Såhär inför skolstarten så har lärare studerat sina scheman för året och börjat planera sina lektioner. En tankeställare för alla lärare är vem pratar mest i klassen? Och nu menar jag inte allmänt babbel som är nog så störande för undervisningen, utan verkliga samtal där kunskapen förmedlas, behandlas och analyseras. Enligt Olga Dysthe (1995) talar läraren 75% av tiden och eleverna delar på 25%. Här är ett exempel ur boken Det flerstämmiga klassrummet (s. 11):

Läraren: Vilka slags sociala förändringar gav den industriella revolutionen upphov till?

Elev: Städerna blev större

Lärare: Tänk ett ögonblick på hur man levde på landet och i staden och vad de gjorde före den industriella revolutionen. Sedan kom fabrikerna och de skapade nya samhällsgrupper.

Dysthe hänvisar till flera forskningar både svenska och internationella som säger samma sak. Läraren är den som pratar och eleverna svarar med enstaka ord eller meningar. Och såhär har det varit de senaste 50 åren. Jag känner igen mig i exemplet ovan för det blir lätt så när man som lärare tycker att något är intressant och vill förklara och dela med sig av det man vet.

Framför allt går det snabbare att gå igenom ett tema när en person pratar och att det tar längre tid när en grupp ska diskutera sig fram till något. MEN däri ligger pedagogikens dilemma – bara för att en lärare säger något betyder inte att eleverna lär sig. I exemplet ovan kunde läraren lätt ha låtit studerande komma fram till samma slutsatser på andra sätt via bilder, frågor, videoklipp och så vidare, och då skulle eleverna ha fått möjlighet att tillsammans fundera på vad den industriella revolutionen innebar.

Det skulle vara oerhört enkelt att vara lärare om det enda som krävdes var ett antal monologer per dag som följdes av några skriftliga förhör och prov. Enkelt och tråkigt kan tilläggas. Det mest spännande med yrket är kontakten med ungdomar och utmaningen att aktivera dem och få dem intresserade av ett tema som jag redan brinner för.

Om vi vänder på steken och funderar på hur vuxna skulle reagera ifall arbetet innebar att varje dag sitta 7,5h och lyssna 75% och prata 25%? Variation är A och O när det gäller lärprocesser, vilket forskningsresultat upprepade gånger har visat. Hoppas verkligen att det inte tar ytterligare 50 år innan vi vågar ta steget ut och på allvar inkludera ungdomarna i samtalen i klassrummen. Av egen erfarenhet så minskar också det där allmänna babblet när undervisningen inkluderar elever. Babblet är ofta elevernas protest mot en enväldig lärare, medan lärarens maktmedel i klassen är kontrollen över ordet. På något sätt borde vi kunna kompromissa oss fram till en lösning där båda parterna är nöjda med talturerna och metoderna i klassen.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi