mig när IKT i undervisningen diskuteras är att läraren verkar försvinna i bakgrunden, medan tekniken och den ensamma eleven står i fokus, istället för att som i bilden nedan involvera både lärare, elever och teknik.

IKT är inte pedagogik i sig. Lika litet som en lärobok är det. Om det var fallet så skulle inga lärare behövas eftersom elever kunde sätta sig ner med sina läroböcker och lära sig allt på egen hand. IKT är ett verktyg, precis som en lärobok. Läraren är den som planerar arbetet och väljer sina verktyg.

Det räcker inte med att sätta en dator framför eleven för att hen ska lära sig. IKT kan tillföra mycket positivt till undervisningen, men utan vettig planering och tillräcklig IT-pedagogisk kunskap hos läraren så kan det bli ett totalt fiasko. Skickar du en elev ensam till biblioteket för att söka material, så misstänker jag att du får exakt samma resultat som om du låter en elev ensam söka allt material på nätet: planlöst sökande och ytlig informationshantering. Resultat: frustration hos både elev och lärare, eftersom slutresultatet inte blir vad det kunde ha blivit.

Fördelen med IKT är att du som lärare kan följa med elevens process i t.ex. ett Google+ dokument och där kan du snabbt se de källor som eleven hittat. Tillsammans kan sedan källorna och källkritiken diskuteras. Tillsammans. Läraren ska finnas med som en aktiv del från början till slut under lärprocessens gång och introducera, förklara, handleda och fördjupa ämnet. Och det är här jag tror länken mellan lärare och elev i många klassrum brister.

Ifall målet med lektionen är att öva upp informationssökningen så då kan det vara en idé att låta elever pröva olika sökord och fritt söka material själva och sedan diskutera kring vilka källor är tillförlitliga och varför. Dylika övningar är bra med jämna mellanrum, men för framgångsrika projektarbeten får nog lärare räkna med att göra en hel del informationssökning själv.

Enligt min erfarenhet är det mera konstruktivt att läraren valt ut ett specifikt material som eleverna får arbeta med parvis eller gruppvis för att sedan presentera endera i text eller muntligt vad de lärt sig. Idealet är att låta eleverna fördjupa sig i ett delområde de är intresserade av och ge mera material kring det. Tillsammans med gruppen kan läraren sedan bygga vidare på det som eleverna lärt sig och utveckla temat på olika sätt. Desto yngre elever desto tydligare styrning från lärarhåll.

När kommuner köper in pekplattor och datorer för att stärka elevernas IKT-kunskaper, så ska de samtidigt satsa pengar på lärares fortbildning inom IKT-pedagogik. Jag tror de flesta lärare känner sig ensamma med sina IKT-frågor. Mellan alla lektioner, lärarmöten, föräldramöten, kustordieringar, provrättande, administrativa uppgifter och planering av undervisningen finns oftast inte tid för att utveckla IKT i den egna undervisningen. Det kommer heller inte att ske mirakulöst bara för att alla elever får en pekplatta eller dator. Kommuner behöver diskutera med skolorna: Vad behöver rektorer och lärare för att framgångsrikt kunna tillämpa IKT i undervisningen? Min gissning är att svaret blir: mera tid för planering, bra fortbildningar kring IKT i undervisningen och fungerande teknik. Vill vi stärka våra ungdomars ämneskunskaper och IKT-kunskaper finns det inga genvägar. Läraren är och förblir central för elevers lärande, och vi ska sluta tro att IKT i sig självt kommer att stärka lärandet hos våra elever.

Charlotta Hilli är doktorand i Dididi