Författare: Tette

Weird, yet True, Facts about Shanghai:

Idag behandlar vi transport och logistiktjänster á la Shanghai. Busstransporten har vi ingen erfarenhet av, så den skippar vi. Istället tar vi en snabb titt på metron, taxin, citybikes och tuktuks.

Metron i Shanghai fungerar extremt fint. Man kan ta sig så gott som överallt enbart med metro, och resan kostar vanligtvis 3-5 RMB (~50cent). Under rusningstider går metron så ofta att vi bara en gång inte rymts in. Dessutom har metron välfungerande luftkonditionering, så när det är över 30 grader ute vill man ner till metron med en miljon andra kineser.

Taxin fungerar antingen bra eller dåligt. På natten kan man enkelt få en taxi,  och taxin är heller inte dyra, men på dagen är det andra bullar. Vid tider då många mänskor vill ha taxin, d.v.s. när folk slutar jobba och vid tidig kväll då flera ska till baren, är det extremt svårt för västerlänningar. Även om taxins skylt lyser grönt så vägrar chaufförerna köra en, eftersom någon annan beställt dem för mera pengar. Här om dagen gick vi runt efter taxin i över en timme, förrän vi gav upp och gick till metron.

Ifall man har ett kinesiskt bankkort, eller en kompis med ett, så bjuder Shanghai på något ingen av oss sett annanstans: citybikes. Högar med cyklar finns vid varje gata, och det enda man behöver göra är att skanna en qr-kod på cykeln, knappa in koden och sedan är cykeln olåst. Cykla vart du vill och lämna cykeln vid gatan. En timme med Mobike eller Ofo kostar 0,5 RMB (~6 cent), och som student får man en gång i dagen gratis. I Shanghai har inte många egna cyklar, då Mobikes och Ofos cykelnätverk fungerar så bra.

Tette fick en dag testa både Ofon (gula cyklarna) och Mobiken (grå-orangea cyklar) tack vare Edison.

Sist, men inte minst, har vi tuktuks. Tuktuks är ett alternativ till taxin, som börjar dyka upp senare mot kvällen. De är lite dyrare än taxin, men eftersom att de är mopeder så gäller inga lagar dem (se wtf Shanghai, del 1) -> de kan köra förbi bilköer via trottoarer eller mot röda ljus. Tuktuk är definitivt en upplevelse, särskilt då t.o.m. sex personer  (inklusive chauffören) kan åka på en.

 

Under själva evenemanget var jag ansvarig för alla hosts för varje scen, d.v.s. de som går upp på scenen och introducerar nästa talare m.m. Jag var själv host på Main Stagen (huvudscenen) tillsammans med en tjej Amanda, som kunde både engelska och kinesiska. Pitching Stagen hade tre hosts och Slush Cafén hade två. Tyvärr kom det ganska få ansökningar för hostplatsen, så i praktiken fick alla som hade sökt hosta vid något skede. Dock hade jag korta möten med alla för att kunna välja vart jag sku placera dem.

Dagen före evenemanget lade vi ner många timmar på att öva hur, när och var vi ska på scen, vilket för min del hjälpte mycket med att sänka på nervositeten. Dock tog det bort all tid från att studera talarnas presentationer och förbereda alla tal. Istället kom vi tidigt på morgonen till ChangYang Valley före Slush började, för att bestämma när jag respektive Amanda ska på scen. Därefter skrev jag ner varje talares titel och vad hen skulle prata om.

Båda Slush dagarna gick främst ut på att lyssna på speechen och försöka komma på dåliga åsnebryggor till nästa talare. Många av kineserna lyssnade på engelska tal via en översättare, vilket ledde till att det var svårt att få några reaktioner ut av publiken. Eller så var mina skämt inte roliga, men det låter mycket osannolikt. Det ’tråkiga’ var att man aldrig visste hur länge ett tal skulle räcka, så jag måste hela tiden vara bredvid scenen, färdig att gå upp.

Att vara host var sist och slutligen riktigt roligt, trots att det blev lite sömn och långa dagar kunde jag endå vara mig själv på scenen och njuta av evenemanget. Majoriteten av kinesiska namnen jag introducerade uttalade jag någotlunda rätt (tror jag), då jag hade Amanda som kunde preppa dem åt mig. Naturligtvis kom det några stressiga situationer, då en host blev sjuk och då en talares flyg var sen, men allt löste sig med bra samarbete med tre olika team (Robins Hospitality team, Mattis Pitching team och Edisons & Jennys Main Stage team + hjälp av Helsingfors teamet).

Weird, yet True, Facts about Shanghai:

Under våra första dagar i Shanghai träffade vi på en tjej som hade nyligen studerat i Toronto, Kanada. Hon berättade hur hon tyckte det var lustigt att kanadensarna var sura över att hamna jobba mer än åtta timmar, då det i Kina är normalt att man jobbar minst nio timmar. Dock lämnade hon borta några ytterst relevanta faktorer: ineffektiviteten och lunchtuppluren. Kineser arbetar hellre lite slöare men fler timmar, jämfört t.ex. med Finland där alla är vana med att när man har arbetstid så då jobbar man.

När man går runt i Shanghai är det en mycket vanlig syn att se mänskor sova här och där. Robin t.ex. såg en kassatjej i en matbutik som vid kassan hade bestämt att sova just där och nu. Våra kollegor på Slush berättade att kineser ofta har inbakat i arbetsdagen en timmes tupplur efter lunchen, och ingen skäms eller försöker dölja att de sover på arbetstid.

Det är visserligen kul att ha vakter vid ingången till innergården, men även de tar sina tupplurer.

Skönt med fina vyer då man sover! Här ser vi en tapper flicka som bestämt att ta hissen upp till 528m och ta en tupplur i Shanghai Tower.

Helt förståeligt att en Burger King måltid får en tupplurssugen.

Första arbetsdagen på Golden Week, konsensusen är att vi kommer säkert ha en kort dag. På vägen till jobbet märker Saara att hennes 4G på telefonen har slutat fungera. Snart märker även resten att abonnemangen stängts av, och alla har fått likadant sms (på kinesiska förstås). Med kontakten till bästvärlden borta börjar alla fundera på orsaker till varför abonnemangen inte fungerar. Snabbt konstaterar vi att det de facto säkert är bäst för vår hälsa och välmående, och vi ödmjukast tackar lokala regeringen att de vakar över oss.

Senare på dagen läser Shan Shan våra sms, ringer ett samtal och meddelar att vår ”en månads abonnemang med unlimited 4G” inte betyder att vi har abonnemang för 30 dagar, utan embart september månaden. Nu hade vi två alternativ: betala 200RMB pånytt för oktober eller byta abonnemang. Ifall vi vill byta till något billigare borde vi skriva ett nytt kontrakt, eftersom vi nu skrivit på 200RMB paketet och att ändra det t.ex. via nätet är otänkbart. Därför borde vi ta oss till en China Unicom butik en gång till, vilket under Golden Week är problematiskt efterdom de stänger redan klockan 17. Vi borde dessutom ha våra pass med, vilket vi denna dag inte hade. Istället tog vi det lättare alternativet: Edison, vår räddare i nöden, ringde runt, snackade kinesiska och betalade våra 200RMB med sin telefon, varefter vi gav honom samma summa i cash. Dessutom blev det inte en kort dag, snarare extra lång.

På bilden ser vi Edison och de fyra tacksamma resenärerna.

Dagens motto: Absent Without Official Leave

Weird, True, Facts about Shanghai:

Om ni tänker resa till Shanghai så är det värt att notera att vissa lagar och kutymer skiljer sig från Finlands. Alla caféer, restauranger, barer m.m. har i Finland egna toaletter, men inte i Shanghai. Offentliga toaletterna här är oftast städiga och helt okej att använda, men att hitta dem kan vara svårt och tidskrävande. Det kan löna sig att ändra tankesättet från ”vi har gått i flera timmar – jag beställer mat och går på toan snabbt före vi far” till ”efter att vi hittat toan kan vi leta efter mat” (att hitta toan kan vara svårt eftersom få talar engelska…)

 

 

Det är en typisk höstdag i Shanghai. Matti ligger i sängen och samtalar med döden. I vardagsrummet pågår det en debatt om lukten i lägenheten i Jing’an är mögel eller hamstermat. Ett nytt kapitel i vårt Shanghai-liv kan börja.

Fem dagar tidigare:
27 grader och en mycket fuktig luftmadrass träffade ansiktet när vi steg av planet på den kinesiska marken. Typerna vid flygfältets hälsokontroll hade inget intresse för oss, så vi fick fortsätta vidare och ställa oss i tullkön som de sista non-kineserna. När man köade fick man se fina små filmer med praktfull musik och där bl.a. flygplatspersonalen marscherade i takt, klädda i enhetliga kostymer och i kö till sina platser – it was glorious. Men köandet gick fort och smärtfritt. Våra väskor kom också fort, så vi började gå mot Maglev magnettåget. I väntan på tåget checkade vi diverse appar, färdigt offlineladdade och redo, och hade således inga problem att hitta till vårt första kinesiska ”hem”. Vi visste gatuadressen, men varken trappa eller rumsnummer. Vi frågade två kineser om hjälp (vi hade en adress med kinesiska tecken) och de gick för att fråga en tredje typ om mer hjälp. Tillsammans konstaterade de att det kan vara trappa 5 rum 3101 eller trappa 6 rum 3503. Checked them out – en dörr var fastspikad med plankor, andra öppnade ingen då vi bankade. Matti ringde airBnB kärringen, som svarade men pratade fortfarande bara kinesiska. Vi vände oss tillbaka till de hjälpsamma herremännen, som nu fick tala med henne i telefon och kom den här gången fram till att vi skulle till trappa 7, rum 2701. Vårt nya ”hem” delade vi med en mamma, hennes lilla dotter (?) och ett x-antal andra (kinesiska) gäster, varav ingen kunde ett ord engelska. Kommunikationen skedde via en telefonapp, men fungerade förvånansvärt bra. Dagens första etapp var nu avklarad.

När man landar i Kina så ska man tydligen så fort som möjligt (inom 24h) meddela polisen om var man bosätter sig, så vi letade upp närmaste polisstation på kartan och begav oss ut på de livliga gatorna. Vi hittade en polisstation ganska fort, men den kinesiska polisen som inte kunde engelska ville inte ha att göra med oss och viftade oss vidare. Två kvarter senare såg vi någonting som liknade ett sjabbigt garage, men bar polisens plakat. Vi gick in i till en liten reception där två kineser satt och arbetade. Efter en stund konstaterade polisgumman att vi är på fel polisstation och gav oss en ny adress: Zhijiang xi road police station + en massa kinesiska tecken och No. 920. Vår app hittade en zhijiang road (close enough) så vi började traska ditåt.

På vägen dit gick vi in i en restaurang för att vi började känna oss väldigt hungriga, och blev mottagna av en kvinna som kunde minimalt engelska. Vi valde maten genom att peka på olika bilder, smått osäkra på vad de var. Robin frågade efter Chicken, men förstod inte följdfrågorna. Servitriserna log och vi satte oss ner. När den första skålen lades på bordet, såg vi något grått och konstigt som liknade typ bläckfisktentaklar. ”This free, you no pay” sade servitrisen. Eva smakade först, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Matti tittade lite närmare innan han smakade och märkte att det är hönsfötter Eva just smakat på. Vi vet inte hur de hade fått dem att se ut som de gjorde, men semiäckligt var det. Ei jatkoon. Till följande kom fisken, som såg helt okej ut. Nudlarna också okej, men så kom kycklingen… Efter en liten examination och ett smakprov konstaterade vi att det var typ en inlagd kyckling. Huvudet stirrade hånande på oss och det var inte gott… Det grillade köttet som lyftes på bordet sist var gott, men ytterst svårt att äta för hand och helt omöjlig att äta med pinnar. Så var det dags att betala och fortsätta vår quest.

 

Efter en stunds promenad kom vi till tjingtjonggatan, men hade ingen aning åt vilket håll vi skulle gå. En gumma viftade hårt att vi ska mot väst, men lite mot höger också. Vi såg gatunumren stiga till ungefär 600, men sen plötsligt tillbaka till 1. Gatunamnet var fortfarande den samma, så vi fortsatte vidare. Efter en lång, lång promenad tog gatan plötsligt slut och likaså vårt hopp om att hitta rätt byggnad. Efter några om och men gick vi in till ett hotell i hopp om att få trovärdigare hjälp än den vi fick på gatan, men den ända hjälpen vi fick kunde sammanfattas i ett osäkert ”left”. Efter en blixtsnabb självstudiekurs i kinesiska förstod Tette och Matti att receptionisterna kanske hade försökt säga att polisstationen har sitt namn enligt den andra gatan, men ligger i stället på Datong road. När vi sist och slutligen hittade rätt polisstation plockar vi åt oss en nummerlapp och ställer oss i kön. Matti och Robin somnar några gånger, resten stirrar uttråkade i väggen. När det äntligen var vår tur gick vårt ärende fortfarande inte att åtgärdas. Long story short: vi tog en kaffe på Starbucks, gjorde ett beslut om att avsluta dagens äventyr med en sväng till People’s Square, dumplings och tidig läggdags.

// Tette, Eva, Saara, Robin och Matti