Av Anna Sundelin och Johanna Wassholm

I december 1871 rapporterade Helsingfors Dagblad om en våg av håruppköpare som ”översvämmat landets olika delar”. Då vi inom projektet studerat våra källor för att se vilka varor de rörliga handelsmännen i Finland sålde, noterade vi att dessa män och kvinnor inte bara sålde, utan tidvis även köpte varor. En vara som nämns relativt ofta i materialet är människohår.

Beskrivningarna av handeln med hår i tidningsnotiser och minnesberättelser är ofta laddade, verksamheten verkar ha väckt starka känslor. Handeln med hår är en berättelse som i många fall handlat om fattigdom och/eller en önskan om att äga olika konsumtionsvaror. Om lockande ord från hårköpare, som erbjöd en kvinna en vacker silkesduk eller krimskrams i utbyte mot en hårlock och sedan klippte av hela flätan. Om skammen som var kopplad till att ha kort hår i en tid då långt hår var viktigt för kvinnor och om ett nytt mode där lösflätor hade en central roll. Handeln med hår i Finland är också ett ämne som, skulle det visa sig, hittills varit så gott som helt outforskat.

Tidigare forskning har visat att småhandeln var flexibel och hade lätt för att svara på förändringar i utbud och efterfrågan. I Finland var flera grupper inblandade i att köpa upp hår. Samtidigt som perukmakarna i tidningarna annonserade att de köpte in hår, rörde sig runtom i landet såväl arkangeliter (s.k. laukko-ryssar) från ryska Karelen som bytte till sig hårflätor i utbyte mot sina varor, som s.k. hårkullor från Våmhus i Dalarna, kända runtom i Europa för sin hårkonst. Även judarna började på 1870-talet köpa upp hår, både på städernas marknader och på landsbygden. Tidningarna noterar även att hemlighetsfulla ”stockholmare”, möjligtvis svenska judar, rörde sig i de inre delarna av Savolax.

Annons i  Västra Nyland no. 9, 31.1.1902. Bildkälla: Historiska tidningsbiblioteket.

1600- och 1700-talet var perukernas århundrade. Både män och kvinnor bar peruker och de välbärgade tillbringade mycket tid med att få dessa friserade enligt det senaste modet.  Bruket att bära peruk väckte också viss kritik och munterhet hos samhälleliga kommentatorer, något som inte minst avspeglas i samtida karikatyrer.

The female pyramid. Brittisk karikatyr föreställande kvinna i hög peruk. Bildkälla: Wellcome Images/Wellcome  Trust via Wikimedia commons.

”En stor, mycket ful pung kallad chinjong”

Mot slutet av 1700-talet svalnade intresset för peruker något, och i stället formades det egna håret allt mer i konstfärdiga frisyrer. Eftersom dessa frisyrer ofta krävde ett långt hår uppstod ett stort intresse för löshår, hårvalkar och lösflätor tillverkade av mänskligt hår bland dem som ville följa sin tid.  Hår användes även som råmaterial i tillverkningen av smycken såsom halsband, armband, örhängen och klockkedjor. En del sådana föremål finns kvar ännu idag. En sökning i Finna, de finländska museernas, bibliotekens och arkivens samlade databas, ger över 500 träffar på föremål tillverkade av hår samt några avklippta hårflätor som bevarats till våra dagar.

Hårsmycke. Åbo Museicentral.

I tidningen Folkwännen beskrevs det rådande hårmodet på 1870-talet på följande föga smickrande sätt:

Det är en känd sak att ju mera förmögenheten tillwäxer, desto mera stiger slöseriet och öfwerflödet i kläder och moder. De förmögna fruntrimmerna hafwa nu begynt ett eget mod med sitt hår. I nacken uppfästes nämnligen håret till en stor, mycket ful, pung, kallad chinjong. Då eget hår icke till sådana widunderliga prydnader räcker till, köpes hos perukmakare lösflätor (Folkwännen 18.5.1870).

En dålig hårdag

Lösflätorna bestod ofta av hår som tidigare burits av en ung flicka på landsbygden. Många av dessa var fattiga och såg möjligheten att sälja sitt hår som en chans att byta till sig eftertraktade nymodigheter och vackra föremål. Helsingfors Dagblad rapporterade i mars 1871 om flickor som ”afskära sitt hår, som de utbyta mot halsband av perlor, fickspeglar m.m.” (HD 20.3.1871). Tonen i tidningarnas rapportering om handeln med hår var ofta fördömande. Redan Bibeln fastställde ju att kvinnor skulle ha långt hår. Detta, i kombination med ett förakt riktat mot personer som inte kunde motstå de rörliga handelsmännens glitter och lockande försäljningssnack, gjorde att det var problematiskt att låta klippa av sig sin fläta. I tidningarnas skildringar framhävs ofta hur de flickor som avstått från sitt långa hår efteråt bittert ångrade sig; men då handelsmannen stoppat ner flätan i sin väska var skadan redan skedd och, som en skribent noterade, hjälpte det då inte mera att ”gråta på marknaden”.

Hårfläta. Satakunda Museum.

Den här bloggen baserar sig på en artikel som kommer att finnas med i ett temanummer av Historisk Tidskrift för Finland som utkommer år 2018.

Källor :

Kulturhistoriska institutionen vid Åbo Akademi (KIVÅ) Frågelista nr. 9 & 9B Kringvandrande ryska handelsmän (1957, 1968).

Folkwännen, Helsingfors Dagblad