Doktorand Charlotta Hilli. Projekt: DiDiDi, Åbo Akademi, Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier, Vasa

Arbetsrubrik: Gymnasiestuderande erfar lärande i virtuella lärmiljöer.

Studien tar sin ansats i ett pedagogiskt intresse för virtuella lärmiljöer. Syftet är att tolka gymnasiestuderandes erfarenheter av lärande för att öka förståelsen av de pedagogiska förutsättningar som lärmiljön innebar. Det finns både en nationell och internationell orsak till att välja virtuella lärmiljöer på gymnasienivå eftersom forskningsrönen är få och den teknologiska utvecklingen som sker har betydelse för de pedagogiska möjligheterna i distansstudier. Temat är ständigt högaktuellt men kunskapen föråldras likaså snabbt. Virtuella lärmiljöer avser i avhandlingen interaktiva, kommunikativa och digitala miljöer.

Illeris (2006) hävdar att yrkeslivet och samhället i övrigt ställer stora krav på studerande. De studerande förväntas utveckla problemlösnings- och samarbetsförmåga och personliga kvaliteter som flexibilitet, kreativitet och självständighet. Enligt Beetham och Sharpe (2013) ska kunskap tillämpas på områden som kanske inte existerar medan studierna pågår och synen på kunskap omformas i och med teknologiska framsteg. Enligt Annetta, Folta och Klesath (2010) kan virtuella lärmiljöer stärka ett självständigt förhållningssätt till studierna och öka den studerandes kunskaper kring virtuella program.

Antagandet i avhandlingen är att digitaliseringen förändrar de pedagogiska förutsättningarna för att erbjuda distanskurser. Det betyder att den lärande förväntas studera enligt nya villkor, men hur ställer sig den lärande till detta?

Studien har genomförts i tre finlandssvenska gymnasier som en distanskurs i samhällslära, där ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på lärande nyttjades i kursdesignen. Det empiriska materialet bestod av intervjuer med 13 gymnasiestuderande. Programmen Second Life, Google+ och Wikibooks kombinerades för att skapa en omväxlande lärmiljö där interaktioner i realtid betonades.

En hermeneutisk ansats gjorde det möjligt att tolka gymnasiestuderandes erfarenheter av lärande mot tidigare teorier. Det ökar studiens tillförlitlighet när resultaten bygger vidare på och delvis bekräftas av andra forskningsrön. Analysen har utmynnat i fyra kategorier: ansvar, tid, frihet och kommunikation som studeras i ljuset av teorier om kunskapskonstruktion, motivation och interaktion.

Projektet beräknas pågå mellan 2012 och 2016. Datainsamlingen skedde läsåret 2013-2014. Högskolestiftelsen i Österbotten, Waldemar von Frenckells stiftelse, Stiftelsen för Åbo Akademi och Svenska Kulturfonden har gjort det möjligt för mig att forska på heltid 2012-2016.

Working title: Upper Secondary School Students experience learning in virtual learning environments.

The concept of a virtual learning environment is hardly new, as it dates back to at least the 1970s (Nelson & Erlandson, 2012), but the meaning of this particular space in an educational context is constantly changing due to technological innovations. Researchers such as Beetham and Sharpe (2013) claim that not only does the Information Age demand a new apporach to knowledge, but technology is inevitably part of the modern learning process. Knowledge is constructed together; it is never transferred between individuals. According to Illeris (2006), learning in this age demands a variety of skills, ranging from problem solving and creativity to flexibility and collaboration. Annetta, Folta and Klesath (2010) suspect that virtual learning environments might enhance skills such as these, since the space demands an independent approach to studying from the students while they learn how to use a wide array of sources and virtual programmes.

The aim of the current study was to gain a deeper understanding of learning in a virtual environment from upper secondary school students’ perspectives. The study took place in a distance learning course in economics, which students from multiple schools could take part in. The socioconstructivist course design was delivered through several virtual programmes. Firstly, Second Life is a virtual world where part of our discussions and assignments took place. Also, Google+ was used as our virtual platform for collaborative writing—as well as a social media platform for our communication—and Wikibooks was used as a virtual forum for the texts that the students wrote together. After completion of the course, I interviewed the students and hermeneutically interpreted what was significant for them while studying in this new learning environment. I used Illeris’ (2006) constructivist model to analyze the data, since meaning-making, motivation and interaction are always involved when learning occurs. From a hermeneutical point of view, it was fruitful to maintain a holistic approach to learning instead of focusing on particular details.

Referenser/References:

Annetta, Leonard A; Folta, Elizabeth; Klesath, Marta, V-Learning. Distance Education in the 21st Century Through 3D Virtual Learning Environments (Springer, 2010)

Beetham, Helen; Sharpe, Rhona (red.), Rethinking Pedagogy for a Digital Age. Designing for 21st century learning (Routledge, 2013)

Illeris, Knud, Lärande (Studentlitteratur, 2006)

Nelson, Brian C.; Erlandson, Benjamin E., Design for learning in virtual worlds. Interdisciplinary approaches to educational technology (Routledge, 2012)