Det är en typisk höstdag i Shanghai. Matti ligger i sängen och samtalar med döden. I vardagsrummet pågår det en debatt om lukten i lägenheten i Jing’an är mögel eller hamstermat. Ett nytt kapitel i vårt Shanghai-liv kan börja.
Fem dagar tidigare:
27 grader och en mycket fuktig luftmadrass träffade ansiktet när vi steg av planet på den kinesiska marken. Typerna vid flygfältets hälsokontroll hade inget intresse för oss, så vi fick fortsätta vidare och ställa oss i tullkön som de sista non-kineserna. När man köade fick man se fina små filmer med praktfull musik och där bl.a. flygplatspersonalen marscherade i takt, klädda i enhetliga kostymer och i kö till sina platser – it was glorious. Men köandet gick fort och smärtfritt. Våra väskor kom också fort, så vi började gå mot Maglev magnettåget. I väntan på tåget checkade vi diverse appar, färdigt offlineladdade och redo, och hade således inga problem att hitta till vårt första kinesiska ”hem”. Vi visste gatuadressen, men varken trappa eller rumsnummer. Vi frågade två kineser om hjälp (vi hade en adress med kinesiska tecken) och de gick för att fråga en tredje typ om mer hjälp. Tillsammans konstaterade de att det kan vara trappa 5 rum 3101 eller trappa 6 rum 3503. Checked them out – en dörr var fastspikad med plankor, andra öppnade ingen då vi bankade. Matti ringde airBnB kärringen, som svarade men pratade fortfarande bara kinesiska. Vi vände oss tillbaka till de hjälpsamma herremännen, som nu fick tala med henne i telefon och kom den här gången fram till att vi skulle till trappa 7, rum 2701. Vårt nya ”hem” delade vi med en mamma, hennes lilla dotter (?) och ett x-antal andra (kinesiska) gäster, varav ingen kunde ett ord engelska. Kommunikationen skedde via en telefonapp, men fungerade förvånansvärt bra. Dagens första etapp var nu avklarad.
När man landar i Kina så ska man tydligen så fort som möjligt (inom 24h) meddela polisen om var man bosätter sig, så vi letade upp närmaste polisstation på kartan och begav oss ut på de livliga gatorna. Vi hittade en polisstation ganska fort, men den kinesiska polisen som inte kunde engelska ville inte ha att göra med oss och viftade oss vidare. Två kvarter senare såg vi någonting som liknade ett sjabbigt garage, men bar polisens plakat. Vi gick in i till en liten reception där två kineser satt och arbetade. Efter en stund konstaterade polisgumman att vi är på fel polisstation och gav oss en ny adress: Zhijiang xi road police station + en massa kinesiska tecken och No. 920. Vår app hittade en zhijiang road (close enough) så vi började traska ditåt.
På vägen dit gick vi in i en restaurang för att vi började känna oss väldigt hungriga, och blev mottagna av en kvinna som kunde minimalt engelska. Vi valde maten genom att peka på olika bilder, smått osäkra på vad de var. Robin frågade efter Chicken, men förstod inte följdfrågorna. Servitriserna log och vi satte oss ner. När den första skålen lades på bordet, såg vi något grått och konstigt som liknade typ bläckfisktentaklar. ”This free, you no pay” sade servitrisen. Eva smakade först, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Matti tittade lite närmare innan han smakade och märkte att det är hönsfötter Eva just smakat på. Vi vet inte hur de hade fått dem att se ut som de gjorde, men semiäckligt var det. Ei jatkoon. Till följande kom fisken, som såg helt okej ut. Nudlarna också okej, men så kom kycklingen… Efter en liten examination och ett smakprov konstaterade vi att det var typ en inlagd kyckling. Huvudet stirrade hånande på oss och det var inte gott… Det grillade köttet som lyftes på bordet sist var gott, men ytterst svårt att äta för hand och helt omöjlig att äta med pinnar. Så var det dags att betala och fortsätta vår quest.
Efter en stunds promenad kom vi till tjingtjonggatan, men hade ingen aning åt vilket håll vi skulle gå. En gumma viftade hårt att vi ska mot väst, men lite mot höger också. Vi såg gatunumren stiga till ungefär 600, men sen plötsligt tillbaka till 1. Gatunamnet var fortfarande den samma, så vi fortsatte vidare. Efter en lång, lång promenad tog gatan plötsligt slut och likaså vårt hopp om att hitta rätt byggnad. Efter några om och men gick vi in till ett hotell i hopp om att få trovärdigare hjälp än den vi fick på gatan, men den ända hjälpen vi fick kunde sammanfattas i ett osäkert ”left”. Efter en blixtsnabb självstudiekurs i kinesiska förstod Tette och Matti att receptionisterna kanske hade försökt säga att polisstationen har sitt namn enligt den andra gatan, men ligger i stället på Datong road. När vi sist och slutligen hittade rätt polisstation plockar vi åt oss en nummerlapp och ställer oss i kön. Matti och Robin somnar några gånger, resten stirrar uttråkade i väggen. När det äntligen var vår tur gick vårt ärende fortfarande inte att åtgärdas. Long story short: vi tog en kaffe på Starbucks, gjorde ett beslut om att avsluta dagens äventyr med en sväng till People’s Square, dumplings och tidig läggdags.
// Tette, Eva, Saara, Robin och Matti
