Vårens sista Dididi-seminarium hade temat Thinking out of the screen med universitetsläraren och skulptören Hannah Kaihovirta-Rosvik som presentatör. Konsten digitaliseras precis som allt annat och pekplattor kan bli ett lika viktigt verktyg som pennan och pappret, om vi utnyttjar dess potential. Vi går från det analoga till det digitala med rasande fart, men Kaihovirta-Rosvik menar att vi också kommer att gå från det digitala till det analoga. De barn som växer upp i en digital värld kommer att sakna den mänskliga kommunikationen utan tekniska hjälpmedel. Kanske framtidens människor kommer att längta tillbaka till tiden då samtal innebar ett fysiskt möte mellan människor där röst och kroppsspråk tolkades, inte chattsamtal där ord förkortas och känslor förmedlas via ikoner som föreställer leenden, skratt och andra mänskliga känslouttryck.

Under det gångna året har dagspressen skrivit om många negativa faktorer som digitaliseringen leder till: stress över att ständigt vara uppkopplad, strålningen från trådlösa nätverk, fysiologiska problem som kan uppstå om vi stirrar på en liten eller större skärm halva vårt liv, samt de psykologiska effekterna av att leva ett mera digitalt än analogt liv. Fragment av våra liv sparas digitalt och våra digitala fotavtryck avslöjar om inte allt, så väldigt mycket om oss. Fenomenet genomsyrar så stor del av vår vardag att det är självklart att kritiken är lika omfattande.

Forskare har i många omgångar jämfört hur lärandet påverkas om vi gör anteckningar med dator eller med papper och penna. Pennan fortsätter vara mäktigare än tangentbordet. ”A keyboard doesn’t allow a child to have the same opportunity to engage the hand while forming letters—on a keyboard a letter is selected by pressing a key and is not formed” säger professorn i pedagogisk psykologi vid University of Washington Virginia Berninger. Vi kan forma omgivningen, endera genom våra ord, handlingar eller vår kropp och via vår kropp upplever vi omvärlden och vi minns den bättre. Kan den digitala upplevelsen någonsin bli mera än en skugga av det vi upplever analogt? Platons berömda grottliknelse har aldrig varit mera aktuell! Kanske vi talar om olika slags upplevelser som inte egentligen kan jämföras, trots att vi gärna gör det. Ett chattsamtal är inte samma som att träffas ansikte mot ansikte och det ena utesluter inte det andra, vilket jag tror att var Kaihovirta-Rosviks tanke när hon sa att pekplattor kan bli lika viktiga verktyg som pennan och pappret. Digitaliseringen leder in konsten och därigenom mänskligheten på nya banor. Kanske vårt digitala beteende behöver problematiseras om det gör oss mer skada än nytta. Kanske vi så småningom lär oss fokusera på det som vi verkligen har behov av/brinner för/är intresserade av, sådant som förbättrar vårt liv. Det är lätt att bli distraherad av skuggor av sådant som gör oss splittrade och ofokuserade, men digitalt är det väldigt enkelt att logga ut, stänga av och lyfta blicken mot något annat än skärmen.

Charlotta Hilli är doktorand inom Dididi