Här ett mera detaljerat program för seminariet 15.5.2013 kl 13-16 i rum A206, Academill, Strandgatan 2, Vasa
Tillfället kommer att streamas i realtid på adressen:
https://connect.vasa.abo.fi/dididi/
Anmälan till seminariet har skett på förhand. För ev. lediga platser kontakta DiDiDi koordinator Kicki.haggblom(at) abo.fi eller IT-koordinator fredrik.aman(at)abo.fi
Välkomna!
Martin Schibbye och Johan Persson drog fullt hus när de föreläste vid seminariet Mediespråk 2013 i Vasa och publiken fick höra deras tankar om reportageresan som ledde till åtal och fängelsevistelse i Etiopien. Den etiopiska regeringens iscensatta video fungerade som bevis på journalisternas ”samröre med terrorister” och laddades förstås upp på nätet. Videons innehåll ifrågasattes till en början inte av myndigheterna eller allmänheten, vilket journalisterna förvånades över.
Det är inte lätt att avgöra vad som är äkta och vad som är redigerade sanningar på nätet. Vissa människor småler nedlåtande och menar att de aldrig delar med sig av något nätmaterial, eftersom allt är opålitligt. En glädje med sociala medier är ju att dela med sig och utan den aspekten mister de väldigt mycket av sin charm. Sanningen på nätet kan självfallet redigeras på förhand, men framför allt kan vi i efterhand rätta till missförstånd eller felaktigheter när mera fakta dykt upp. Schibbye och Persson benådades efter en framkrystad ”bekännelse” och första minuterna i frihet dokumenterades av Johan Persson i denna bild. Bilden laddades snabbt upp på nätet och spreds vidare som ett glädjande budskap.
Schibbye och Perssons öde är ett exempel på hur vi kan följa med ett händelseförlopp nästan minut för minut. Det gör det svårt att avgöra sanningshalten den sekund vi får informationen och vi får vara beredda på att revidera våra uppfattningar flera gånger. Tillgängligheten på information är både en styrka och ett ok. Med tanke på den välbesökta föreläsningen så väcker liknande öden intresse och detta intresse kan uppmuntras i klassrummet genom olika infallsvinklar t.ex. genom att diskutera vad sanning innebär eller hur yttrandefrihet och censur kolliderar i en global värld.
De svenska journalisterna såg en verklighet som bör delas med omvärlden och kanske deras berättelse kan förändra situationen för tusentals samvetsfångar i Etiopiens fängelser ifall omvärldens makthavare kräver demokratiska förändringar i Etiopien. Delandets makt kan inte avfärdas som enbart gott eller ont, utan den kan befria eller förstöra beroende på hur den används.
Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi
Pekplattorna säljer som aldrig förr och i många skolor har de funnit sin plats. Många rektorer sitter säkert och överväger inköp av pekplattor och försöker avgöra om de är värda en investering eller om bärbara datorer vore bättre. Den som undrar över det pedagogiska mervärdet hos pekplattorna kan läsa Bo Kristoffersons blogginlägg om varför pekplattorna inte kan ersätta datorerna i skolan, än. Trots att de är enkla att använda finns det mycket som talar emot att endast använda pekplattor, vilket framgår ur Kristoffersons blogginlägg. Sanningen är väl att vi behöver båda, beroende på vad som ska ske under en lektion. Läsning kanske är behagligare via en pekplatta, medan skrivande är bättre med tangentbord, dator och vid en större skärm.
På många sätt är pekplattan logisk och enkel att använda t.ex. Fotografering och dokumentering för en blogg känns avsevärt enklare med pekplattan, medan vissa funktioner, som att länka till en annan blogg i ett blogginlägg känns onödigt komplicerat. Så nej, pekplattan kan inte ersätta datorn, men det är kanske fel sätt att se på frågan. Vi rör på oss mer än någonsin och kommunicerar på otaliga sätt, våra redskap behöver vara lika mångsidiga. En dag vill vi arbeta vid en stationär dator eller en bärbar sådan, en annan dag sitter vi på tåget eller i flyget och vill enbart bära med oss pekplattan, på fritiden kanske vi väljer smarttelefonen som hjälpmedel. Om något så lever vi i en tid av tekniska möjligheter, inte begränsningar.
Charlotta Hilli är doktorand inom projektet DiDiDi och något ovan vid pekplattor, så halva blogginlägget skrevs på en iPad 3, medan resten av inlägget redigerades via den gamla, hederliga Bordsdatorn.
Att dela information hör till dagens melodi, men lagarna om upphovsrätt är inte fullt lika inspirerade av vårt frenetiska bloggande, twittrande, facebookande och youtubande då vi länkar friskt till och från alla möjliga håll och Kopiosto har samlat en del nyttigt material som lärare kan bekanta sig med. Creative Commons (CC) nämndes såpass många gånger under Utvecklingsdagar för virtuell undervisning (3-4 december 2012) att jag antog att det är viktigt att känna till. I denna blogg har jag valt den svenska versionen, men det finns naturligtvis också en finsk CC-sida.
CC förklaras kortfattat i denna video, men idén är att de som skapar material kan välja i vilken utsträckning de låter andra använda, bearbeta och publicera materialet.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Yd9dP3vlOyk?feature=player_embedded&w=640&h=360]
Både lärare och elever har nytta av att känna till CC som känns som en enklare variant av upphovsrätten. För finlandssvenska lärare innebär det att vi kan dela med oss av vårt material på villkor som vi själva ställer samtidigt som vi kan bygga upp en materialbank där fler har nytta av våra idéer. På engelskt håll finns det bland annat läroböcker som fritt får användas, t.ex. http://www.ck12.org/teacher och http://www.openculture.com/free_textbooks/
Ett viktigt inlägg i diskussionen om CC gjorde Christina Löfving och det här är också något vi (både unga, gamla och åldersneutrala) behöver reflektera över och diskutera: varför det är viktigt att använda andras material med omsorg och inte glömma bort att även CC-material kräver respekt. Nätet är trots allt befolkat av samma slags människor som vi möter i den icke-virtuella verkligheten och oavsett var vi rör oss är respektlöshet lika ouppskattad.
Charlotta Hilli, doktorand i DiDiDi
Har du hört talas om digital natives, dvs den generation av ungdomar födda efter 1997 som anses ha twittrat sin egen förlossning och fötts med ett YouTube-konto? Lärare runtom i världen har darrat inför denna supergeneration som vet allt och kan allt om digital produktion. Igår hörde jag doktor Anne Looney föreläsa om hur vi ska förstå den nya tekniken och möjligheterna den medför, samt att digital natives-begreppet borde problematiseras.
Pedagoger, ni kan dra en lättnadens suck: vi behövs fortfarande! Det finns ny forskning som visar att ungdomarna har en hel del digitala färdigheter, men väldigt många använder dem i begränsad utsträckning. Det är en sak att ha ett Facebook-konto och att ta foton med Instagram, men ungdomarna sitter ju inte och producerar tankekartor eller digitalt skolmaterial med hjälp av programmen, utan programmen används för att nätverka med andra. Det finns dessutom fortfarande en stor procent ungdomar som inte producerar digitalt material alls och detta bör vi komma ihåg. Om du alltså överväger att använda bloggar, digitala rundvandringar eller tankekartor och vill att ungdomarna interagerar via nätet istället för i klassrummet, så ska du först göra en snabb förfrågan om hur många som faktiskt kan använda tekniken och sedan ta dig tid att introducera tekniken för ungdomarna. Problemet som Dr Looney förde fram var att vi utgår ifrån att barn och ungdomar har kunskaper de egentligen inte har, vilket passiviserar dem, medan skolan förstås ska aktivera och lära ungdomarna att använda digitala verktyg för att de ska kunna delta både som demokratiska medborgare, men också arbetstagare i en alltmer digitaliserad värld.
Det är inte längre en frågan om ifall vi vill göra det, utan det är vår skyldighet att lära våra barn och ungdomar att hantera den digitala verkligheten. Det värsta vi kan göra både som föräldrar och lärare är att lämna dem ensamma där med alla sina frågor och tankar. Vi behöver lära oss att navigera på nya hav och skapa nya kartor som hjälper oss på vägen. Resan är både spännande och skrämmande. Kan tänka mig att Columbus kände lite likadant när han kastade loss. Han hade dock ett klart mål med sin resa, medan våra mål formas medan vi surfar vidare.
Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi
I samband med hypen kring Dan Browns ”Da Vinci-koden” var rundvandringar i bokens miljöer efterfrågade. Numera är det digitala rundvandringar som gäller i och med program som Google Maps och varför inte inkludera detta i undervisningen? Nu senast kan Sofi Oksanens läsare digitalt besöka platserna i ”Kun Kyyhkyset katosivat” med www.citynomadi.com. När det är dags för historiska händelser som anknyter till Borgå kan läraren snabbt ta med elever på en rundtur i Gamla stan: https://citynomadi.com/route/87d505436d40ffb44d6328470a15d0ea/sv/Rundvandring%20i%20Gamla%20stan
En annan möjlighet är att låta ungdomar följa en rutt som du valt i skolans närmiljö och som anknyter till ditt tema. Biologilärare kan fokusera på naturen, bildkonstläraren visar intressanta byggnader/konstverk, historieläraren visar historiskt viktiga platser och så vidare. Detta förutsätter förstås att åtminstone en del av eleverna har smarta telefoner som kan följa kartans positioner, men eftersom detta ganska självklart är en uppgift att samarbeta kring så behöver egentligen bara en elev per grupp ha en smarttelefon.
Vänder vi på steken kan eleverna förväntas dokumentera något lokalt. Varför inte låta eleverna fotografera växter de inte känner till namnet på och placera in dem på en karta, för att sedan ta reda på mera fakta om växterna i klassrummet. För biologin kan NatureGate vara ett fint komplement vid artbestämning. I ett forskningsprojekt som bland annat professor Patrick Dillon är involverad i har elever samarbetat kring att fotografera fåglar de inte känner igen och sedan arbetat vidare i klassrummet med fågelarterna. (För detta krävs förstås en aning bättre kameror än de flesta av oss har, därför föreslog jag växtalternativet.) En grupp trodde till och med att de hittat en helt ny fågelart och debatterade häftigt för sin sak tills de var tvungna att acceptera den biologiska realiteten. Lärare ser säkert möjligheterna med att införa vetenskapliga metoder i klassrummet på detta sätt, genom att låta elevernas frågor vara grunden för lektionerna och låta dem forska i sin omgivning.
Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi
Har du hört den där historien om klockaren som misshandlade pigan till döds? Historielärare vet att vi inte behöver gastkramande deckare för att skrämma slag på folk. Arkiv är de verkliga guldgruvorna för den morbida. Fallet där pigan Eva Maria Mattsdotter mördades utspelade sig 1839 i Keuru socken och klockaren Mathias Saxberg anklagades för att ha misshandlat henne till döds. Domstolsprotokollen finns i digital form via Arkivverkets sida. På samma sida finns också annat inskannat material som kan användas för att låta ungdomar arbeta med primärkällor.
Under konferensen Kasvatustieteen päivät i Helsingfors (22.11.2012) fick jag ta del av ett projekt vid Helsingfors universitet som testat hur högstadieelever och gymnasiestuderande tolkar historiska källor och de hade använt fallet Saxberg och källor i anknytning till fallet. Lärare hade genomfört övningen både i högstadiet med sjuor och i gymnasiet med andra och tredje årets studerande. Gymnasiestuderande klarade väl av att tolka dem, medan högstadieeleverna hade vissa problem med att använda källorna tillräckligt mångsidigt. Historiska källor är inte lätta att förstå främst på grund av ålderdomliga begrepp, men samtidigt ger t.ex. detta fall stora möjligheter att förutom att tolka källor också arbeta med historisk empati. Både på högstadie- och gymnasienivå hade lärare och ungdomar tyckt om denna fallstudie, så tacka digitaliseringen (och alla arkivarier som skannar in dem) för att arkiven öppnas och värdefulla källor kan användas utan oro för att de ska förstöras!
Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi
Tre samhällsläragrupper vid Vasa Övningsskolas gymnasium skapade under sina lektioner den 20 november 2012 presentationer i mindre grupper och spelade in dem som videor. Screencastomatic användes för att spela in materialet och det laddades upp till YouTube. All nödvändig information fanns i ett öppet Google Docs dokument där studerande också klistrade in sina videolänkar. Detta för att pröva en ny metod och digitala verktyg som också är aktuella inom lärarutbildningen vid PF. Erfarenhet sägs göra oss visa och som vikarierande lärare under dessa lektioner kan jag bara hålla med.
Insikt 1: det krävs tid för att genomföra även ett litet projekt som detta. Desto mindre tid som finns desto kortare måste videon vara. Det bästa vore att under två-tre lektioner presentera ett tema, bekanta sig med materialet på nätet och sedan avsluta det med att studeranden producerar videor. Denna gång hade vi en lektion (75 minuter), vilket var alltför kort tid.
Insikt 2: lärare utgår ofta ifrån att studerande är vana vid att producera material på nätet eller att använda digitala verktyg. Erfarenheter från detta projekt och vetenskapliga studier visar att vi inte ska överskatta studerandes digitala förmågor. Det tar sin tid att vänja studerande vid nya verktyg och att arbeta kring projekt med material från nätet.
Insikt 3: bäst fungerade de grupper där jag hade några länkar som de skulle arbeta med, annars gick lätt mycket av tiden åt till materialsökning och studerande blev frustrerade över att inte effektivt kunna planera presentationens innehåll. (Motivet med denna övning var alltså inte informationssökning på nätet, utan att arbeta med några digitala verktyg.)
Insikt 4: studerandes upplevelser var blandade. De flesta var nöjda med metoden, men vissa tyckte att det var ett krävande sätt att arbeta. Det blev för avancerat att både introducera temat och tekniken. Ett dilemma som främst berodde på tidsbristen. Min roll som lärare var också annorlunda och jag var fullt sysselsatt med att handleda studerande när det gällde tekniska problem, materialsökning och presentationernas innehåll.
Insikt 4: det är absolut nödvändigt att som lärare vara insatt i den teknik som ska användas och att vara förberedd på att den inte alltid fungerar. Lärarens ämneskunskap är förstås lika viktig i ett projekt som detta som under vilket annat undervisningsmoment som helst. Många studerande kunde inte ladda upp sina videor till YouTube trots upprepade försök och den biten måste fungera annars är hela övningen onödig. Det kan löna sig att skapa Gmail-konton på förhand och kontrollera att en YouTube-kanal är kopplad till kontot. En av många insikter under projektets gång.
Detta korta och intensiva projekt gav mig en inblick i hur tidskrävande det faktiskt är att introducera något nytt för studerande. Tanken var att studerande skulle se på varandras videor och kommentera dem, eftersom det i mina ögon är onödigt att skapa videor för läraren, utan idén är förstås att så att säga bjuda in världen och diskutera videornas innehåll i ett öppet forum som YouTube. Lärarens roll skulle ganska naturligt vara att fördjupa temat och problematisera sådant som studerande inte har tagit fasta på. Tyvärr blev tiden alltför knapp för det denna gång.
Det vettiga skulle vara att använda videoskapandet flera gånger under en kurs och låta videorna fungera som ett portfolioarbete och underlag för diskussioner både digitalt och i klassrummet. Det här skulle ge videorna ett mervärde.
Studerande reagerar helt klart annorlunda på övningar som publiceras på nätet. Tanken på YouTube gjorde studerande väldigt blyga och bara en grupp valde att spela in sina röster i videon. Flera grupper försökte få med musik, men tekniken trilskade.
Alla grupper arbetade i praktiken intensivt med sina presentationer och jag försökte fånga det fina samarbetet i några klassrumsbilder. Jag vill avsluta med att rikta ett stort tack till de studerande som deltog och till deras lärare Johanna Bonäs som lät mig vikariera som jag ville!
Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi
Vill du veta mer om pekplattor?
Vill du lära dig använda olika ”appar” och andra effektiva IT-tillämpningar via pekplattan? Nu har du chansen! Och du får dessutom låna hem en egen iPad!
Fredag 30.11.2012 kl 13-15 hålls nämligen på Academill en för ÅA-lärare specialsydd iPad-workshop. Då lär du dig bland annat:
– hur du kan använda iPaden på ett effektivt och enkelt sätt både privat och som lärare
– arbeta med olika sorts appar
– hur du spara och för över dokument, filer och e-post mellan din hem- eller bordsdator och iPaden
Efter workshopen får du alltså låna hem samma iPad du arbetade med under workshopen.
Anmälningar och mer information:
Ari Nykvist: anykvis(at)abo.fi
Fredrik Åman: faman(at)abo.fi
Anmälningar senast fredag 23.11.2012
I de flesta lärarrum finns en klassuppsättning av lärare som älskar IKT, bojkottar IKT eller är ambivalenta inför hela konceptet. IKT väcker känslor och det borde teknikens roll i klassrummet absolut göra. Forskaren Dan Åkerlund har skapat en tidning på nätet som alla lärare borde bekanta sig med, oavsett om hållningen till IKT är kritisk, positiv eller obestämd. http://www.scoop.it/t/skolit?r=0.554126373948104#post_1244011592
Tidningen innehåller både bloggar om att lärare borde skärpa sig och kräva mera IKT i skolorna, samt bloggar som berättar om varför IKT misslyckats i skolor. IKT förespråkare ser ofta tekniken som fantastisk och givande, trots att eleverna inte nödvändigtvis uppfattar den så. Då handlar det oftast om att läraren själv gillar vissa verktyg och utgår ifrån att alla andra också älskar dem per automatik. http://smartblogs.com/education/2012/08/17/are-kids-really-motivated-technology/
Kritiker hänvisar till är att IKT:s funktion i ett klassrum inte egentligen tillför speciellt mycket ur pedagogisk synvinkel, även om det självklart är trevligt att lärare får testa nya IKT-verktyg och känna inspiration i arbetet, så är det trots allt en fördel om också eleverna lär sig något samtidigt som läraren har roligt.
Ett dilemma är att olika ämnen kräver specifika IKT-verktyg som i sin tur kräver en hel del ämneskunskap och insatser att hitta verktyget från lärarens sida. Det som fungerar inom matematiken fungerar inte inom musiken, så det går inte att ordna en fortbildning för alla lärare i kommunen och tro att IKT kan generaliseras för att tilltala alla i samma föreläsningssal. När rätt verktyg väl har hittats så blir IKT en tillgång för både elever och lärare, vilket forskaren Lars Vavik tar fasta på i denna intervju: http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2011/11/30/it-staller-stora-krav-pa-amnesdjup-0.
Inom DiDiDi samarbetar vi med projektet Lärmiljöer och internationalisering, där bland annat en app-lista finns. Alla som hittar en lämplig app för ett visst ämne kan fylla i appens namn och funktion, samt stadiet läraren använder det på: http://larmiljoer.fi/ Det är ett av många sätt att hjälpas åt för att hitta rätt i IKT-djungeln. Vavik föreläser förövrigt i Vasa den 20 november och du kan delta i föreläsningen via https://connect.vasa.abo.fi/dididi. Ett konkret exempel på hur tekniken kan stöda lärandet genom att göra information tillgänglig på ett enkelt och bekvämt sätt. Vi kan nämligen välja det mest lämpliga verktyget beroende på situationen.
Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi
