Kati Palmberg

Svenskan och finskan sida vid sida

Finska och svenska är två språk som vi som talar svenska i Finland möter i sida vid sida i vår vardag. Vi vet att de har ganska lite gemensamt vad gäller ordförråd och grammatik. Dessutom finns det skillnader i stil mellan språken. Ändå händer det (till och med ganska ofta) att den svenska som talas och skrivs i Finland färgas av finskan, dels i fråga om ord och uttryck, dels grammatik och stil. Det är inte alltid ett problem, till exempel i informellt talspråk mellan människor som känner varandra väl, men påverkan från finskan kan bli ett problem i många andra fall. Till exempel påverkas vi som använder svenska i Finland lite olika av finskan. Medan finska ord och uttryck många gånger är helt naturliga delar av svenskt talspråk i huvudstadsregionen är det inte så till exempel i alla delar av Österbotten. Om vi inte håller fast vid en gemensam språknorm i Svenskfinland lider kommunikationen till och med mellan finlandssvenskarna, och då skulle det i längden vara ohållbart att försöka hålla uppe service, skolgång och så vidare på svenska. Den finskspråkiga befolkningens intresse för att läsa svenska som den talas i Finland skulle sjunka ytterligare, om det man kunde lära sig var ett språk som är gångbart bara på ett mycket litet geografiskt område.

Skillnaderna i stil i olika sammanhang där språket används är också stora. En och samma person har inte samma frihet att formulera sig på en lite finskinfluerad svenska då hen i jobbet skriver en officiell hållbarhetsrapport som då hen deltar i en chattgrupp för föräldrar i dotterns fotbollslag. Trots att finskinfluerad svenska inte är en dialekt kan användningen av den typen av språk jämföras med användningen av dialekt. Båda två kan användas för att skapa en vi-känsla i grupper med samma språk, men de kan också i fel sammanhang leda till negativa reaktioner hos lyssnarna som kan tänka ”varför kan han inte tala ordentligt?” eller ”det hörs att hon inte tar det här på allvar när hon slarvar så där med språket” och liknande. I värsta fall lider förståelsen.

Utöver det där med geografi och kontext är det också skillnad mellan åldersgrupper. Yngre talare har ofta en mindre konservativ syn på språket, och de språk eller det språk som har hög status lånar man gärna in bitar av i sitt eget språk. I dag är det i stor utsträckning engelskan som är högstatusspråk, men för många har också finskan hög status.

Att människorna i samhället alltid har lite olika språkliga ideal beroende på deras ålder beror också på att vi var och en av oss bär med sig det språkliga ideal som förmedlades då vi själva gick i skolan. Det vi lär oss om våra språk i skolan lägger grunden till det språkliga regelverk vi sedan faller tillbaka på och använder livet ut. Det är få av oss som efter skoltiden får regelrätt undervisning i modersmålet eller det andra inhemska språket, och det är få experter vi senare litar lika blint på som på vår första lärare i grundskolan.

Finsk påverkan på svenskan har alltid hört till sådant man i skolan har avrått ifrån och stämplat som dåligt språk. Därför är det många som lätt blir negativt inställda till ord och konstruktioner som de uppfattar som finska. Vilka ord och konstruktioner en svensktalande finländare reagerar på beror förstås på hens ålder men också mycket på bakgrunden i övrigt. En yngre person från Åland kan till exempel uppfatta att kurskamraterna vid Åbo Akademi använder en konstig preposition påverkad av finskan då de köper mat från butiken i stället för i butiken. En svenskspråkig person i Åbo kanske irriterar sig mera på en österbottnings användning av ordet mål för det man kan måla väggen med, medan hen själv använder målfärg, som också är en finlandism eftersom det allmänsvenska är målarfärg eller bara färg, helt enkelt.

Finlandismer kan ge lokalfärg – men också hindra förståelsen

När vi talar om finskan och svenskan är det ofta just finlandismer vi diskuterar. De är ord eller uttryck som används på svenska i (någon del av) Finland och som skiljer sig från svenskan i Sverige. Det finns flera typer av dem och de kan delas in på olika sätt. Några kategorier är ändå värda att nämnas. Fennicismerna känner vi alla igen, det är de finska korta inslagen som används som sådana i dagligt tal på svenska. Hit hör ord som roskis eller kiva och uttryck som aika paha. Arkaismerna är däremot äldre uttryck som helt enkelt har fallit ur bruk i Sverige, men inte i Finland, som ordet vitsord för betyg eller pulpet i stället för det som i Sverige kallas bänk. Så behöver vi också beakta de officiella finlandismerna, namn på sådant som inte finns i riktigt samma form i Sverige. Sådana finlandismer är ministerium i stället för departement och yrkesbenämningar som tradenom.

Här kan vi förresten stanna upp och observera några viktiga saker. Den första observationen är att finlandismer inte alltid består av bara ett ord, utan de kan också ofta vara hela uttryck. Säger man att något kan konstateras på basen av något annat är det en finlandism även om orden ett och ett inte är det. (I stället är utifrån eller ibland på basis av gångbara.) Den andra observationen är att orden eller uttrycken inte alltid är helt omöjliga att hitta i en text skriven av en svensk i Sverige, men betydelsen kan vara en annan. Att ha en ko i diket är inte omöjligt i Sverige heller, om man kanske är mjölkbonde och en kossa har gått ner sig i diket helt fysiskt. Däremot använder man inte det uttrycket i överförd bemärkelse om att ha ett eget intresse i en fråga, som man gör i Finland eftersom uttrycket är översatt från finskans uttryck oma lehmä ojassa med just den betydelsen. Det räcker med andra ord inte att hitta ett uppslagsord i SAOL för att kunna slå fast att det är allmänsvenskt gångbart och inte en finlandism. Man måste faktiskt också kontrollera definitionen av ordet. Den tredje observationen är att finlandismer inte alltid är fel, men om man riktar sig till en publik som kan innefatta sverigesvenskar eller andraspråkstalare med en sverigesvensk norm är det viktigt att bara använda finlandismer då det behövs, och att också se till att de får sin förklaring. Det gäller i synnerhet skriven text, även om det också är viktigt i muntliga kommunikationssituationer.

Vi behöver ändå vara lite snälla med oss själva när det gäller finlandismer. De är många, och många av dem subtila, så det är så gott som omöjligt att alltid och i alla lägen undvika allt som kan tolkas som finlandismer. Finlandssvensk ordbok är en bra hjälp, men alla ord och uttryck som är finlandismer finns inte där heller. Däremot är det förstås ingen bra strategi att bara strunta i dem. Är finlandismerna många eller ogenomskinliga blir de ett störningsmoment i kommunikationen med sverigesvenskar, och kan få skribenten att framstå som lite klantig och oseriös – eller i värsta fall göra texten svår att förstå.

Svenska eller översättningska? Några fallgropar och lösningar

Vi kan konstatera att finskan påverkar svenskan i Finland en hel del. En viktig orsak till det är att så många av de skrivna texter vi möter är översättningar från finska till svenska, eller med andra ord med finska som källspråk och svenska som målspråk. Även den som aldrig läser skönlitteratur översatt från finska eller tittar på finskspråkiga tv-program med svensk textning möter mängder av översättningar. Det gäller bland annat läroböcker, artiklar i dagstidningar, webbtexter av alla möjliga slag, myndighetsbrev, skyltar i gatubilden och till och med lagtexter. Den som översätter riskerar att färgas av källspråket, och de som översätter allt det i möter i vår vardag är inga undantag. Dessutom översätts långt ifrån alla dessa texter av utbildade översättare, och det ökar risken för att måltexten har kvar en viss finsk klang.

Eftersom varje ÅA-alumn i arbetslivet kan komma att betraktas som språkexpert på svenska är det viktigt att vässa den språkliga medvetenheten. För det första är det viktigt att förstå när man ska säga nej till uppgifter som överskrider ens förmåga – det är ingen skam utan vittnar om självkännedom och integritet. Det betyder att man åtminstone får se till att säga nej till uppdrag som gäller texter utanför det egna ämnesområdet, eller simultantolkning om man inte har erfarenhet av det, till exempel. För det andra gäller det att ha huvudet på skaft när det gäller särdrag i finskan som inte motsvarar svenskan. Härnäst ska vi gå in på några av dem. I beskrivningen försöker jag undvika grammatiska termer om de inte förklaras separat.

Ett urval skillnader mellan finska och svenska – och en översättningsmening som ger några exempel

En av de mest grundläggande och i viss mån självklara skillnaderna mellan finskan och svenskan är ordföljden. Många finsktalande som lär sig svenska har länge svårt med den, och ordföljden är betydligt mera fri i finskan. Någon gång kan ordföljden också vålla problem speciellt för en tvåspråkig person som ska översätta till svenska från finska. Det finns däremot ett antal ännu vanligare fallgropar.

Ofta när man letar efter ett ersättande ord på svenska till ett ord på finska är det slående hur svårt det är att fånga hela innehållet i ett ord på svenska. (Vad heter asiantuntemattomuus på svenska, till exempel?) Då är lösningen ofta att helt enkelt sluta leta efter ett enda ord, och inse att det kan behövas flera. (I exemplet är bristande sakkunskap en översättningslösning.) Orsaken till den här problematiken är förenklat uttryckt att finskan har en förkärlek för substantiv, medan svenskan gillar verb. Också på svenska kan man skapa substantiv av verb, (jämför verbet att styra som kan bli substantivet styrning), men på finska är det mycket vanligare.

Finskan använder också oftare passiv form än svenskan. Använder man passiv är man inte alltid så tydlig med vem eller vad det är som gör eller är något. Säger man på svenska att det har gjorts insatser för att förbättra arbetsmiljön så säger man ju inte vem det är som har gjort det, och det samma gäller om man skriver man har gjort insatser för att förbättra arbetsmiljön. Men precis som det förhåller sig med att göra substantiv av verb, så är också passiv mycket vanligare på finska än på svenska. Det hänger delvis ihop med skillnaden mellan den verbala svenskan (alltså att svenskan gillar verb, att något sker) och den nominala finskan (alltså att finskan gillar namn på saker, substantiv). När något som ska översättas i en finsk text står i passiv behöver man fundera på om passiv faktiskt är naturligt på svenska just där.

Det finns förstås en del andra viktiga skillnader också. Bland annat används genitiv, ägandeform, mer på finska, och de två språken följer olika logik när det gäller prepositioner (som vid i studera vid universitetet) kontra kasusändelser (opiskella yliopistossa, direkt översatt *studera i universitetet).

Vi tar en mening på finska. Den är inte direkt talspråkligt enkel, men upplevs säkert inte heller som konstlat tillkrånglad utan motsvarar rätt normal finsk sakprosastil. Vi kan tänka oss att det här är en mening i ett informationsmejl från kommunikationsavdelningen till de anställda i ett företag:

Vuosittaisen työilmapiiriä mittaavan kyselytutkimuksen vastaajat toivovat avoimuuden lisäämistä.

Direkt översatt ord för ord skulle den här meningen på svenska i värsta fall kunna bli så här (asterisken visar att det här inte är en korrekt formulering):

*Den årliga arbetsplatsstämningen mätande enkätundersökningens besvarare önskar öppenhetens ökning.

Nu är det förstås relativt lätt att se att det inte är idiomatisk, naturlig svenska. Vi kan börja med att titta på subjektet, alltså de där som gör det hela meningen handlar om:

Vuosittaisen työilmapiiriä mittaavan kyselytutkimuksen vastaajat toivovat avoimuuden lisäämistä.

Subjektet i den här satsen är långt och tungt, det består av fem långa ord. Huvudordet som resten är bestämning till är vastaajat, alltså det som på svenska i den klantiga råöversättningen är besvarare. På svenska är det naturligt att det ordet kommer så tidigt som möjligt, så att vi får veta det viktiga så snart som möjligt. Blir det till och med möjligt att sätta ordet först, kanske? Vi testar, och lägger in en behövlig preposition, av. Finskan saknar ju prepositioner och använder kasusböjningsformer i stället, medan svenskan ofta får laborera med olika prepositioner. (Ni vet alla de där ”av, bland, genom, hos …”.) Nu får vi

Besvararna av den årliga arbetsplatsstämningen mätande enkätundersökningen …

Inne i den långa bestämningen av vastaajat hittar vi en sådan här konstruktion till (en så kallad nominalfras), som vi behöver vända på. Där är huvudordet kyselytutkimuksen, i vår översättning under arbete enkätundersökningen som också i sin tur har en bestämning framför sig.

Vänder vi på den frasen också får vi kanske

Besvararna av den årliga enkätundersökningen som mätte stämningen på arbetsplatsen …

Det vi har kommit fram till hittills är bättre än den direkta råöversättningen, men det har fortfarande en bismak av översättningska. Vill vi nu få det att låta mer naturligt på svenska behöver vi kanske titta lite till på besvararna. Det låter inte bra. Hur skulle man säga det mer naturligt? Antagligen skulle man tala om informanter om det var en vetenskaplig text, men nu ska det här ju stå i ett informationsmejl, och då är det naturligare med exempelvis de som svarade. Ett av de ord det lönar sig att ha i bakhuvudet när man översätter från finska är just som.

Samtidigt ser vi att vi kan strama till meningen – det finns sådant som lugnt kan skäras bort utan att meningen tappar i betydelse, och då gör vi det:

De som svarade på den årliga enkäten om stämningen på arbetsplatsen …

Att skära bort sådant som kan skäras bort gör ofta att kommunikationen fungerar bättre, speciellt i en kort informerande text. Eftersom översättningar i regel tenderar att bli längre än originalet (oavsett vilka käll- och målspråken är) är det bra att kompensera det om det går utan att texten lider.

I det här skedet kan vi ta oss an slutet av meningen, som i råöversättningen alltså såg ut så här:

… önskar öppenhetens ökning.

Här går det nästan på rutin, vi ser att ökningen är huvudordet och att det blir mer naturligt att svänga på det och lägga in en preposition:

… önskar en ökning av öppenheten.

I det här skedet ställer vi oss frågan om det går att formulera mera kärnfullt, och kommer fram till

… önskar ökad öppenhet.

Ibland är så kortfattat som möjligt emellertid inte lika med så kommunikativt som möjligt. På svenska är det också mycket naturligt att använda en att-sats, även i många fall då että inte används på finska. Kanske vi i stället väljer att skriva

… önskar att öppenheten skulle öka.

Med andra ord får vi slutligen:

De som svarade på den årliga enkäten om stämningen på arbetsplatsen önskar att öppenheten skulle öka.

Ifall vi tycker det är långt, och ifall vi vill höja stilnivån lite (med risk för att låta lite mer byråkratiska) kanske vi i stället väljer att skriva

Informanterna i den årliga arbetsmiljöenkäten önskar ökad öppenhet.

Det finns sällan bara en möjlig översättning, och kontexten påverkar vilken lösning som blir bäst.

Sammanfattningsvis:

På finska är det betydligt mer naturligt än på svenska att viktiga ord kommer ganska sent. Vänd på steken när du översätter så de viktiga orden kommer tidigt. (Kontrollera förstås att ordföljden blir rätt.)

Kom ihåg att finskan ofta är mer kompakt än svenskan, och att svenskan tycker om verb också där finskan använder substantiv. Det är viktigt för att få texten idiomatisk och inte skriva översättningska. Alldeles speciellt viktigt är det att tänka på det här om den översatta texten inte ska bli väldigt byråkratisk. Därför blir det ofta aktuellt att skriva ut hela satser då finskan kanske till och med bara har ett ord. Ofta finns det skäl att använda satser som börjar med att och som. (Ex.: De som svarade … att öppenheten skulle öka.)

Genitiv (alltså ägandeform som på svenska har ändelsen –s som i anställdas åsikter), används på finska också i sådana fall som skulle vara onaturliga eller direkt fel på svenska. I svensk text är det ofta aktuellt att använda prepositioner eller hitta andra ersättande lösningar för att signalera förhållanden som fungerar med genitiv på finska. (Ex.: *öppenhetens ökning – ökning av öppenheten/ökad öppenhet/att öppenheten skulle öka.)

Att den svenska översättningen är längre och mer mångordig än det finska originalet är inte ett tecken på att den är dålig, utan det är helt naturligt. Skär ändå bort onödiga ord eller delar av ord som inte behövs, och leta efter mer kärnfulla formuleringar. (Ex.: enkätundersökning – enkät.)

Sist men inte minst: När du har översatt en text lönar det sig att ta en paus och återkomma till texten då du kan betrakta den med fräscha ögon. Be också någon annan som är bra på svenska läsa igenom texten, det är det bästa du kan göra för att säkra kvaliteten!

Vill du läsa mer?

Är du intresserad av att läsa mer om finlandismer kan du till exempel gå in på Charlotta af Hällström-Reijonens artikel ”Stöpsel, beväring och siskonkorv” i tidskriften Språkbruk (1/2012, https://www.sprakbruk.fi/-/stopsel-bevaring-och-siskonkorv).

Om översättning kan du läsa i boken Språk i skola och samhälle 2017, red. Marika Tandefelt, Svenska litteratursällskapet, https://www.sls.fi/sv/utgivning/sprak-i-skola-och-samhalle.