Sebastian Faulks: Jeeves and the Wedding Bells. 2013.
Hörbok. (6 CD)
Lånad från Åbo stadsbibliotek.
Det här är typiskt brittiskt, förekommer mycket mer sällan i svensk och finsk litteratu, dvs. att man återanvänder karaktärer eller storyn från andra böcker (ofta klassiker). Jag har läst väldigt få av P.G. Woodehouses böcker om Wooster & Jeeves, och trots att de är så superbrittiska så har jag inte heller, underligt nog, sett speciellt mycket av TV-serien med Ståehen Fry och – oj, nu minns jag inte ens vad House-skådespelaren heter! – Men det betyder att jag inte heller kan avgöra hur äkta det blir – men boken fick dock helt bra kritik och Faulks lär ha fångat stämningen på ett bra sätt. – Boken är helt rolig, den är också en typisk bok som vinner massor på att man tar del av den som hörbok och på engelska (nå, en sådan här skulle jag aldrig läsa på svenska heller förstås, det gör jag ju inte).
Synpsis från Random House Group:
Bertie Wooster, recently returned from a very pleasurable soujourn in Cannes, finds himself at the stately home of Sir Henry Hackwood in Dorset. Bertie is more than familiar with the country house set-up: he is a veteran of the cocktail hour and, thanks to Jeeves, his gentleman’s personal gentleman, is never less than immaculately dressed. On this occasion, however, it is Jeeves who is to be seen in the drawing room while Bertie finds himself below stairs – and he doesn’t care for it at all. Love, as so often, is at the root of the confusion. Bertie, you see, has met Georgiana on the Côte d’Azur. And though she is clever and he has a reputation for foolish engagements, it looks as though this could be the real thing. However, Georgiana is the ward of Sir Henry Hackwood and, in order to maintain his beloved Melbury Hall, the impoverished Sir Henry has struck a deal that would see Georgiana becoming Mrs Rupert Venables. Meanwhile, Peregrine ‘Woody’ Beeching, one of Bertie’s oldest chums, is desperate to regain the trust of his fiancée Amelia, Sir Henry’s tennis-mad daughter. But why would this necessitate Bertie having to pass himself off as a servant when he has never so much as made a cup of tea? Could it be that the ever-loyal, Spinoza-loving Jeeves has an ulterior motive?