Jag forskar om konst inte bara som konsthistoriker, utan också som religionsforskare specialiserad på esoterism och ockultism. Dessa termer hänvisar till en dold, andlig kunskap som inte alla känner till. Esoterisk kunskap eller konst är inte helt dold – då skulle vi inte veta något om den. När man forskar om konst och esoterism fokuserar man ofta på konstverk och debatter som innehåller en spänning mellan det dolda och det synliga, eller mellan det hegemoniska och det subversiva. Liknande fenomen benämns ofta med termer som ockultism, mysticism, magi och det övernaturliga. Esoterism studeras vanligtvis i samband med olika rörelser och strömningar, t.ex. spiritualism, teosofi, frimureri eller psykisk forskning, som senare började kallas parapsykologi. Var och en av dessa rörelser har spelat en viktig roll inom konsten efter 1800-talet.

Under 2000-talet har esoterismens viktiga roll i den moderna konstens historia blivit alltmer erkänd och under de senaste åren har ny forskning i ämnet tillkommit i allt snabbare takt. Intresset har särskilt riktats mot den svenska konstnären Hilma af Klint, som har setts som en välkommen brytning med modernismens manliga narrativ. I allmänna faktaböcker beskrivs entusiastiskt hur af Klint skapade abstrakt konst under andevärldens ledning tidigare än Wassily Kandinsky, Piet Mondrian och František Kupka. Inom forskningen har fenomenet undersökts på ett mer mångfacetterat sätt.

I Hilma af Klints efterföljd har också flera andra kvinnor med intresse för esoterism, såsom Leonora Carrington och Ithell Colquhoun, stigit fram som stjärnor inom konst och esoterism och förändrat uppfattningen om surrealismens historia. I Finland finns till exempel Meri Genetz och Ilona Harima bland konstnärerna med ett djupt intresse för esoterism, vars fascinerande konstverk och material jag har fördjupat mig i under de senaste åren.

I FiKon-projektet skrivs esoterism in som en viktig del av den moderna konstens historia. Jag var inbjuden till tidiga planeringsmöten för en publikation om 1900-talets konst och ämnet har diskuterats därefter. Till boken skrev jag en artikel som introducerar nyckelteman inom konst och esoterism och konstnärer som inspirerats av dem från slutet av 1800-talet framåt – från Sigrid af Forselles och Akseli Gallen-Kallela till Ester Helenius, Edwin Lydén och Anitra Lucander, bland andra. Även om jag nämner många av konstnärerna endast vid namn, ger artikeln en uppfattning om hur utbrett fenomenet esoterism är i den finska konsthistorien. Ämnet behandlas också i andra artiklar. Publikationen innehåller även en termlista som jag har utarbetat för att hjälpa konsthistoriker att gå vidare i djungeln av olika esoteriska strömningar.

Kopplingarna mellan konst och esoterism har det naturligtvis skrivits om tidigare, trots att ämnet inte har varit en del av den konsthistoriska forskningens huvudfåra. Ett viktigt kapitel i historien om konst och esoterism är Sixten Ringboms pionjärarbete i ämnet vid Åbo Akademi och Donnerska institutet. Redan på 1960-talet lyfte Ringbom fram sambanden mellan abstrakt konst och esoterism och var med om att skapa en internationell medvetenhet om ämnet. Även om Ringboms arbete är mer känt internationellt bör konsthistoriker Salme Sarajas-Korte också betraktas som en av de främsta experterna på området. Tack vare hennes doktorsavhandling, som publicerades 1966, har förståelse för kopplingarna mellan esoterism och den symbolistiska konsten i Finland behållits inom konsthistorieskrivningen fram till idag.

I många publikationer har enskilda finländska konstnärers intresse för esoterism diskuterats – ofta med hjälp av olika eufemismer. I stället för esoterism eller ockultism har konstnärernas verk setts innehålla naturmysticism, panteism eller shamanism. Konsthistoriker med djupare kännedom om esoterism har dock varit och är fortfarande få. I min artikel för FiKon-projektet sammanfattar jag tidigare forskning och lyfter även fram nya namn och företeelser som jag själv har stött på under åren. Det finns gott om forskning att göra långt in i framtiden för de som är intresserade av ämnet.

Att studera konst och esoterism är dock varken enkelt eller snabbt – och det ska det inte heller vara. Forskningen om esoterismen utvecklades till en egen akademisk disciplin först på 1990-talet. Forskningsfältet hade länge plågats av bland annat olika motsättningar, som man än idag kan höra ekon av i den konsthistoriska debatten. Vissa forskare har stämplat esoterism som irrationell humbug. Andra tror att den esoteriska kunskapen innehåller en djupare andlig visdom. I forskningen om konst och esoterism bör sådana motsättningar behandlas som intressanta analysobjekt snarare än som värdefulla synpunkter. Esoterism är ett fascinerande fenomen som kan studeras på samma neutrala sätt som konstnärernas förhållande till t.ex. politiken.

I forskningen om konst och esoterism har noggrant arkivarbete och, när det gäller mer samtida konst, etnografiska metoder sin viktiga plats. För att på ett trovärdigt sätt kunna undersöka konstnärernas kopplingar till esoterism och ockultism är det viktigt att studera deras konst, kreativa processer och uppfattningar om dessa. Det handlar inte bara om konstnärens avsikter utan också om den samtida kontexten – vad och hur esoterism diskuterades på den tiden. Förutom de olika esoteriska strömningarna måste forskaren också känna till den tidens ockultur, där esoteriska idéer cirkulerar på mer populär nivå, t.ex. i tidningar, skönlitteratur eller allmän visuell kultur. Detta gör forskningen om konst och esoterism både långsam och krävande. Men esoterism har kommit för att stanna i den moderna konstens historia och dess skrivande.

Nina Kokkinen

Forskardoktor vid Donnerska institutet