Den ödesdigra första veckan är nu över och virtuella studier har introducerats för 23 studerande.  Jag blev glatt överraskad av det stora intresset och jag kunde dra en suck av lättnad. Det finns ett behov av virtuella studier! Det är naturligtvis viktigt att rektorer arbetar aktivt för dem och att lärare fortbildar sig inom IKT, men om inte studerande upplever dem som givande och väljer dem så faller alla försök till virtuella lärmiljöer platt.

Second Life kräver att användare är bekanta med många aspekter av världen. Du behöver kunna teleporta (förflytta dig) till rätt ställe, du behöver kunna lösa tekniska problem när de uppstår, interagera med objekten i världen och kommunikationen via chat eller samtal är A och O. Under introduktionen så verkade studerande bli begeistrade i världen och de prövade glatt på olika funktioner. SL kunde säkert vara ännu mera användarvänlig, men min uppfattning är att studerande snabbt lärde sig hantera basfunktionerna. Vi kommer inte att bygga något i världen utan det handlar om att träffas och diskutera och skriva tillsammans, vilket jag anser är ett av de enklare sätten att använda Second Life på. Med mera resurser och tid så kunde Second Life bli ännu mera interaktivt, möjligheten att bygga allt från kemilaboratorier till produkter som kan säljas i världen får mig att tro att framtiden för virtuella världar i undervisningen är ljus.

Här svävar min avatar ovanför Machu Picchu i SL. Jag vågar påstå att det var den enklaste och billigaste skolutflykten från Finland till Peru.

Veckans roligaste kommentar kom via insikten att i Second Life kan faktiskt kaniner (alltså avatarer som ser ut som kaniner) flyga. De allra flesta studerande lät sina avatarer sväva fritt när de insåg att de kunde det och många föredrog helt klart den formen av färdsätt och stannade uppe bland molnen.  För pedagogikens del är jag nöjd över att ge mina studerande virtuella vingar och låta dem pröva nya höjder tillsammans.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi