(also in English below)

Jag har svårt att få grepp om situationen vi arbetar i just nu vid Åbo Akademi. Vanligen kan man relatera till det man kämpar med på ett mera påtagligt sätt. Ibland har jag kunnat protestera och säga ”Stop! vi väljer en annan riktning”. Ibland har jag rest på mig – i befogad eller obefogad vrede – och fått ta upp en kamp. Ibland har jag kunnat hitta bra lösningar genom att gå in dialog med någonting. Ibland har jag också helt enkelt flytt från en situation jag befunnit mig i och hittat en fristad för en tid.

Nu är det snarare som om ingen av de här alternativen står buds, eller i alla fall inte kan göra någon nämnvärd skillnad. I en sådan situation är det svårt att hitta något som känns meningsfullt att förmedla, som om inget man säger egentligen rör vid själva grundfrågan. Allt blir missriktade randkommentarer. Vad kan jag som dekan säga i en situation som skuggas av en pandemi?  

Jag ögnade nyss igenom den unga amerikanska författarens Ocean Vuongs bok Night sky with exit wounds. Jag orkade inte riktigt koncentrera mig på boken och blev istället och stirra på en sida som var annorlunda. Den var tom så när som på några siffror som var utslängda över sidan under diktens titel ”Seventh circle of Earth” – och sedan ett antal fotnoter nere på  sidan.

Dikten framstod som absurd, som ett poetisk tilltal som jag varken förstod eller orkade arbeta mig in i.

Ocean Vuong hade med en dikt ”Seventh circle of Earth” ursprungligen velat fånga sin känsla över en förkrossande och grym händelse som kom honom nära. Titeln anspelar på Dantes verk Inferno och han hade velat ta sin utgångspunkt i den texten.

Men han lyckades inte. Han kom till korta. Först några år sedan föll allt på plats men då som en tom sida med några fotnoter:

“This time, the vast and utter emptiness one confronts on the page felt more faithful to the violent erasure… It felt right to begin the poem with its own vanishing.”

Det är så nu också. Att greppa och hantera situationen lyckas inte fullt ut. Det blir fel. Orden blir fel. Våra försök att handskas med situationen blir fel. ÅA:s angreppssätt blir fel. Eller åtminstone kan man säga att det inte blir rätt.

* * *

Currently, nothing seems to address the situation we face adequately. Rector informed us recently that students and employees will continue their work off campus throughout the academic year, probably until the summer.

We do not want this. We cannot see how to make any good out of it. 

Nonetheless, Rector’s decision is a good decision. It means that we well in advance know what will come. It allows us to look ahead. Many people have called for this possibility, being tired of the past last-minute instructions we have been forced to live with due to circumstances.

The fact that the we do not know how to cope and adjust with the challenges of the coming year is not something that follows from Rector’s decision.

Chair of the Board of the Student Union Matias Martelin makes a very valid claim with reference to Rector’s decision. We will need to find and create more hybrid solutions for the coming periods and we will have to include a larger group of students in this and not only first year students. The situation is critical, he writes with reference to student’s declining motivation, study progress and general wellbeing.

I agree with Matias and I am also increasingly concerned with the situation of teachers and administrative staff. The work Matias calls for needs to start know and it needs to engage student, teachers and admin staff. We are all in the same boat, meaning that we all suffer from not trying and we all benefit from the solutions and possibilities we may find.

Looking ahead, what can we make out of the harsh work situation that we live with now?

For instance, Rector’s recent decision will make it possible and easier for students to gather in small groups and work together on campus. Can this be a small vehicle of change towards the better? Personally, I pay attention to the fact that nothing is decided about teacher’s participation in these groups. It is not required neither forbidden.

Does this open a possibility to further explore tutorials as part of hybrid courses during the spring terms? Can this help us reorganise some of our teaching and maybe better stay on track? 

The current situation also requires us to adopt to new practices. Employees and students use masks indoors on campus. This is the current recommendation and it means that we can encourage each other to do so. We also need to be understanding if someone reminds us or others about this. We know that there are exceptions to this recommendation, but together we create a safe workplace where everyone feels safe. Someone’s health might be dependent on our practice.

Finally, none of us can really say or do anything conclusive in a world paralysed by a pandemic. Our small world, a university, is not different. The poem by Ocean Vuong – an empty page with footnotes – catches our situation well. The author had to withdraw to writing nothing and felt that this was the most honest response. Yet, along this road he found some form of emerging agency. The marginal notes, the foot notes, grew into meaningful words.

This is probably also our possibility. Marginal and insufficient thoughts and practices maybe remain our only means to find change. The directions they give might sometimes be wrong, but doing this together, students and employees, can at least maybe reinforce part of the working community we need right now.

(some words in english below)

Mycket har blivit satt på undantag de senaste månaderna. Även om vi alla – studerande och personal vid fakulteten – varit tvungna till distans så har vi också suttit i samma båt. Det var kämpigt för alla och allt blev inte nödvändigtvis som vi planerade. En del blev ogjort.

Men – trots att förutsättningarna för studierna minimerades har många ändå lyckats ro en stor del av sina kurser i land. Det är det värt göra en high-five för! Speciellt vill jag lyfta fram de som blivit klara från fakulteten och fått sin examen i vår. Det ligger ett stort jobb bakom och examen är ett bevis på att man har kompetens och kunnande. Slutspurten i år blev mera krävande och tyngre: det finns all orsak att fira ordentligt.

Tyvärr är det inte så lätt att festa nu. Dimissionen är vanligen ett fint sätt att markera att man stiger in i något nytt, att man går vidare. Många delar den stunden med dem som står dem nära. I år kan vi inte vid fakulteten ordna en dimission utan examensbetygen måste postas hem. Det är tragiskt. Jag vill ändå på det här sättet sända fakultetens varmaste gratulationer till er alla som nu får examen. Jag hoppas att ni kan känna er stolta över vad ni lyckats med och vad ni nu har i bagaget. Jag vill också önska er lycka till inför det nya livsskedet.

Jag höjer ett glas för er så här istället:

A toast to all who received their degrees from the faculty!

Livet öppnar sig sällan så som man tänker sig. Nu är det många som menar att osäkerhetsfaktorerna är mera påtagliga. Ekologin har tydligt visat skörheten i våra livsförutsättningar. Pandemin har visat sårbarheten i våra samhällen. Och ett ökat ifrågasättande av allas lika värde och rättigheter har pekat på en sviktade värdegrund.

Hur hittar vi en hållbar väg fram? Ni som får examen nu kommer säkert att följas av den frågan på er väg och jag hoppas att ni under er tid vid fakulteten fått några pusselbitar till var och hur man kan börja söka svar. Jag hoppas också att ni bevarar kontakten till fakulteten och så att ni framöver kan bidra till att vi fortsätter att utvecklas – och till att vi gör det på rätt sätt.

Allt ser inte ut att kunna återgå till det helt normala här vid fakulteten när den nya terminen börjar i höst. Jag hoppas ändå att ni, som ännu inte är klara med era studier här vid fakulteten utan återvänder i höst, inte känner er uppgivna. Jag önskar att ni kan väcka till liv den trotsighet och envishet som krävs för att gå in i studierna med ännu mera allvar, och att ni nu ser ett ännu större värde i att bygga vidare på er kompetens.

Livet har varit på undantag men vi kan inte låta det fortsätta så. Det är vi som måste hitta svar och vägar vidare. Kunskap och bildning är trumfkort för framtiden.

The first degree certificate from our Master’s Degree Programme in Social Exclusion

Did life fall by the wayside?

I do not think so. The faculty continues to develop in order to be able to equip students with knowledge and skills of relevance in today’s world. This spring also brought about something new at our faculty. The first students have graduated from our Master’s Degree Programme in Social Exclusion. I would like to congratulate you and wish you all the best. Your competence and knowledge will be needed. In the contemporary world processes of social exclusion are vehicles through which people are stigmatized or discriminated against. In short, from social exclusion follows that the world deprived of one of its most essential resources, namely humanity. The 2030 Agenda for Sustainable Development has made it even more important for the faculty to focus on how we can contribute to transforming our world. The Åbo Akademi University Strategy also pushes us in the same direction.

Teachers, researchers, and admin staff are in a key position for how the faculty develops in the future. This spring you have done an enormous job to take us where we are now and I want to end with some words to you.

Despite the challenging situation, you made it possible for students to finish courses, to get grades and recieve degrees, and many of you were pushed beyond your comfort zones and had to learn new things. More importantly, during this situation your work has shown how much you believe in knowledge and education, in what we do in the faculty. This has made an impact on all of us beyond what can be measured. Thank you!

I wish you all a relaxing and refreshing summer. I look forward to meeting many of you again at campus when the autumn term starts. And again – to those of you who received your degrees and move on in life I send my best wishes.

Do not let life in any form fall by the wayside.

Peter Nynäs