Reijo Mäki: Intiaani. 2013
Ljudbok (CD, lånad från Lovisa stadsbibliotek)
Uppläsare: Ville Tiihonen
24 Vares-boken om jag räknade rätt, men jag har inte lyssnat på mer än nu totalt 5).
Men det har blivit tradition för slutet av sommaren att börja förbereda sig för Åbo genom att lyssna på Vares – här är en del av handlingen dock placerad till Montana. I Åbo är det nästan bara Lonttinen som är händelseplats (förutom Apteket och Esposito o.dyl.).
Kinnunen, Tommi: Neljäntienristeys. 2014
Inbunden (från loppis i Åbo)
Den har ju varit jätteomtalad, inte bara för att den sattes upp på kaupungingteatteri i Åbo (som jag missade, hoppas den fortsätter på hösten!)
Och den var bra, berättad från tre generationer.
Pirkko Saisio: Lokikirja. 2010
Ljudbok (CD lånad från Lovisa stadsbibliotek)
Uppläsare: Elisa Saisio (som ju nog är dottern).
Om turer i Södra Finlands skärgårdar med Diana, snabbläst och rolig. Elisa Saisio läser jättebra, på både finska, svenska, lite engelska och franska.
PS Rakastan kirjoja har också bloggat om den.
Enni Mustonen: Mäntykosken Anna (1987)
Vihreän kullan maa-serien, del 1
Köpt på Emmaus i Ekenäs, sommaren 2016
Noora i Sivujen sanat-bloggen har läst många Mustonen-böcker, också av de tidigare.
Vihreän kullan maa var tv-serien som spelades in i Strömfors bruk och visades 1987-88. Mustonen/Kirsti Manninen skrev manuskriptet. Romanseiren, Mäntykosken Anna (1987), Johannes ja Helena (1988) och Mäntyniemen miniä (1988) handlar i huvudsak om tiden före tv-serien började.
Det här var riktigt gamla tiders roman, med spänning i samband med inbördeskriget (röda fabriksarbetare och torpare, Mäntykoski är gård där de är vita) och kärleksintrig. Jag sträckläste slut den (första kvällen efter att fotis-EM och friidrotts-EM var slut :-). Dessutom är det lite roligt att Askolins figurerar, bl.a. Maire (?) Askolin som fanns på riktigt. Anna besöker också Forsby gård, slottet.
Jari Litmanen: Litmanen 10. 2015
Ljudbok (lånad från Lovisa stadsbibliotek)
Litmanen är ju jätte good guy och väldigt ödmjuk, men boken skulle nog nödvändigtvis ha krävt en redaktör, som borde ha strukit alla upprepningar…..
Leena Lehtolainen: Surunpotku. 2015
Pocket (köpt på Akademen, Galna dagarna våren 2016)
Maria Kallio-deckare, helt kiva att läsa sådan igen, jag tror jag läst alla tidigare (första böckerna på finska som jag började läsa). Lite slentrian har det nog gått i dem.
Katja Kettu: Yöperhonen. 2015
Ljudbok (CD lånad från Åbo stadsbibliotek)
Uppläsare: Krista Kosonen
Kettu påminner nog mycket om Sofi Oksanen, både tematik och sätt att skriva (+ ganska råa våldsbeskrivningar också).. Den är inte lättläst, och också emellanåt tappade jag lite bort i vilken tid det utspelades, eftersom det här också alternerade. Men klar att Kosonen är bra uppläsare.
Miika Nousiainen: Metsäjätti. 2011
Pocketbok (köpt på kirppis)
Kändes lite absurt att läsa om samarbetsförhandlingar (inom skogsindustrin) just denna vecka…
Men Nousiainens lite mörka och mycket torra humor och samhällskritik är riktigt i min smak – den här var verkligt lättläst, dvs. flytande språk och story. (Definitivt bättre än Maaninkavaara som var lite trög).Vadelmavenepakolainen var den första jag läste och den var ju nog bra, men jätteabsurd.
Katriina Manninen: Kesä Kaliforniassa. 2009
Pockebok (köpt på kirppis)
Det här är ju feelgood, men helt lättläst sådan (dvs. den blir ju svårläst om det är dåligt språk) – helt roliig lätt underhållning! Manninen har skrivit manus till många finska serier, ex. både Kotikatu och — hmm, den där andra långköraren jag inte minns namnet på nu.
Turun kaupunginteatteri, Logomo: Tamara
6.2.2016
Jag var igen ensam på teater, bokade biljetter i början av veckan, så jag kom mig iväg! (Är riktigt nöjd med mig själv att jag kom på det här sättet, så kommer jag mig iväg utan ’jomande’ på Toffe och utan arrangemang med någon annan :-)).
Satu Rasila var regissör och den baserade sig på Tamara Lunds självbiografi, den kunde jag läsa om jag ramlade över den.
Det här var väl mer musikteater än musikal – det här är inte min favorittyps musikal på något sätt, jag vill ju ha masscener och gärna mycket dans. Här förekom nog en hel del dans och några bra sånginslag, men det var ju mest solo eller duetter (jag hade biljett i yläkatsomo och tyckte att akustiken var lite dålig, var det månne inbillning?)
Men det var ju vackert, många fina kläder.
Och jag sänkte medelåldern (men inte bidrog ju jag så mycket, det var fullsatt och absolutta majoriteten pensionärsgruppper förstås)!
Satu Rasila var regissör och den baserade sig på Tamara Lunds självbiografi, den kunde jag läsa om jag ramlade över den.
Bl.a. Teatterikärpänen och Kirsin kirjanurkka har bloggat om den.