Emma Nyholm, Terese Norrvik och Denise Blomqvist
Vi lever i ett samhälle som blivit alltmer mångkulturellt. Människor reser mer, flyttar utomlands och knyter kontakter med människor i andra länder. Därmed kommer vi också allt oftare i kontakt med andra religioner och livsåskådningar. Detta i kombination med inflyttningen och invandringen till vårt eget land gör att vi alla kommer i kontakt med människor som har annan tro än vi själva har. Kyrkan och församlingarna påverkas av detta eftersom man i församlingsarbetet kommer i kontakt inte bara med medlemmarna utan också med deras medmänniskor.
Den vanligaste formen av kontakt med främmande religioner ur en församlingsarbetares perspektiv är de kyrkliga förrättningarna. Det är vid dop, vigsel och jordfästningar som religionsmöten kan uppstå då familjer med flera olika religiösa traditioner kommer i kontakt med kyrkan. Kyrkan har gett ut en guide som ger både teologisk syn och praktiska råd vid sådana förrättningar: Inför det heliga. Möte med andra religioner vid kyrkliga förrättningar.
Vid möte med andra religioner och kulturer är det viktigt att vara lyhörd för deltagarnas behov och önskemål. Det finns i kyrkohandbokens förrättningsformulär vissa möjligheter till att ta hänsyn till dessa önskemål, exempelvis i inledningsorden, i talet och vid musikvalet. På så sätt kan förrättningen inkludera element från den andra religionen eller kulturen, men med hänsyn till vad som kan göras inom ramen för en kristen gudstjänst och kyrkorummets helighet. I guiden påpekas att det är också viktigt att knyta relationer till andra religiösa ledare i området om sådana finns. Det hjälper församlingsarbetarna och kyrkoherden att vid behov kontakta dem för diskussion för att vara säker på att förrättningen inte heller är kränkande gentemot den andra religionstraditionen. (Inför det heliga, s 11). Vid mångkulturella eller religiösa förrättningar är betydelsen av förrättningssamtalet ännu större. När församlingsarbetarna möter människor med annan tro är den bästa attityden att vara positivt inställd till dem och deras tro, behandla dem med respekt och samtidigt vara trygg i sin egen tro. (ibid., s 12). Det är också viktigt med bakgrundsarbete, att införskaffa kunskap, rådfråga representanter för de andra religionstraditionerna och omsorgsfullt planera förrättningarna. (ibid., s 17).
Vid ekumeniska bönestunder eller vid böner där många religioner är representerade kan alla vara närvarande men det är viktigt att i sådana situationer tydligt indikera till vilken religionstradition de olika bönerna hör. Detta hjälper dem som är närvarande att kunna delta i de böner som är förenliga med den egna religiösa traditionen och vara närvarande som gäster vid de andra bönerna. (ibid., s 13).
Vid flyktingvågen 2015 kom en ny dimension med i bilden. Det uppstod ett behov av akut hjälp då så många flyktingar anlände samtidigt. Under sommaren och hösten 2015 anlände 32476 asylsökanden från olika länder till Finland. Den största delen av dem kom hit via Sverige och Ryssland. (Hätämajoituksesta Aleppon kelloihin, s 6–8). Motsvarande siffra för Sverige var ca 162 000 asylsökanden år 2015. (En tid av möten, s 9). De två yrkesgrupper inom församlingen som deltog mest i arbetet med flyktingar och asylsökande var diakoner och kyrkoherdar, men alla yrkesgrupper deltog i verksamheten. Vid en undersökning utförd i Svenska kyrkan framkom att det var oftast en eller två anställda i församlingen som arbetade i denna verksamhet. I större pastorat kunde antalet anställda naturligtvis vara större. En stor insats gjorde även de många frivilliga, varav en stor del var församlingsmedlemmar men även andra personer deltog som sökte betydelsefull ideell verksamhet. (En tid av möten, s 33–34). De svenskspråkiga församlingarna i Finland var tvungna att ta sig en tankeställare över sin egen roll och hjälpinsats vid flyktingvågen, då en del kommuner bestämde att flyktinghjälpen skulle ske enbart på finska. (Hätämajoituksesta Aleppon kelloihin, s 21).
Många församlingar var med och ordnade materialinsamlingar (främst kläder och pengar), andligt stöd till de nyanlända samt nödinkvartering och tillfälliga inkvarteringsmöjligheter. Församlingarnas lägergårdar var lämpliga för sådana inkvarteringsarrangemang. Ett stort antal församlingsarbetare hade redan innan kontakter till andra hjälporganisationer och aktörer vilket underlättade samarbetet i den akuta situationen. Församlingsarbetarna hade erfarenhet av lägerarbete och också ofta av krisarbete. Detta möjliggjorde att församlingarna snabbt kunde hjälpa till. Till församlingsarbetarnas styrkor hörde också att de var vana vid klubbverksamhet, att ordna evenemang och utflykter samt koordinera insamlingar. (Hätämajoituksesta Aleppon kelloihin, s 25).
Församlingsarbetare bland flyktingar
I flyktingarbetet inom församlingen kommer man i kontakt med människor från olika länder, med olika språk, olika ålder, utbildning, yrken och bakgrund. Gemensamt för människorna är att de är i ett nytt land, och är i en utsatt situation i livet. Att fly från ett land som är starkt präglat av religion till ett sekulariserat land innebär en stor förändring. För en del innebär detta att deras tidigare religiositet förstärks, medan den tonas ned för andra individer, eller att man byter religiös tillhörighet. Många flyktingar möts av stigmatisering och diskriminering i det nya landet. För många går deras tidigare status och yrkeskompetens förlorad som flykting. Religiösa sammanhang kan stärka människorna och ge dem en möjlighet att bli sedd och respekterad, och fungerar som en möjlighet för dem att skapa sociala kontakter. För att stärka självkänslan hjälper det att veta att alla är lika inför Gud. För att hitta sin plats i ett nytt samhälle kan religiöst engagemang vara avgörande för flyktingar. (En tid av möten, s 17-18, 136).
De flesta församlingar som engagerat sig i flyktingarbete har frivilliga med i verksamheten. Det är viktigt att det finns en tydlig struktur och en anställd som styr frivilligarbete. Församlingens mål och de frivilligas mål med verksamheten måste stämma överens. Drivkraften för de frivilliga som valt att engagera sig i flyktingarbete är en möjlighet att få bidra med något meningsfullt. Hur de frivilligas insatser ser ut varierar mycket mellan olika församlingar. Det kan gälla korta engångsinsatser eller långvariga, regelbundna verksamheter. (En tid i möten, s 117, 125, 129, 135).
I församlingarnas verksamhet deltar både kristna och muslimer, och andra trossamfund finns också representerade. Kyrkans verksamheter uppfattas av många som bra att få stöd från. I kyrkans verksamhet kan flyktingarna komma i kontakt med människor som vill lyssna på deras problem. Många församlingar försöker på olika sätt inkludera de nya församlingsborna i gudstjänstlivet. På vilket sätt detta sker skiljer sig i olika församlingar. I samband med verksamhet i församlingarna skapar många asylsökande sina första kontakter med lokalbefolkningen. Relationerna som byggs i kyrkan är mer informella och mer jämställda än de relationerna som asylsökande och nyanlända har med myndigheter. Acceptansen för kulturella och individuella olikheter är ofta stor i församlingarna. Många muslimer uppskattar att det finns verksamhet som kyrkan driver, eftersom gudstro är naturligt i kyrkan, och en tro på Gud är viktigt för muslimer. Att muslimer deltar i gudstjänster och riter i en kristen kyrkan behöver inte alltid betyda att de skulle ha en längtan att bli kristen, utan det viktiga är heligheten och att hitta en plats där bön och gudsro är naturligt. Muslimer kan även känna förtroende för att de som de lärt känna genom kyrkan kan förstå och respektera deras tro mer än samhället i övrigt gör. (En tid av möten, s 174, 176, 179, 181-182, 184).
Sociala tillställningar är viktiga och församlingen ordnade utflykter till lägergården. Familjerna deltog även i familjeklubbar och olika klubbar för barn. Barnfamiljerna blev lockade till kyrkan speciellt då det ordnades konserter för barn, söndagsskolor, familjekvällar, dockteater och Donkkis-tillställningar som är en slags barnklubb där det finns bibelundervisning, lekar och ibland mat. Många familjer bland asylsökande nåddes med dessa program. De som jobbar inom kyrkan med detta och de flesta församlingsmedlemmar är kvinnor men man fick även männen mer aktiverade då de fick köra asylsökanden till och från kyrkan. Även fiske och bastukvällar ordnades för män där de kunde träffas och umgås. (ibid., s 70). Församlingarna ordnade mest klubbar, läger och utflykter eftersom det är inom det området de har stor kunskap om. Till dessa bjöds asylsökande med. (ibid., s 71).
Många av asylsökandena är inte kristna då de kommer och därför ordnade församlingen till de intresserade olika program för att berätta vad kristendomen går ut på. Alfakurser, söndagsskolaktig kristendomsundervisning och diskussionscirklar om Bibeln och kristendomen var programmen som hölls för dem. Man försökte få asylsökande hemmastadda med dessa program. (ibid., s 71).
Asylsökandena var mest i gudstjänster och speciellt ganska snart efter att de kommit till Finland för att människor bjöd med dem till gudstjänst eller andra aktiviteter. De tyckte troligtvis att det skulle nästan vara som att komma till en ny hemförsamling men efter en tid svalnade intresset av olika orsaker. (Hätämajoituksesta Aleppon kelloihin, s 67). De var på olika sorters mässor där man hade tolkning till deras språk mest via engelskan. Översättningar användes också från kyrkans hemsida Sakasti. Ungefär var tionde asylsökande deltog i nattvarden. Prästerna var inte alltid säkra på hur man skulle bemöta asylsökandena i nattvarden och det hanterades på tre sätt: man gav nattvarden till dem utan att fråga om deras bakgrund, asylsökandena blev välsignade eller så gick man förbi dem i nattvardsbordet. (ibid., s 68). Det sista alternativet skulle inte vi åtminstone göra.
Det är viktigt med gränser och strukturer för arbetet för att församligsarbetare och frivilliga ska orka med att arbeta med asylsökande. Människorna har utsatta livssituationer, stora behov och många hamnar ikläm mellan myndigheter och byråkrati. En viktig, men svår fråga i arbetet med asylsökande och flyktingar gäller strategier för att mötas över gränser och skapa integrerade verksamheter. Gemensamma fester vid midsommar eller olika kulturers mat har varit framgångsrika sätt, liksom sportaktiviteter och musik. (En tid av möten, s 111, 116).
Ibland hittades inget gemensamt språk och då var musiken det elementet som förde människor samman. Det ordnades traditionsenligt musikprogram som hördes till kyrkoåret som De vackraste julsångerna och andra julkonserter, olika välgörenhetskonserter eller så sjöng och spelade asylsökandena på mässor och annat som församlingen ordnade. Utöver dessa var asylsökandena med på jul- och påskvandringar, föreställningar, såg på Jesus-filmer eller var på ikonutställning. (ibid., s 69).
Språkbarriären är en verklig utmaning, att kunna förstå varandra är viktigt. Kunskaper i språk som arabiska har varit viktigt i samband med flyktingströmmen 2015. Att använda tolk är ett alternativ, men det finns också friare aktiviteter där man kan lära känna varandra utan att ha ett gemensamt språk. Översättning via mobilappar har varit ett bra redskap i språkfrågan. Andra svårigheter i arbetet kan utgöras av att det finns många människor som är i stort behov av diakonal hjälp eller själavård. En del som arbetat med flyktingar har i intervjuer lyft upp svårigheten att möta otacksamhet i den verksamhet de medverkar i för att göra något gott för andra. Att hantera kulturkrockar är inte heller lätt. Det finns ett behov av att kunna hantera kulturkrockar och konflikter i flyktingarbetet. Problem kan uppstå mellan de som invandrat och lokalbefolkningen, mellan olika grupper av invandrare eller mellan olika grupper av människor med olika religion, klass eller politisk tillhörighet. Långt handlar problemet om vem som ska anpassa sig. Medarbetare och frivilliga nämner även det som utmanande att hantera de asylsökandes beslut på avslag från myndigheterna. (En tid i möten, s 89, 146, 149).
För att församlingen ska kunna ta emot asylsökande är det viktigt att satsa på att bygga personliga relationer. Att lära känna varandra är också ett effektivt sätt att motverka racism och fördomar. För att förebygga och motverka fördomar och racism har det varit nyttigt att ha en verksamhet där människor konkret kan hjälpa till med något och visa omsorg, t.ex genom att donera kläder och leksaker. Ytterligare ett arbetssätt är att väcka empati hos människor genom att be dem sätta sig in i de asylsökandes situation. Många som arbetar med flyktingar har nämnt att de fått en ny insikt om den ömsesidighet som finns i mötet människor emellan. Ömsesidigheten handlar både om att man får mycket värme och omsorg tillbaka, men också om att konkret kunna hjälpa med olika arbetsuppgifter. (En tid av möten, s 81, 162).
Det kom fram från intervjuer att asylsökandena var mer intresserade av kyrkan och vad den gör än vad personerna som jobbade i kyrkan och volontärerna kunde förvänta sig. De ville ändå understryka att även om man blir kristen är det ingen garanti att man får stanna och att det kan bli farligt om asylsökanden måste fara tillbaka till det land han kom ifrån. Man var noga med att inte ta bilder av asylsökande och publicera dem i sociala medier för att förhindra konflikter i församlingarna. (ibid., s 73–74).
Asylsökandets teologi började komma på tapeten efter att så många asylsökanden kom till Finland år 2015. Problem som då kom fram var att församlingarna traditionellt inte är rustade för sådant arbete som måste börja snabbt. De som jobbade fick mera känna av känslor av osäkerhet och frustration. Arbetet bland asylsökande var ändå omväxlande från det vanliga och i en del församlingar tyckte man att det var det roligaste jobbet de hade haft. Alltid fanns det inte tillräckligt med personal och då kunde det bli så att den egna rollen och den som hade ansvaret för det hela blev oklart. Man kom fram till att i fortsättningen behövs det utbildning eller åtminstone samtal, om hur man kan orka med osäkerheten som kommer av jobb med asylsökande, då man inte alltid vet hur allting fungerar och vända så att osäkerheten blir till en kraftkälla. (ibid., s 74).
Olika möjligheter att påverka och idéer hur man kan ge bostäder till dem som inte har sådana och ta i beaktande papperslösa som kom fram är att ge dem obebodda hus på landsbygden och ta jordbruk i bruk där. Viktigt är också att undvika all slags passivisering, människorna borde bli görare och församlingarna borde stöda i detta. Arbetarna i församlingarna behöver en utbildning där asylsökande skulle vara med för att det skulle ge arbetarna bättre syn på asylsökandena. Församlingarna borde också börja arbeta aktivt mot rasism vilket skulle vara bra också med tanke på kommande generationer. Det borde komma fram i hur vi beter oss att alla människor är viktiga och om hur det är med de papperslösa. Församlingsarbetarna och volontärerna borde få utbildning i hur man bemöter papperslösa och sist men inte minst att skicka brev eller ett meddelande till lagstiftarna om att kontrollera invandringspolitikens linje. (ibid., s 82).
Malena Björkgren, församlingspastor och flyktingkoordinator i Åbo svenska församling, berättade för oss om sitt arbete med flyktingarna som kom till Åbo under hösten 2015. Hennes arbete handlar om att stöda flyktingar, asylsökande och papperslösa i olika skeden av deras nya liv i Finland, handledning och koordinering av de frivilligas insatser, samt arbete med mentorering som en form av samarbete mellan församlingen och dagvården och skolan. Det finns allt fler barn som har en annan religion än kristendomen i den finländska dagvården och skolorna. Sedan 2017 ingår det i läroplanen för småbarnspedagogiken att personalen ska ha en förmåga att se, identifiera och förstå olika åskådningar, och att personalen också ska reflektera över egna värderingar och attityder gällande dem. Barn har rätt till att ta del av religionsåskådning på sin egen nivå. Genom mentorskap kan den evangelisk-lutherska kyrkan hjälpa personalen inom småbarnspedagogiken att stöda barns åskådningsfostran. (Björkgren).
I mötet med människor med andra religioner är det i första hand inte religioner som möts, utan det är människor som möts. Det första man kommer i kontakt med då man möter människor är själva människan och dens liv. Religionen är en del av deras liv, så den aspekten finns med hela tiden, men i början har fokuset varit att lära känna varandra på andra sätt. Oförståelse för det som man inte känner till resulterar i fördomar och rädsla. Viktiga redskap i möten med människor med en annan tro är nyfikenhet, öppenhet och respekt för människorna och att kunna respektera och acceptera att alla människor inte tänker likadant som en själv. Genom att vara generös och dela med sig av det man har, samt själv vara intresserad av människor man möter som har en annan tro kan man lära sig mycket om den man möter. Samtidigt kan man även få nya insikter i sin egen tro. (Björkgren).
Här kan ni ta del av vår intervju med Malena Björkgren:
Att inom församlingen komma i kontakt med andra religioner än kristendomen medför vissa utmaningar, men är samtidigt givande. Man ser hela människan när man också ser hans eller hennes religion. När man kommer i kontakt med andra religioner tvingas man att reflektera över och formulera sin egen tro för sig själv, vilket gör att den egna religiösa övertygelsen växer medan man delar sin kunskap med andra människor.
Material:
Inför det heliga. Möte med andra religioner vid kyrkliga förrättningar. Helsingfors 2014. http://kyrkohandboken.fi/forr/infor_det_heliga.pdf
Hätämajoituksesta Aleppon kelloihin: Evankelis-luterilaisten seurakuntien turvapaikkatyö Suomessa. http://sakasti.evl.fi/julkaisut.nsf/B2D9A839490F9885C22580DD003E3453/$FILE/KKH_Hatamajoituksesta_Aleppon_kelloihin_verkkojulkaisu.pdf
En tid av möten. Arbetet med asylsökande och nyanlända i Svenska kyrkans församlingar 2015–2016. https://www.svenskakyrkan.se/Analys/en-tid-av-moten
Intervju med Malena Björkgren (TD), församlingspastor och flyktingkoordinator i Åbo svenska församling, 23.10.2018