Kategoriarkiv: Samarbetsinlärning

Dialog2016

Dialog2016 gick av stapeln i Mariehamn (4-5.2) och DiDiDi var främst representerad av undertecknad även om vår koordinator Kicki Häggblom också föreläste om Upphovsrätt för lärare. Martin Tallvid inledde och Håkan Fleischer avslutade fortbildningsdagarna. Däremellan presenterades allt från programmering och datalogiskt tänkande (Linda Mannila) till interaktiva och visuella redskap i undervisningen (Camilla Askebäck-Diaz).

Valet att låta forskare rama in evenemanget och inkludera undervisande lärares erfarenheter är säkert ett fungerande koncept. Tallvid tog exempelvis fasta på vikten av klassrumsforskning som är relevant för pedagoger. Det jag reflekterat mycket över de senaste månaderna är respekten för praktiken i forskningssammanhang. När lärare pratar om sin undervisning kontextualiserar de den vanligtvis och berättar om specifika situationer där appar eller verktyg fungerat särskilt väl. Vetenskapliga teorier och modeller tar inte alltid kontexten i beaktande vilket gör dem enkla att generalisera, och tyvärr svåra att tillämpa i praktiken. Ingen undervisningsgrupp är den andra lik så att säga, och alla teorier och modeller måste anpassas till praktiken. Läggs digital teknik till så uppstår ytterligare en faktor som lärare behöver beakta. Nya digitala verktyg behöver nya pedagogiska metoder.

Tallvid konstaterade att en 1:1 lärmiljö där alla elever har en egen nätuppkopplad apparat inte på något sätt liknar en lärmiljö utan dylika apparater. Lärare är utbildade för det senare och sällan förberedda på det första. Gör lärarutbildningar och arbetsgivare tillräckligt för att förbereda lärare på undervisning i (det jag väljer att kalla) virtuella lärmiljöer? Svaret är nej. Det verkar fortfarande saknas insikt om vilken fundamental förändring den virtuella tekniken innebär i undervisningen. Det räcker inte med att köpa teknik till skolorna. Som sagt, nya digitala och virtuella verktyg behöver nya pedagogiska metoder. För en långsiktig pedagogisk förändring borde rektorer aktivt arbeta för att lärare gemensamt utvecklar den virtuella undervisningen i skolan och fortbildar sig regelbundet. Kollegialt lärande kallas det ibland. Och det går inte att underskatta IT-pedagogers betydelse i sammanhanget. Att förändra praktik tar tid och enstaka eldsjälar tröttnar i värsta fall om inte förändringen sker kollegialt.

Det är alltid intressant med perspektivskiften. Avstånden till Mariehamn kan också symbolisera hur lärare kan välja riktning beroende på vad de vill göra i undervisningen och vad målet är. Ibland är det enklare att nå målet och ibland krävs längre tid och mer förberedelser, ungefär som en kortare eller en längre resa.

Lärare arbetar dagligen med kunskap och därför krävs också diskussioner om vad relevant kunskap är år 2016 och framåt. Fleischer talar om stretchad kunskap. Det återkommande för forskare inom området är det paradigmskifte som pågått i tiotals år. Kunskapen förändras i snabb takt. Forskningsrön sprids snabbare än någonsin och våra verkligheter utmanas av allt det vi tar del av. Program och verktyg förändras likaså snabbt. Därför vill jag särskilt lyfta upp det som Fleischer sade nämligen ”Appar kommer och går, förhållningssätt består!” Lärandemålen är X och för att nå dit finns en rad olika färdvägar och färdsätt. Precis som Tallvid och Fleischer valde jag att utgå ifrån att det mest grundläggande är hur lärare förhåller sig till kunskap.

Mitt tema var virtuell dialog. Virtuella program ökar möjligheterna att gå i dialog med studerande på en rad olika sätt. Det innebär dock att lärare tvingas skärskåda sin undervisning och kunskapssyn. En dialog borde inkludera många röster och flera perspektiv (Bakhtin, 1981). En studie som jämförde amerikanska och japanska ungdomars matematikkunskaper noterade att japanska elever hade bättre kunskaper. Skillnaden verkade vara att amerikanska lärare presenterade ett problem och en modell för att lösa det. Japanska lärare presenterade ett problem och lät eleverna gruppvis försöka lösa det för att sedan gemensamt diskutera kring lösningarnas användbarhet. Det kan vara ett exempel på ett mer dialogiskt klassrum där läraren inte är den enda kunskapsbäraren utan där kunskapen konstrueras gemensamt via en dialog. Camilla Askebäck-Diaz nämnde att ungefär 25 procent av elever deltar i diskussioner i klassrummet oavsett om de vet eller inte vet svaret. Därför kan appar öka deltagandet hos alla elever, inte bara den minoritet som vågar/orkar/vill delta.

I ett dialogiskt klassrum är det viktigt att notera ett emancipatoriskt perspektiv nämligen att en mångfald av röster får höras, inte enbart majoritetens eller den rådande normens (Dysthe, 1996). Ett dialogiskt klassrum är ett inkluderande klassrum. Via virtuella program kan dialogen ske muntligen eller skriftligen och den behöver inte alltid ske vid en specifik tidpunkt. Vissa studerande föredrar att delta skriftligen i ett samtal, andra uppskattar muntliga inlägg. Dialogen kan ske mellan studerande och studerande, mellan studerande och lärare eller mellan undervisningsgruppen och utomstående personer. Studerande kan söka olika slags källor och utomstående experter kan bjudas in via videosamtal för att vidga perspektiven vid dialogen. Mitt favoritexempel är wikis i undervisningen eftersom det så uppenbart kräver en förändrad pedagogik när studerande gemensamt skriver texter och kort och gott skapar kunskap tillsammans. Det leder automatiskt till att läraren blir en handledare som kan anpassa responsen enligt studerandes behov och att utbudet på källor är större än om enbart lärobok eller lärarens material används. Dylika projekt tar ofta tid och källor förändras vilket gör att uppgifter gärna ska vara flexibla. Det verkar finnas en tumregel när undervisningen virtualiseras, nämligen att inte använda för många olika program samtidigt utan att vara på det klara med vad målen med övningen är och söka teknik som motsvarar lärandemålen. Som sagt, appar (och program) kommer och går, men jag vågar påstå att behovet av dialog kvarstår.

Ett varmt tack å DiDiDi:s vägnar till Carola Eklund och övriga arrangörer för ett välorganiserat och intresseväckande seminarium – tillsammans når vi längre!

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Wikis eller inte wikis i undervisningen?

Lämna ett svar

Jannica Heinström föreläste vid Dididi-seminariet 19.11.2014 kring wikis i undervisningen. Heinström har doktorerat på universitetsstuderandes informationssökning år 2002. När hon besökte Vasa övningsskola var det ett avslutat projekt inom gymnasieutbildningen som hon hänvisade till. Projektet innebar att två grupper i gymnasiet, en i historia och en i modersmål, arbetade i mindre grupper kring wikis. Lärarna hade planerat övningarna och forskarna intervjuade senare studerande kring hur wikiarbetet påverkat deras skolarbete i kurserna. Mera info om det övergripande Tieto haltuun-projektet finns här.

Wikipedia är ett omtvistat ämne i skolorna och vissa godkänner inte alls Wikipedia som en källa, trots att det är där de flesta av oss hamnar förr eller senare. Det är knappast någon nyhet att Wikipedia faktiskt innehöll färre felaktigheter än uppslagsverket Encyclopaedia Britannica. Idén med Wikipedia är förstås att arbeta fram artiklar tillsammans och därför inkluderas också den kollaborativa aspekten i Heinströms projekt. Samarbetet verkade inte ha fungerat speciellt väl och många grupper delade helt enkelt upp övningen och skrev den enskilt.

Heinström presenterade många intressanta resultat, men ett var att största delen av de 35 respondenterna skrev för läraren och offentligheten med Wikipedia inverkade på rätt få studerande. Vissa upplevde en större press när de skrev offentligt och det fanns de som tog det som ett personligt påhopp om någon ändrade eller raderade deras texter. För en av respondenterna skrevs texten om med tanke på medstuderande som skulle använda wikina som en lärobok inför provet, vilket tolkades som en ökad omtanke om andra. Bedömningen upplevdes som en central bit av uppgiften och för några respondenter var wikis anonyma inlägg och krävde därför inte lika stor ansträngning, men motsatta åsikter fanns också och upplevde den offentliga texten som mera krävande än när enbart läraren läser den. Informationssökningen i sig verkade inte vara ett problem, men däremot nog analysen av materialet, vilket också tidigare forskning bekräftar.

I och med att jag jobbat en del med wikis och samarbetsinlärning under min forskningsprocess så känner jag igen mycket av det som Heinström talade om. Samtidigt undrar jag var det pedagogiska tänket fanns när övningarna planerades. Det kommer inte som någon överraskning att studerande är fokuserade på bedömningen. Vi må vara sociala djur i grunden, men samarbete är något vi lär oss och något som vi kan bli bättre på. Så länge som bedömningen utgår ifrån individuella prestationer så ser få studerande nyttan med samarbete.

Grupparbeten kan vara oerhört givande, men de kan också vara bland det värsta i pedagogikens historia beroende på hur de planeras, precis som vilken annan undervisningsmetod som helst. När det krävs problemlösning och olika kreativa lösningar i en övning så blir också samarbetet mera fruktbart eftersom alla gruppmedlemmar kan komma med förslag och föra arbetet vidare. I historia kunde en jämförande analys av en historisk händelse och en aktuell händelse vara exempel på det. Då kan det material som redan finns på nätet utnyttjas för att analysera olika aspekter av händelserna och båda händelsernas relevans kan klargöras tydligt i studerandes texter. En enskild studerande hinner inte bearbeta all den information som finns och därför blir också samarbetet ett stöd, inte ett hinder i arbetsprocessen.

Wikin är ett utmärkt sätt att samla gemensamma projekt, men själva samarbetet och skrivandet har mina grupper gjort i Google dokument och där kan läraren enkelt handleda och följa med skrivprocessen. Ett dilemma med Wikibooks som jag använt är att när flera personer publicerar samtidigt så finns risken att texter försvinner, därför är ett annat gemensamt skrivdokument bättre eftersom texten finns sparad där. Jag bad mina studerande att först skriva in referenserna i Google dokumentet och sedan sparade de hela texten i Wikibooks för att undvika att alla källhänvisningar gick förlorade. Klippa-klistra-metoden är alltså användbar i vissa fall! Även om referenssystemet i wikin känns något föråldrat och onödigt krångligt så tvingar det användarna att skriva in sina källor manuellt och det räcker inte med länkande hit och dit som i bloggar, och det i sig är en värdefull övning.

Heinström konstaterade att lärarens handledning är viktig för att dylika projekt ska fungera och i den grupp där läraren mera aktivt uppmuntrade och stödde gruppernas arbete blev också wikiarbetet mera framgångsrikt. Ta en titt på videoklippet jag länkade till och notera hur central del av undervisningen samarbetet är. Det är ett återkommande arbetssätt under hela kursen och inte enbart ett enskilt moment nu som då. I bästa fall kan det genomsyra skolans verksamhet på många andra plan och stöda gemenskapen bland studerande, respekten för andras åsikter och glädjen över att dela kunskap och lära sig tillsammans med andra.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi

Att skriva tillsammans, att lära tillsammans – Google Drive

Lämna ett svar

Det bästa med Google+ är Google Drive där olika dokument, kalkylblad, presentationer m.m. kan skapas för privat bruk och de kan publiceras offentligt så att vem som helst kan söka dem.

Ur pedagogisk synvinkel är det mest intressanta att alla slags dokument också kan delas med flera endera genom att ge alla med länken rätt att se dokumentet, kommentera dokumentet eller redigera dokumentet.

Eller genom att bjuda in vissa personer vars e-postadresser du har. Dokumenten sparas i Googles molntjänst så det enda som skribenterna behöver göra är att skriva, skriva, skriva.

Det lärare förstås vill är att kunna kommentera dokumentet. En funktion som jag uppskattat väldigt mycket och som är en av de främsta orsakerna till att jag rekommenderar Google Drive till alla lärare och studerande som aktivt vill delta i en skrivprocess tillsammans. Det finns också möjlighet att chatta med de övriga skribenterna om de är online samtidigt i dokumentet, vilket underlättar samarbetet avsevärt. Studerande ställer ofta frågor den vägen och jag kan enkelt handleda dem när jag ser vad de skrivit och vilka länkar/källor de använt. Chatthistoriken försvinner såvitt jag vet när du lämnar dokumentet.

När kommentarerna har åtgärdats så kan både skribenter och kommentatorer välja att klicka på resolved/löst och då får du som lärare ett meddelande i din e-post om det här. Här vill jag ändå poängtera att kommentarerna verkar sparas enligt ett eget system. Jag märkte det när jag skrivit kommentarer i flera provsvar och när jag gick tillbaka till dokumenten några minuter senare så hade kommentarerna försvunnit. Det tog några minuter att hitta ett forum med en diskussion kring det här och snart fann jag en potentiell lösning. Det lönar sig att klicka på comments/kommentar-knappen när du skrivit in dina kommentarer. Då borde listan med dina kommentarer synas under fliken och det betyder att de sparats.

En bra funktion när många studerande skriver tillsammans är redigeringshistoriken eller revision history. Ifall någon gör en ändring som de senare ångrar kan dokumentet återställas via den här funktionen. Jag tycker det är behändigt att hålla koll på vem som skriver vad, men då är det bäst att dela dokumentet med de studerande som skriver dokumentet. Jag har ofta skapat dokument där länken är det enda som behövs för att kunna skriva i dokumentet, men då finns det en stor risk för att alla skribenter syns som anonyma i redigeringshistoriken. Och om du som lärare bara här rätt att kommentera så då ser du inte historiken överhuvudtaget.

Alla dokument som delas med dig finns under fliken Shared with me och du får en inbjudan att se dokumenten i din epost. Dokumenten kan flyttas till mappar du skapar i din egen Drive, men det verkar som om de stannar kvar i Shared with me-mappen, vilket blir problematiskt om man arbetar med Google+ i många kurser. Listan på dokument blir snabbt väldigt lång, så det lönar sig att fundera på ifall studerande kan arbeta i samma dokument hela kursen.

Om den som skapat dokumentet raderar det så tror jag att det försvinner ur din Shared with me-mapp också, vilket kan vara bra för Google+ användare att känna till. Det är lite annorlunda att använda Google+ än vanlig e-post där en fil kan läggas till som bilaga och mottagaren bestämmer när filen tas bort.

Just nu lutar jag mera mot att som lärare skapa de flesta dokument som används under en kurs. I mitt senaste blogginlägg diskuterade jag en av orsakerna till det här om Google+ grupper används som lärmiljö. Tillgången till redigeringshistoriken är en annan. Kontrollen över mängden dokument är en tredje. Fördelen med att som lärare numera främst behöva hantera stora mängder av digitala dokument är att de är enkla att söka efter i Google Drive med hjälp av sökmotorn. Hur de organiseras på ett effektivt sätt är som alltid individuellt för varje lärare.

Google+ har varit en ny miljö för de flesta av mina studerande och de första gångerna vi använde den blev många studerande förvirrade och att dessutom förvänta sig att de ska skapa och dela dokument ökar enbart förvirringen. När de vant sig vid Google+ så då blir det enklare att överlåta dokumentskapandet till dem. Eftersom enbart internet behövs för att arbeta med Google Drive så är det möjligt för studerande som befinner sig på annan ort att delta. En av mina studerande satt på tåget en förmiddag när vi hade lektion, men hen kunde ändå skriva ett projektarbete tillsammans med sin grupp. Det var trevligt för gruppen, för mig som lärare och för studerande själv som inte gick miste om lektionens arbete. Ännu en fördel med Google+.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi