Under Astrid Huopalainens gästföreläsning på måndagen den 30.3 togs olika former av kulturledarskap fram och vi fokuserade framför allt på hur ledarskap har förändrats under årens lopp. Det har gått från ett individuellt ledarskap till ett mer kollektivistiskt sådant. Ett bra ledarskap byggs upp av social dialog och samarbete med arbetstagarna så att alla kan dra största möjliga nyttan av det.
Trots att normen verkar vara ett skifte från ”makt över andra” till ”delad makt med andra” gäller det här ändå inte alla branscher. Trots att kulturbranschen kan tänkas som nytänkande och kreativ finns det grenar i branschen som starkt håller kvar sina gamla anor. Orkestervärlden hör till de mest strikta och konservativa områden inom musikvärlden som finns, där dirigentens ord är lag. Vi tittade på ett videoklipp av Wiens filharmoniska orkester, där deras dirigent bokstavligen hoppade av glädje då han ledde musikerna. Poängen med klippet var att visa att ledarskap kan vara roligt och en källa till glädje, men videon gav de facto en väldigt romantiserad bild av orkesterverksamhet. Hierarkin inom orkestrar är väldigt strikt, och det är sällan någon annan har något att säga om dirigentens ledarskap. Det är klart ett solo ledarskap, med undantag av rådslag av konsertmästaren. Varje musiker är endast en liten del av ett större maskinverk och ska göra som hen blir tillsagd.
Hierarkin och det strikta ledarskapet kvarstår ändå med god orsak, det skulle vara omöjligt att leda en orkester med upp till 90 musiken genom delat ledarskap. Därför är det bra att komma ihåg att ledarskap måste anpassas till situationen.
/Lisa
Jag håller med dig om att ledarskap skall anpassas till den situation man är i. Så som man brukar säga att ju flera kockar destu skummare soppa 😛
Att leda en stor grupp där alla vill ha sin dela av sin fame och spotlight leder till att man måste ha ett gemensamt mål eller inget alls. Då så många är av olika åsikter konstant, som i en orketser, skall man nog ha en persom som betsämmer för att få det att fungera.
För mig är det svårt att skilja på ledarskap samt så kallad historisk tradition(oftast konservativ). I alla fall i detta exempel. Vi lever i en mycket mera modern värld och om vi talar om kreativitet inom organisationer med finansiellt mål eller museer med contemporary art så är just team work viktigt. Oberoende om det så klart i sista hand oftast är 1-2 personer som har sista ordet. Därför tror jag starkt på att duell ledarskap inom organistationer skulle kunna var optimalt i många kreativa branscher liksom mindre kreativa.
För mig är det svårt att skilja på ledarskap samt så kallad historisk tradition(oftast konservativ). I alla fall i detta exempel. Vi lever i en mycket mera modern värld och om vi talar om kreativitet inom organisationer, finansiellt mål eller inte, musee verksamhet med contemporary art etc, så är just team work viktigt. Oberoende om det så klart i sista hand oftast är 1-2 personer som har sista ordet. Därför tror jag starkt på att duell ledarskap inom organistationer skulle kunna var optimalt i många kreativa branscher liksom mindre kreativa.