Av Robin​ ​Engblom

Lilla tullen, även känd som lanttullen eller landtullen, inrättades år 1622. Den skulle förse  den svenska kronan med stadiga inkomster, eftersom den fungerade som en skatt på alla varor som transporterades in till städerna och till marknadsplatserna. Därtill utgavs olika handelsförordningar som ställde villkor för hur, var och när försäljning fick ske. Utifrån ett flertal handlingar som finns i bl.a. Åbo stads domböcker, kan man se, att varken stadsborna eller försäljarna från landsbygden hyste höga tankar om dessa regleringar. Kämnärsrätten fick inte sällan utreda fall gällande olaglig handel mellan borgare och bönder. Men intressant nog visar det sig, att bönder sällan dömdes till böter i denna typ av rättegångar, medan borgarna oftast fick ta skulden på sig. Hur kommer det sig, att den underdånige bonden kunde slippa straff medan den lokala borgaren dömdes i rätten?

Under första hälften av 1600-talet upplevdes i Sverige en kraftig expansion av städerna, samtidigt som flera nya städer grundades. Det är även under denna tid som tullväsendet utvecklades under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna för att bringa inkomster till staten, och för att reglera införsel och utförsel av varor till städerna. I Åbo stad utfördes år 1638, på generalguvernörens befallning, en förordning som förbjöd stadens borgare eller annat folk att bjuda in bönder från landet till sina gårdar för att handla med dem ifall de inte stått minst tre timmar vid torget. Efter att bönderna stått på torget och sålt i tre timmar, fick stadsborna bjuda in dem till sina gårdar för att förhandla, men även därefter skulle själva köpet slutas vid torget. Bönderna kom till städerna för att sälja sina varor till framförallt borgarna, och staden var således en mötesplats för människor av varierande bakgrund, och handeln en form av interaktion mellan landsbygden och staden samt bönder och borgare.

Emedan motiveringen för denna reglering är något oklar, förefaller det som om borgarna vanligtvis inte ville ta sig till torget för att handla, utan i stället bjöd de in bönderna till sina gårdar där även transaktionen ägde rum. Ertappades den olagliga handeln av uppsyningsmännen fördes saken vanligtvis till kämnärsrätten som var en typ av torgdomstol.

Den 21 april 1638 behandlades ett fall i kämnärsrätten, där borgaren Hans Kreijare trots tidigare tillsägelser på sin gård mottagit bönder, som en kväll kommit in till staden. Hans Kreijare hävdade i sin tur att bönderna lurat honom eftersom de hade sagt att de stått tre timmar på torget. En uppsyningsman hade dock sett händelsen och vittnade emot Kreijare, och han blev dömd till att betala standardboten 40 daler i böter. Några veckor senare hade Kreijare ertappats åter igen, denna gång vid Aningaisporten, där han försökt övertala två bönder som kommit in till staden att köra in sina kärror till hans gård. Fallet lämnades dock olöst, eftersom det inte gick att bevisa vem som var skyldig. Det är dock intressant att bönderna varken hördes i rätten eller stod anklagade för någon förbrytelse.

Denna typ av rättegångar ger en intressant inblick i rättssystemet i ståndssamhället, eftersom det förefaller som om att rättegångar mellan högre och lägre ståndspersoner inte alltid föll till den förras fördel. Eventuellt återspeglas även de rättigheter och skyldigheter som uppbars av de olika stånden, varpå en underdånig bonde kunde lättare slippa straff. En fattig bonde kunde således i vissa fall, likt ett barn, utnyttja sin position som underdånig i rätten för att slippa straff. En borgare åtnjöt däremot en högre status i samhället, men samtidigt bar han även ett större ansvar för sina handlingar.

[Studentinlägg, skrivet inom ramen för kursen Konsumtion och etniska relationer i 1800-talets Norden].