Under själva evenemanget var jag ansvarig för alla hosts för varje scen, d.v.s. de som går upp på scenen och introducerar nästa talare m.m. Jag var själv host på Main Stagen (huvudscenen) tillsammans med en tjej Amanda, som kunde både engelska och kinesiska. Pitching Stagen hade tre hosts och Slush Cafén hade två. Tyvärr kom det ganska få ansökningar för hostplatsen, så i praktiken fick alla som hade sökt hosta vid något skede. Dock hade jag korta möten med alla för att kunna välja vart jag sku placera dem.
Dagen före evenemanget lade vi ner många timmar på att öva hur, när och var vi ska på scen, vilket för min del hjälpte mycket med att sänka på nervositeten. Dock tog det bort all tid från att studera talarnas presentationer och förbereda alla tal. Istället kom vi tidigt på morgonen till ChangYang Valley före Slush började, för att bestämma när jag respektive Amanda ska på scen. Därefter skrev jag ner varje talares titel och vad hen skulle prata om.
Båda Slush dagarna gick främst ut på att lyssna på speechen och försöka komma på dåliga åsnebryggor till nästa talare. Många av kineserna lyssnade på engelska tal via en översättare, vilket ledde till att det var svårt att få några reaktioner ut av publiken. Eller så var mina skämt inte roliga, men det låter mycket osannolikt. Det ’tråkiga’ var att man aldrig visste hur länge ett tal skulle räcka, så jag måste hela tiden vara bredvid scenen, färdig att gå upp.
Att vara host var sist och slutligen riktigt roligt, trots att det blev lite sömn och långa dagar kunde jag endå vara mig själv på scenen och njuta av evenemanget. Majoriteten av kinesiska namnen jag introducerade uttalade jag någotlunda rätt (tror jag), då jag hade Amanda som kunde preppa dem åt mig. Naturligtvis kom det några stressiga situationer, då en host blev sjuk och då en talares flyg var sen, men allt löste sig med bra samarbete med tre olika team (Robins Hospitality team, Mattis Pitching team och Edisons & Jennys Main Stage team + hjälp av Helsingfors teamet).
