När jag för några månader sedan blev ombedd att sätta en rubrik på min presentation under Dididi-seminariet den 11 april, så valde jag pretentiöst nog ett latinskt uttryck, Läraren och den virtuella lärmiljön – Non omnia possumus omnes. Latin är ett intressant språk, som förekommer nu som då i alla möjliga sammanhang, men som de facto är dött eftersom det inte talas aktivt av någon. Vissa likheter finns med mitt tema, virtuella lärmiljöer. I IT-tidens begynnelse kallades det e-lärande, numera digitalt lärande, som håller på att övergå till virtuellt lärande. Dessa begrepp dyker upp avsevärt oftare än latinska uttryck, men om innebörden är mycket klarare än latinets vet jag inte. E-lärande handlade främst om att ladda upp skriftligt material och förmedla information, som studerande på egen hand kunde arbeta med och skicka in till läraren. Den digitala tidsåldern präglas av skrivna texter, bilder och videor av olika slag, som studerande arbetar med oftast ensamma via t.ex. bloggar eller undervisningsplattformer. Det centrala inom virtuellt lärande är samarbete och möjligheterna att producera gemensamt material via Internet och virtuella resurser. Det nya i sammanhanget är att vi faktiskt kan prata, skriva, skapa och lära tillsammans i realtid. De flesta lärare befinner sig någonstans mellan digitaliseringen och virtualiseringen. Vi inser nyttan med att dela material över nätet, men studerande jobbar fortfarande alltför ofta ensamma med det. Det här bottnar förstås i en syn på lärandet som något som sker hos en enskild individ, medan nyttan med att samarbeta med andra för att lära lätt förbises.

Läraren i Second Life. CC Charlotta Hilli

Vi kan naturligtvis byta ut begreppen in absurdum utan att ta till oss vad de egentligen innebär. För att tekniken i skolan inte ska bli enbart floskler för att imponera på läsare så krävs satsningar på fortbildningar för lärare, men också mera forskning i dessa nya lärmiljöer. Den största utmaningen blir att utveckla en ny pedagogik där virtuella resurser används framgångsrikt med tanke på lärandet och på ett sätt som motiverar studerande att lära sig ännu mera. Och vi behöver hjälpas åt för att uppnå potentialen. Många lärare väljer att stanna kvar i e-lärandet och ensamheten, istället för att samarbeta med andra pedagoger för att se nya möjligheter med det virtuella. Om vi utvecklar den latinska rubriken något så blir den moderna svenska betydelsen: Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi