Har du hört talas om digital natives, dvs den generation av ungdomar födda efter 1997 som anses ha twittrat sin egen förlossning och fötts med ett YouTube-konto? Lärare runtom i världen har darrat inför denna supergeneration som vet allt och kan allt om digital produktion. Igår hörde jag doktor Anne Looney föreläsa om hur vi ska förstå den nya tekniken och möjligheterna den medför, samt att digital natives-begreppet borde problematiseras.
Pedagoger, ni kan dra en lättnadens suck: vi behövs fortfarande! Det finns ny forskning som visar att ungdomarna har en hel del digitala färdigheter, men väldigt många använder dem i begränsad utsträckning. Det är en sak att ha ett Facebook-konto och att ta foton med Instagram, men ungdomarna sitter ju inte och producerar tankekartor eller digitalt skolmaterial med hjälp av programmen, utan programmen används för att nätverka med andra. Det finns dessutom fortfarande en stor procent ungdomar som inte producerar digitalt material alls och detta bör vi komma ihåg. Om du alltså överväger att använda bloggar, digitala rundvandringar eller tankekartor och vill att ungdomarna interagerar via nätet istället för i klassrummet, så ska du först göra en snabb förfrågan om hur många som faktiskt kan använda tekniken och sedan ta dig tid att introducera tekniken för ungdomarna. Problemet som Dr Looney förde fram var att vi utgår ifrån att barn och ungdomar har kunskaper de egentligen inte har, vilket passiviserar dem, medan skolan förstås ska aktivera och lära ungdomarna att använda digitala verktyg för att de ska kunna delta både som demokratiska medborgare, men också arbetstagare i en alltmer digitaliserad värld.
Det är inte längre en frågan om ifall vi vill göra det, utan det är vår skyldighet att lära våra barn och ungdomar att hantera den digitala verkligheten. Det värsta vi kan göra både som föräldrar och lärare är att lämna dem ensamma där med alla sina frågor och tankar. Vi behöver lära oss att navigera på nya hav och skapa nya kartor som hjälper oss på vägen. Resan är både spännande och skrämmande. Kan tänka mig att Columbus kände lite likadant när han kastade loss. Han hade dock ett klart mål med sin resa, medan våra mål formas medan vi surfar vidare.
Charlotta Hilli, doktorand inom projektet DiDiDi
Ja, precis vad vi upplevt i skolan! Vi tar en hel del förgivet och tror att de studerande egentligen kan mer än vad de kan. Det hela kan bli aningen problematiskt. De unga lägger vi förväntningar på som de inte uppfyller och att visa sin okunnighet på något man egentligen ”borde kunna” är inte alltid så angenämt. Speciellt inte om det gäller den digitala verkligheten som sägs vara deras naturliga verklighet.
I den digitala världen finns otroligt många olika slags verktyg, så kanske de använt andra verktyg, eller inte använt dem i den utsträckning som man kan använda dem. Det som dock är uppenbart är att ungdomar snabbt lär sig att hantera nya verktyg, snabbare (kanske) än äldre generationer. Jag har upplevt samma sak när vi jobbat med Word. Ungdomar kan skriva med det och spara dokument, men de använder inte alla de funktioner som gör Word till ett verkligt hjälpmedel, och Word är lite för dyrt för att enbart användas som en lite mera avancerad skrivmaskin. /Lotta