Av Aino Suomaa

Foto: Kejsar Alexander den II:s besök i Helsingfors 28 -30.7.1863. www.finna.fi den 11.11.2017. Förvaras i Helsingfors stadsmuseum, tagen av Eugen Hoffers den 31.7.1863.

1800-talet presenteras ofta i finsk historia som en tid av nationalistisk och liberal väckelse, som en tid då tanken om den liberala västerländska nationalstaten Finland gror: en tid av förändring, av utveckling. Såsom professorn emeritus Nils Erik Villstrand har poängterat i den aktuella debatten i dagstidningarna Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet, är den här bilden grovt förenklad och frånser den långa folkrepresentativa traditionen Finland var med om som den östra delen av den liberala västerländska nationalstaten Sverige.

Hur som helst är det dock sant att en vind av förändring blåste igenom storfurstendömet Finland i slutet av 1800-talet. Ett smakprov på den här förändringsandan med den nådige storfurstens stöd får man genom att bekanta sig med lantdagsprotokollen från åren 1863- 1864. Följande citat är tagen ur bondeståndets protokoll och redogör för en lantdagsmans yttrande i debatten om avskaffandet av de allmänna marknaderna.

”Landtdagsmannen Pelkonen yttrade att marknader väl i månget afseende kunde vara nyttiga, men jemförde man de af dem härflytande fördelar med de olägenheter, som de medförde, så vore de sednare vida öfvervägande, emedan hvarest mycket folk vore församladt, der vore äfven osedligheten stor. Vid marknader blefvo icke blott djuren plågade utan äfven menniskorna förderfvade. Talaren ansåg dock att icke alla marknader borde afskaffas innan handeln blefve fri. Men då landtbefolkningen obehindradt finge handla med hvarandra i stad, då blefve äfven, enligt talarens åsigt, alla marknader obehöfliga…”

Pelkonens anförande är typiskt för den diskussion som fördes på bondeståndet i marknadsfrågan: på det ideella planet kan man tolka honom stå mittemellan ett konservativt tänkande i termer av tradition, roller, rättigheter och skyldigheter och en mer liberal syn på samhället. Han lutar dock starkare mot det liberala hållet, eftersom den bestämmande principen för honom är nyttan; full näringsfrihet ska eftersträvas för att den helt enkelt är det effektivaste ekonomiska systemet.

Talarna uttrycker en stark pliktkänsla och hög respekt för sitt uppdrag på lantdagen. Lag och tradition ska följas och fäderneslandets gemensamma bästa eftersträvas enligt bästa förmåga. Det är anmärkningsvärt i sig att efter en halv sekels paus fanns de behövliga strukturerna kvar för att ordna lantdagen. Att det verkligen handlat bara om en paus i det folkrepresentativa arbetet är också någonting som understryks noga under de formella ceremonierna i vid lantdagens början.

Källa: Bondeståndets protokoll från lantdagen 1863- 1864, bok II, s. 102-107 (citat från s. 104).

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden]