Etikettarkiv: Utvecklingsdagar för virtuell undervisning (UBS)

Creative commons – upphovsrätt för en ny tid?

1 svar

Att dela information hör till dagens melodi, men lagarna om upphovsrätt är inte fullt lika inspirerade av vårt frenetiska bloggande, twittrande, facebookande och youtubande då vi länkar friskt till och från alla möjliga håll och Kopiosto har samlat en del nyttigt material som lärare kan bekanta sig med. Creative Commons (CC) nämndes såpass många gånger under Utvecklingsdagar för virtuell undervisning (3-4 december 2012) att jag antog att det är viktigt att känna till. I denna blogg har jag valt den svenska versionen, men det finns naturligtvis också en finsk CC-sida.

CC förklaras kortfattat i denna video, men idén är att de som skapar material kan välja i vilken utsträckning de låter andra använda, bearbeta och publicera materialet.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Yd9dP3vlOyk?feature=player_embedded&w=640&h=360]

Både lärare och elever har nytta av att känna till CC som känns som en enklare variant av upphovsrätten. För finlandssvenska lärare innebär det att vi kan dela med oss av vårt material på villkor som vi själva ställer samtidigt som vi kan bygga upp en materialbank där fler har nytta av våra idéer. På engelskt håll finns det bland annat läroböcker som fritt får användas, t.ex. http://www.ck12.org/teacher och http://www.openculture.com/free_textbooks/

Ett viktigt inlägg i diskussionen om CC gjorde Christina Löfving och det här är också något vi (både unga, gamla och åldersneutrala) behöver reflektera över och diskutera: varför det är viktigt att använda andras material med omsorg och inte glömma bort att även CC-material kräver respekt. Nätet är trots allt befolkat av samma slags människor som vi möter i den icke-virtuella verkligheten och oavsett var vi rör oss är respektlöshet lika ouppskattad.

Charlotta Hilli, doktorand i DiDiDi

Myten om de digitala infödingarna

2 svar

Har du hört talas om digital natives, dvs den generation av ungdomar födda efter 1997 som anses ha twittrat sin egen förlossning och fötts med ett YouTube-konto? Lärare runtom i världen har darrat inför denna supergeneration som vet allt och kan allt om digital produktion. Igår hörde jag doktor Anne Looney föreläsa om hur vi ska förstå den nya tekniken och möjligheterna den medför, samt att digital natives-begreppet borde problematiseras.

Pedagoger, ni kan dra en lättnadens suck: vi behövs fortfarande! Det finns ny forskning som visar att ungdomarna har en hel del digitala färdigheter, men väldigt många använder dem i begränsad utsträckning. Det är en sak att ha ett Facebook-konto och att ta foton med Instagram, men ungdomarna sitter ju inte och producerar tankekartor eller digitalt skolmaterial med hjälp av programmen, utan programmen används för att nätverka med andra. Det finns dessutom fortfarande en stor procent ungdomar som inte producerar digitalt material alls och detta bör vi komma ihåg. Om du alltså överväger att använda bloggar, digitala rundvandringar eller tankekartor och vill att ungdomarna interagerar via nätet istället för i klassrummet, så ska du först göra en snabb förfrågan om hur många som faktiskt kan använda tekniken och sedan ta dig tid att introducera tekniken för ungdomarna. Problemet som Dr Looney förde fram var att vi utgår ifrån att barn och ungdomar har kunskaper de egentligen inte har, vilket passiviserar dem, medan skolan förstås ska aktivera och lära ungdomarna att använda digitala verktyg för att de ska kunna delta både som demokratiska medborgare, men också arbetstagare i en alltmer digitaliserad värld.

Det är inte längre en frågan om ifall vi vill göra det, utan det är vår skyldighet att lära våra barn och ungdomar att hantera den digitala verkligheten. Det värsta vi kan göra både som föräldrar och lärare är att lämna dem ensamma där med alla sina frågor och tankar. Vi behöver lära oss att navigera på nya hav och skapa nya kartor som hjälper oss på vägen. Resan är både spännande och skrämmande. Kan tänka mig att Columbus kände lite likadant när han kastade loss. Han hade dock ett klart mål med sin resa, medan våra mål formas medan vi surfar vidare.

Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi