Virpi Hämeen-Anttila: Yön sydän on jäätä

yon_sydan_on_jaataVirpi Hämeen-Anttila: Yön sydän on jäätä. Otava 2014.
Ljudbok (11 h 40 min)
CD-bok lånad från Åbo stadsbibliotek
Uppläsare: Kari Ketonen

Keväällä 1921 helsinkiläisten juomavesisäiliöstä Vesi linnasta löytyy kuollut mies. Todisteet viittaavat siihen, että entinen punavanki olisi tappanut jääkäriupseerin kostaakseen kärsimänsä vääryyden. Sisäasiainministeriössä työskentelevää Karl Axel Björkiä selitys ei kuitenkaan tyydytä. Murhatutkimukset vievät Björkin öisille retkille kaupungin kaduille, työläiskortteleihin ja salaliittolaisten ja vakoojien suosimiin hotelleihin ja ravintoloihin – sekä muotisalonkiin, jonka omistaja on kenties muutakin kuin bolsevikkeja paennut aatelisnainen.

Jag har inte läst något av Virpi Hämeen-Anttila tidigare (men sett filmen Suden vuosi, som baserar sig på hennes bok med samma namn). Det här är deckare, väldigt traditionell sådan (”gammaldags” stod det i en recension) och inget speciellt i själva kriminalgåtan, men det är lite annorlunda att den är placerad i 1920-talets Helsingfors – jag gillar historiska  romaner, men vill helst att de behandlar1900-talet (vilket ju utesluter ganska mycket av historian 🙂 – men det hände så mycket viktigt under 1900-talet så det räcker väl till, så man kan skippa allt före det, gäller dock inte Sveriges och Finlands äldre historia!).
Men tillbaka till boken: Huvudpersonen är finlandssvensk och finska, svenska och också ryska talas antagligen så som det gjordes i den tidens H:fors. Kari Ketonen har bra röst, men lite till kunde han kanske ha filat på sitt finlandssvenska uttal och den ryska brytningen är nog kanske lite för stark hos den ryska kvinnan som talar finska.

Ingen jättehöjdare men helt hörbar! – Och ”cliffhangers” är ju inget nytt (det byggde väl t.ex. Dickens följetonger på !), den här boken slutar med en riktigt typisk sådan (dvs. det kommer fortsättning – någonstans läste jag att fyra böcker planerats).

Bl.a. Kirsin kirjanurkka och Kirjainten virrassa har skrivit om boken. (Finska bokbloggare är ju överlag jättebra – dvs. de analyserar böckerna omsorgsfullt, har ett bra språk, ger ett mycket mer professionellt intryck än svenska! – Tur att den här bloggen inte är öppen, jag skulle förstås vara värd elaka kommentar på ett sådant här inlägg!

Bernhard Schlink: Högläsaren

hoglasaren_ljudbokSchlink, Bernhard: Högläsaren (originaltitel: Der Vorleser). 2005.
CD-bok (5 skivor).
Uppläsare: Krister Henriksson.
Lånad från stadsbiblioteket i Åbo.

Från bokus.com: Michael är femton, Hanna tjugo år äldre. Hon är en vuxen kvinna som lever ensam och arbetar som spårvagnskonduktör. Hon är vacker, sensuell, bräcklig och auktoritär, på samma gång gåtfull och rättfram. Deras möten blir en ritual: han läser högt och de älskar. Men Hanna försvinner, spårlöst.Efter år av saknad ser han henne. I en domstol på de åtalades bänk där hennes livs stora hemligheter ska komma i dagen…!

Boken är bra, det finns så mycket som är så ordrikt nuförtiden så jag tycker om att det är ”komprimerat” ibland, här fanns liksom ingenting onödigt (dvs. inga karaktärer eller stickspår som inte hade med huvudsakliga berättelsen och temat att göra).
Jag vet inte riktigt om jag tycker om Krister Henriksson som uppläsare eller inte… – ibland stör det mig också att han läser lite otydligt.

Det störde igen att jag hade sett filmen (”The Reader”. 2008, vilken jag tyckte om),  jag såg Kate Winslet framför mig och kunde inte skapa mig en egen bild thereaderav den kvinnliga huvudrollen Hanna. Däremot kom jag inte ihåg vem som spelade den unga och den äldre Michael, men medan jag lyssnade så kom jag ihåg vissa situationer i filmen väldigt bra.

Filmen ”Sarah’s Key”

sarahskeyFilmen Sarah’s Key (regissör: Gilles Paquet-Brenner. 2010)
Julklapp.

In modern-day Paris, a journalist finds her life becoming entwined with a young girl whose family was torn apart during the notorious Vel’ d’Hiv Roundup in 1942.

Jag lyssnade på boken ”Sarah’s Key” av Tatiana De Rosnay ifjol, och ofta är det ju så att boken är bättre (- eller så är den bättre som man först tar del av). På sätt och vis gav boken kött på benen, så att filmen sedan också gav mig mera än den kanske annars skulle ha gjort. Jag tycker också om Kristin Scott Thomas, som spelade huvudrollen (skådespelare som kan spela på flera språk imponerar). Den händelse som var i centrum för boken och filmen var alltså Vélodrome d’Hiver-räden, franska polisens massarrestering av judar i Paris i jul 1942, då de samlades i velodromen för att sedan skickas vidare till koncentrationsläger.

Boken är värd att läsa/lyssna på och filmen värd att se!