Denna vecka var jag med om en historisk händelse. Min första Second Life-skolning i Second Life. Förväntningarna var höga och nyfikenheten stor. Min avatar anlände per teleportation, ett färdsätt som skapar huvudbry för fysiker i verkliga världen, men är det absolut enklaste sättet att röra på sig i SL. Det enda som behövs är en slurl, alltså en url-adress i Second Life för att hitta rätt. En stor lättnad för oss med dåligt eller icke-existerande lokalsinne. Gruppen var liten och bestod av utbildare från olika delar av Finland.

Inledningsvis fick vi presentera oss själva endera muntligt med voice chat eller skriftligen via den allmänna chatten. Mitt val föll på det välbekanta skrivandet, medan de vanare användarna valde voice chat. Tyvärr skapade voice chatten vissa bekymmer. En av fem deltagare hördes inte alls. Till en början hörde jag kursdragaren Riitta Liski bra och hon visade olika pedagogiska verktyg i SL, men efter en timme dog hennes röst bort. En annan kursdeltagare hade inget ljud alls och var tvungen att logga ut och in några gånger innan ljudet var tillbaka. Den mest tragikomiska situationen var när en av kursdeltagarna på någon vänster lyckats blockera Liski och varken såg det hon skrev eller hörde det hon sa. Det om något övade upp samarbetsförmågan, för enda lösningen var att andra kursdeltagare meddelade vidare Liskis instruktioner. Det verkade omöjligt att ändra på blockeringen, men av någon orsak så löstes problemet när deltagaren loggat ut och in några gånger. Det tog onödigt många minuter i anspråk att lösa ljudproblemen och däri ligger också en av nackdelarna med SL. Tekniken strular. Ofta. Det är dessutom svårt att handleda deltagare virtuellt när kursledaren inte vet vad som orsakar problemet eller om deltagaren har tillräckliga SL-kunskaper för att förstå den hjälp som ges. Utan vare sig röst eller text kan kommunikationsförmågan i SL anses omöjlig, eftersom avatarerna inte har något kroppspråk att tillgå.

Fördelarna är att du kan samarbeta kring dokument, visa videor och presentationer, samt föreläsa och diskutera. Studerande kan lämna in sina arbeten och du kan skapa förhör, prov eller annat som deltagarna kan arbeta med på egen hand. Det går att skapa hurudana verktyg som helst i SL. Den stora Finlandskartan är ett exempel och den fick vi alla snabbt länkade till oss. Delandets enkelhet är också en stor fördel med SL. Den lilla bruna grytan framför kartan är en utvärderingsgryta (palautepata) och genom att klicka på den kommer kursdeltagare åt utvärderingen och den lämnas också in i samma gryta. Kartan och grytan är skapade av Päivi Svärd som undervisat en del i SL. Ta gärna en titt på denna skrift om du överväger SL-undervisning.

Av någon orsak skapas ofta ”traditionella” klassrum i SL, ungefär som det rum som ses ovan med krittavla, pulpeter och fyra väggar. Forskning hävdar att studerande känner sig trygga i välbekanta miljöer. De som använder SL ofta utvecklar också annorlunda undervisningsmiljöer när kursdeltagarna är redo för det. Lägg märke till bokhyllan som är fylld med oanvändbara böcker, men i framtiden är säkert boktitlarna länkade till e-böcker.

Dagens framtidsvision: Om e-böckerna tar över fullständigt så kanske bokhyllan lever vidare endast virtuellt, eftersom bokhyllan i den verkliga världen knappast fortsätter pryda våra rum som dyra dammsamlare eller iPad-hållare?

Charlotta Hilli är doktorand inom projektet DiDiDi och planerar som bäst en gymnasiekurs i Second Life