Michael Rießler
Östra Finlands universitet
Forskningshistorien om kildinsamiska vittnar om att det länge funnits realistiska förhoppningar om att språkbruket skulle kunna aktiveras. Tyvärr visar aktuell språksociologisk forskning att kildinsamiska inte längre talas som hemspråk med uppväxande barn.
Samtidigt verkar förutsättningarna finnas på plats. Som resultat av flera vågor av språkplanering sedan 1980-talet har en ortografisk norm etablerats för kildinsamiska, liksom flera omfattande ordböcker, olika undervisningsmaterial och ett litterärt författarskap av imponerande kvantitet och kvalitet. Dessutom har språket etablerat sig digitalt, och grundläggande språkteknologi är under utveckling. Även den språkliga identiteten förefaller vara stark på det diskursiva planet, och både samiska och icke-samiska språkaktivister engagerar sig i revitaliseringsfrågor.
Min tolkning av detta till synes paradoxala förhållanden – att kildinsamiska inte längre talas aktivt samtidigt som positiva attityder till språket kvarstår, litteratur publiceras och språkplanering bedrivs framgångsrikt – utgår från språkets funktion som identitetsmarkör.
I mitt föredrag analyserar jag den aktuella språksituationen utifrån egna observationer från långvarigt lingvistiskt fältarbete samt sekundäranalyser av tidigare språksociologisk forskning. Med utgångspunkt i begreppet languaging, som betecknar språkbrukares diskursiva praktiker, argumenterar jag för att kildinsamiskt ”språkande” i dag i hög grad utgör en kulturell snarare än en språklig praktik.