Kati Palmberg

Domäner, paralleller och annan språklig geometri

Att engelskan är en naturlig del av vår vardag i Norden i dag är obestridligt. Det har många olika orsaker. Bland annat har vi ända sedan slutet av andra världskriget importerat underhållning och kulturprodukter som skönlitteratur, filmer, popmusik och så småningom teveserier och dataspel i huvudsak från engelsktalande länder. Engelskan var efter kriget vinnarnas språk, och det språk som allt oftare blev det gemensamma språket under den tekniska utvecklingen och globaliseringen under andra halvan av 1900-talet. Med andra ord är engelskan det man brukar kalla ett högstatusspråk. Det är inte oviktigt att engelskan naturligt från början också varit språk nummer ett på internet, i och med att konceptet startade i USA. Under samma tidsperiod har engelskan också delvis fyllt behovet av ett lingua franca inom övrig teknik och andra vetenskaper.

I det här sammanhanget är det ändå på sin plats att påpeka att det enligt en rätt stark konsensus bland svenska språkvetare troligen är en felaktig och alltför pessimistisk och alarmistisk syn att engelskan är på väg att ”vinna” över svenskan i något slags pågående språkkrig. Svenskan och de skandinaviska språken sammantagna är ett så stort språkområde att svenskan knappast försvinner och övergår i engelska i någon större utsträckning inom överskådlig tid. (Och vem vet om det alls längre är engelskan som utgör den stora hotbilden om några decennier, eller om det kanske snarare är exempelvis kinesiskan som är det globala ledande språket under uppsegling då?)

Svenska språkvetare ser det alltså inte som troligt att svenskarna slutar tala svenska sinsemellan i vardagen och övergår till engelska. Men det betyder inte att det inte finns skäl att se upp. Hotet från engelskan består snarast i risken för så kallade domänförluster.  Språkliga domänförluster innebär att språkbrukarna gradvis tappar ett visst område i språkanvändningen – det kan gälla vetenskaplig forskning, ny teknik, företagsvärlden eller sport, till exempel. Ser man på språket i enskilda domäner visar det sig att engelskan har en mycket stark ställning inom flera av dem. Den ställningen är till och med så pass stark inom vissa domäner att det finns en risk för att svenskan även i Sverige på sikt reduceras och kommer på undantag då språkanvändarna inte längre har de ord och uttryck de behöver för att kommunicera inom de domänerna på svenska.

Domänförluster är också ett reellt hot mot svenskan i Finland, eftersom såväl finskan som engelskan ligger oss nära och används i många sammanhang. Om vi till exempel gradvis skulle mista svenskan i massmedierna till förmån för engelskan och som myndighets- och skolspråk till förmån för finskan, så skulle finlandssvenskan troligen snabbt reduceras till enbart ett hemspråk och inte längre vara ett komplett och självbärande språk i samhället. Vill vi inte att det ska ske är det allas vårt ansvar att aktivt upprätthålla svenskan i olika sammanhang. Språket lever då det används.

Vad kan vi då göra för att inte gå miste om de fördelar goda kunskaper i engelska och finska för med sig, samtidigt som vi inte utsätter svenskan i Finland för domänförluster? Den bästa lösningen torde vara så kallad parallellspråkighet, alltså att flera språk medvetet används och upprätthålls parallellt inom en domän. Motsvarande princip gäller till exempel mellan språken i EU. I Finland råder parallellspråkighet när det gäller lagar – svenskans ställning som likvärdig finskan när det gäller lagtext är tryggad. (Samtidigt betyder det inte att lagar alltid skulle skrivas parallellt på de båda inhemska språken, vilket skulle vara ett ideal.) Allt oftare innefattar parallellspråkigheten i Finland också självklart engelskan. Nyckeln till fungerande parallellspråkighet är framför allt medvetenheten. Då man aktivt och medvetet arbetar med parallellspråkighet som rättesnöre kan man se till att samma texter finns tillgängliga på de olika språken och att de parallella språken beaktas i processer för hur texter blir till och vilka språk som väljs i kommunikationen, bland annat genom att ge tid för att stämma av och översätta.

Man kan också fatta genomtänkta beslut för att till exempel mynta termer på de parallella språken då nya begrepp behöver benämnas. På svenska i Finland kan vi inte heller isolera oss från svenskan i Sverige, utan måste hålla oss à jour med  det som pågår där. Bland annat betyder det att vi inte självmant kan översätta begrepp från engelska till svenska, utan behöver kontrollera ifall det redan har uppstått och etablerats en översättning i Sverige, och hur begreppet används och omtalas där. Ett exempel som kan åskådliggöra hur man i svenskan i Finland misslyckas i sin balansgång mellan engelskan, finskan och svenskan i Sverige är den engelska termen brand. I finskan har man lånat in ordet, anpassat det och börjat tala om brändi, medan man i Sverige använder ordet varumärke, eller ibland bara märke, både om det som på engelska heter brand och det som kallas trademark. I stället gör man det på andra sätt tydligt vilket begreppsomfånget är, alltså vad man menar med termen i de fall det är viktigt att göra en skillnad. Saken kompliceras lite av att ordet branding visserligen lånats in i svenskan i Sverige om varumärkesarbete, och att brand ibland förekommer i engelska termer i flera ord som någon gång används oöversatta (jfr house brand, som används om distributörsvarumärke). I svenskan i Finland ser man däremot ibland det enkla ordet brand direktinlånat från engelskan också i facktexter där man i Sverige skulle använda varumärke. Att eftersträva parallellspråkighet är ibland krävande, men nödvändigt om man vill upprätthålla flera språk inom samma domän.

Falska vänner och andra fällor

I den här texten strävar jag efter att peka ut några problem som uppstår då mycket av det vi hör och läser är på engelska, samtidigt som vi behöver kunna referera det och tala om det på svenska. Problem kan uppstå i olika situationer, till exempel då man behöver göra en översättning av en text i jobbet eller då man skriver examensarbete och med egna ord behöver referera en källa man har läst på engelska.

Att engelskan är besläktat med de skandinaviska språken gör det lättare för nordbor (undantaget dem med exempelvis finska som första språk) att lära sig engelska, vilket betyder att vi lätt anammar engelska ord och uttryck, både i fackspråkliga sammanhang och i det privata. Att låna in ord från engelskan eller andra språk är heller inget nytt i svenskan, och svenskan har genom tiderna berikats med en mängd ord från framför allt låg- och högtyskan, franskan och latinet, utöver engelskan som också har varit aktuell länge. Ett språkpuristiskt ideal är alltså inte bara osympatiskt exkluderande och elitistiskt, utan dessutom är ett sådant ideal omöjligt att uppnå. Samtidigt är det i värsta fall direkt farligt om utvecklingen är för snabb och godtycklig. Om en del språkbrukare använder ord som andra inte förstår eller tolkar fel uppstår splittring och störningar, kommunikationen flyter inte friktionsfritt och missförstånd kan orsaka stora problem. Ännu ett steg längre än att låna in ord och uttryck går vi ifall vi börjar utnyttja engelska skrivregler och grammatik. Då vacklar hela språkbygget och det finns ännu större risk för att kommunikationen bryter samman.

Så gott som alla har vi någon gång varit med om att plötsligt tappa ett ord eller en fras på svenska, som vi däremot kommer ihåg på engelska. (Detsamma kan förstås hända med andra språkpar.) I dagligt tal väljer vi då kanske att använda det engelska uttrycket, kanske med ett urskuldande leende och ett litet skratt för att markera ett slags verbala citattecken. Alternativt omskriver vi för att slippa hitta ordet vi söker, eller ställer eventuellt frågan till vår samtalspartner: ”Vad heter nu igen gratification på svenska?”. Då vi skriver text har vi också olika möjligheter – vi kan välja att låta det engelska ordet ligga en stund för att sedan komma tillbaka till det när vi självmant har kommit på översättningen, vi kan anlita en ordbok och slå upp ordet, eller så kan vi också chansa och smaka på hur ordet låter om det försvenskas. I det här fallet kommer vi i så fall fram till ordet gratifikation och nöjer oss kanske med det, för det är ett ord som låter som om det skulle finnas på svenska, så vi antar det är rätt. Om vi orkar kanske vi ännu googlar på ordet, hittar flera träffar och känner oss tillfreds. Problemet är bara att översättningen inte alls är rätt. Ordet gratifikation existerar visserligen på svenska men betyder enligt Svensk ordbok ”gåva vanligen ut­delad ut­över ordinarie lön som belöning” och det är inte alls synonymt med ordet tacksamhet, som skulle ha varit en korrekt översättning. Det är med andra ord fråga om en så kallad falsk vän. Falska vänner kallar man sådana ord och uttryck som påminner om varandra på olika språk, men betyder olika saker. Och de är många mellan svenska och engelska. Vad sägs till exempel om engelskans familiar (på svenska bekant, inte *familjär), obligation (på svenska förpliktelse, inte *obligation), advocate (på svenska förespråkare, inte *advokat) eller cite a source (på svenska referera en källa, snarare än citera)?

En helt egen kategori ord där svenskan och engelskan lite lömskt påminner om varandra är prepositionerna. Många gånger motsvarar de varandra rakt av: in motsvarar i, on motsvarar på och så vidare, men det är inte alls alltid fallet. Speciellt vanligt är det att skribenter missar det i konstruktioner som in 2020, som på svenska inte ska ha någon preposition alls utan helt enkelt skrivs år 2020.

Andra lömska till synes små detaljer utöver prepositionerna är bland annat användningen av stor begynnelsebokstav i ord mitt inne i rubriker (som inte ska förekomma på svenska då det inte gäller namn), decimaltecknet som på svenska är ett kommatecken men på engelska en punkt, och citattecken som på svenska ser likadana ut före och efter ett citat: ”…”.

Men det är inte bara på detaljplanet engelskan och svenskan skiljer sig åt, utan det finns också grundläggande egenskaper som skiljer de två år och som dte är bra att känna till. Författaren och svenskläraren Sara Lövestam talar till exempel i en artikel i Språktidningen från 2019 om något hon kallar ”det svenska verbundret”. Med det menar hon att svenskan jämfört med till exempel engelskan är rik på verb, medan handlingar och skeenden på till exempel engelska ofta beskrivs med enkla och ganska betydelselösa verb som man sedan hänger beskrivande ord ur andra ordklasser (som adverb) på. Bland de exempel hon ger hon bland annat verb som slötitta, orka och blunda. På engelska behöver de alla översättas med flera ord. Det samma men omvänt gäller förstås då källan är på engelska och man själv formulerar sig på svenska. Det blir viktigt att hitta de kärnfulla verben, och inte fastna i antagandet att samma ordklass som i originalet är det optimala. Speciellt substantiv bildade av verb kan behöva lite uppmärksamhet.

I fråga om kommateringen är det speciellt viktigt att se upp med fraser eller ord som inleder en mening och följs av ett kommatecken. Står det alltså så här på engelska behöver man hitta en annan lösning för att inleda meningen på svenska:

Similarly, there is no anti-discrimination legislation …

Ofta har sådana här inledande fraser den funktionen att de binder ihop meningen som följer med den tidigare texten till en logisk helhet. Därför är det inte en bra lösning att bara stryka dem. I stället kan man överväga att lägga in huvudverbet direkt efter den inledande frasen (jämför engelskans is och svenskans finns), eller baka in ett motsvarande uttryck senare i meningen där det passar bättre in i svenskan. Här kan vi till exempel få

På motsvarande sätt finns det ingen antidiskrimineringslagstiftning …

eller

Det finns på motsvarande sätt inte heller någon antidiskrimineringslagstiftning …

För att ta en närmare titt på frågor som ofta uppstår kan vi ta oss an en översättningsmening ur en vetenskaplig text:

Greater parent involvement in school life is associated with a better outcome for students. However, not that much is known about how to get all parents involved.

Vi översätter först snabbt ord för ord, utan några som helst kvalitetskrav:

Större föräldrainvolvering i skollivet är associerat med en bättre utkomst hos studenterna. Dock, inte så mycket är känt om hur alla föräldrar kan fås involverade.

Vi känner igen en falsk vän, *utkomst, som vi korrigerar till resultat, och inser att studenter kanske borde ersättas av elever, eftersom kontexten verkar vara grundskolan. Vi fastnar på det styltiga ordet föräldrainvolvering, och inser att det kanske snarare är engagemang. Ytterligare inser vi att associera inte är rätt använt här. Det är inte fråga om någon lös och tillfällig koppling som en association normalt är på svenska utan snarare verifierbart samband. Ordet skollivet skulle i sin tur antagligen mera idiomatiskt omtalas som skolvardagen eller vardagen i skolan på svenska. Den första meningen börjar utkristallisera sig:

Ett större föräldraengagemang i skolvardagen är förknippat med ett bättre resultat hos eleverna.

Därefter är det dags att lösa meningen med det inledande lösryckta However, … Ordet emellertid kan ersätta det.

Det som också sticker ut i meningen är konstruktionen not much is known. Den här typen av konstruktion, som is done, has been told etc. kan inte slentrianöversättas med *är gjord/gjort eller *har blivit berättad/berättat. I stället är det passiv form med –s eller man som gäller, om man inte vill eller kan skriva ut vem det är som gjort eller berättat något etc.

Frasen fås involverade är inte naturlig, och vid närmare betraktande visar det sig att få inte egentligen behövs. Det är lättare att i stället direkt använda verbet engagera.

Nu börjar båda meningarna ta form:

Ett större föräldraengagemang i skolvardagen är förknippat med ett bättre resultat hos eleverna. Man vet emellertid inte så mycket om hur alla föräldrar kan engageras.

Summa summarum:

Svenskan liknar visserligen engelskan, men de skiljer sig åt på många lite lömska sätt. På ordnivån får du se upp för falska vänner, kontrollera termer och akta dig för att skapa egna anglicismer av engelska ord uttryck.

Förenklat kan man säga att engelskan gillar substantiv, medan svenskan föredrar verb. I översättningen vi gjorde nyss översattes involvement med engagemang. Ofta kan det vara bra att fundera på om ett sådant ord kanske i stället kunde översättas med någon verbkonstruktion, som att engagera.

När engelskan har konstruktioner som is made, has been observed, will be measured, så är passiv och man-form de närmaste lösningarna, och det blir kanske det görs, man har observerat och kommer att mätas.

Kontrollera hur komma och andra skrivtecken används. Se upp med olika stavning och skrivregler.

Sist men inte minst: Om du inte ska översätta, utan i stället referera, är du inte alls bunden av vilken form och vilka formuleringar den engelska texten har. Det viktiga är att du förstås det du har läst och på ett naturligt sätt kan uttrycka det hela på svenska. Också när du översätter en text lönar det sig att ta en paus och återkomma till texten då du kan betrakta den med fräscha ögon och faktiskt tänka på det du arbetar med på svenska, inte på engelska. Be också någon annan som är bra på svenska läsa igenom texten, det är det bästa du kan göra för att säkra kvaliteten!

Vill du läsa mer?

Anna Maria Gustafsson (2005): Engelskan – hot eller tillgång? https://www.sprakinstitutet.fi/sv/publikationer/sprakspalter/arena_2005/engelskan_-_hot_eller_tillgang.29191.news

Sara Lövestam (2019): Svenska verbundret förundrar https://spraktidningen.se/artiklar/2019/06/svenska-verbundret-forundrar?fbclid=IwAR3J7py6V2FJHFUd5DyceMZ2oKosFCdXh_cu16Pfwtk4j_tPCwD5RteIVao