De finlandssvenska historie- och samhällslärarnas förening ordnar under veckan fortbildning i Åbo. För en vecka sedan kontaktades jag för att hoppa in istället för föreningens ordförande som egentligen skulle tala om den kommande läroplanen i historia. Mitt tema är virtuella lärmiljöer och samhällslärans didaktik, men det blir kanske främst digitala lösningar i historia och samhällslära som jag pratar om. Orsaken är helt enkelt den att virtuella lärmiljöer är ett koncept som är i vardande. Jag kan tänka mig att Abbas Ibn Firnas och Leonardo da Vinci insåg samma sak när de försökte föra människan upp i luften. Jag hoppas förstås att det inte tar mellan 1000 och 500 år att utveckla det virtuella potentialet.
Om vi vill arbeta med virtuella lärmiljöer så behöver vi ta två viktiga begrepp i beaktande: interaktion och samarbete. De som studerar i en virtuell lärmiljö ska kunna interagera både med miljön, objekten, övriga studerande och läraren. Dessutom handlar virtuella lärmiljöer om att samarbeta med andra för att lära sig. Det mervärde som tekniken ger är de nya världar och lärmiljöer som vi kan introducera för våra barn och ungdomar. När vi diskuterar rymden så kan vi besöka rymden via exempelvis Second Life och arbeta med olika rymdprojekt på plats så att säga.
När vi vill problematisera den franska revolutionen så kan vi låta studerande anta olika roller under revolutionen tack vare Second Life. När vi kommit så långt så då kan vi på allvar tala om virtuella lärmiljöer eftersom vi arbetar med temat multimodalt och aktiverar deltagarna.
Den som ögnar igenom min prezi inser att mycket av det material jag nämner uppfyller inte kraven på virtuell lärmiljö. Vi är inte där ännu. Det krävs en förändrad läroplan, nya sätt att strukturera skolan och lektionerna, förändrade attityder hos både lärare och elever, nya sätt att bedöma kunskap o.s.v för att vi ska kunna bli verkligt virtuella. Och hur påverkas lärandet då? Ja, forskningen är inte tillräckligt omfattande för att dra andra slutsatser än att virtuella lärmiljöer kan stöda och motivera lärandet hos studerande, men det beror på hur miljön används. Läraren behöver tänka i nya banor för att få ut det mesta ur lärmiljön, så det gäller att ha lite av Ibn Firnas’ och da Vincis uppfinnaranda i sig.
Framför allt behöver vi överväga vad i undervisningen som behöver förnyas och vad som faktiskt är riktigt bra som det är. När vi talar om teknik i undervisningen så ska vi hela tiden hålla i minnet att tekniken ska innebära ett mervärde. Det som kan göras bättre och enklare utan teknik är inte föremål för diskussionen här. Det är däremot ytterst kostsamt och/eller omöjligt att låta studerande besöka rymden eller delta i den franska revolutionen utan teknikens hjälp. Via virtuella lärmiljöer kan vi vidga vyerna tack vare alla dessa Ibn Firnas och da Vincis som vågade drömma stort och gränslöst.
Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi