Denna plenarföreläsning rör upp danskonsten, med tillhörande dansdidaktik, som en konstform som står mitt i ett stort paradigmskifte. Ett sådant skifte skapar kris, men också potential för förändring och nya möjligheter. För dansen handlar dessa möjligheter om – och är beroende av – avkolonisering, inkludering, normkritik och villighet att ifrågasätta allt som varit centralt i dans, såsom kropp, plats, estetik och teknik. Att dans handlar om kropp har sällan varit ifrågasatt i dans, men vilken kropp? Och vad är kropp? En västerländsk förståelse för kroppen som subjektiv, individuell och avgränsad utmanas idag av perspektiv på mer-än-mänskliga kroppar, digitala kroppar och relationellt, ständigt tillblivande kroppar. Dessa perspektiv har genklang i både urfolksperspektiv (indigenous theories) och postfilosofiska perspektiv. Nya Zeeland genomgick en stor läroplansförändring under åren 2000–2002, samtidigt som landet tydligare började göra upp med sitt koloniala förflutna. Som ett resultat blev ”te ao Māori” (en maorisk världssyn) tydligt invävd i den nationella nyzeeländska läroplanen. Detta innebar att konstämnena fick en central plats i läroplanen, och att dans och drama blev egna ämnen i grundskolan på samma sätt som musik och bildkonst. Denna plenarföreläsning pekar på hur konstämnena, kroppsligt lärande och dans kan få en central plats i en avkoloniserad läroplan och utmanar således den nordiska, eurocentriska läroplanen, skolan och lärarutbildningen utifrån detta perspektiv.