Konst och religionsdialog

Leo Brenner och Johannes Westö

Inledning

Ruth Illman gav år 2012 ut boken Art and Belief – Artists Engaged in Interreligious Dialogue. I den här boken lyfter Illman fram temat religionsdialog genom att undersöka dess relation till konst. En betydande del av arbetet med boken var de djupintervjuer som Illman gjorde med ett antal konstnärer inom olika konstgrenar. Boken är till stor del baserad på dessa djupintervjuer och på Illmans presentation och analys av intervjuerna. Intervjuerna lyfter fram 6 olika konstnärers tankar om relationen mellan religion och konst i deras liv och arbete. Kärnfrågan är: På vilket sätt använder personerna sitt arbete för att bidra till religionsdialog?

Man kunde säga att boken är en dialog mellan konstnärernas tankar å ena sidan, och Ruth Illmans egna tankar å andra sidan. De första tre kapitlen presenterar Illmans grundläggande perspektiv på religionsdialog. Därefter speglas det här perspektivet mot informationen i intervjuerna, som utgör den resterande delen av boken. Vi har också valt att dela upp den här uppsatsen i två olika delar. Först reflekterar Johannes kring några av Illmans grundläggande idéer angående förhållandet mellan konst och religionsdialog. Därefter skriver Leo om sin upplevelse av att läsa Illmans intervju med musikern, kompositören och dirigenten Jordi Savall, och om upplevelsen av att lyssna på ett av Savalls musikaliska verk.

Johannes text:

Några tankar angående konst och religionsdialog

Konstens sätt att kommunicera

Vad för slags kommunikation är det som sker genom konst? Illman lägger grunden för den här frågan redan i början av sin bok, då hon poängterar att religionsdialog handlar om så mycket mer än diskussioner på ett intellektuellt plan. Då två människor med olika religioner möts, då möter två själar varandra. Att bekräfta att dialogen sker även på andra plan än det intellektuella, är bland det första Illman gör i sin undersökning. Det är också därför konstens roll i religionsdialog är så intressant. Vi har antagligen alla upplevelser av hur starkt konst kan tala till oss, utan att vi riktigt kan sätta fingret på vad det är som sker. Till exempel en sång kan ofta bekräfta det som finns i vårt hjärta på ett alldeles unikt sätt. Vi kan inte nödvändigtvis förklara vad det exakt är som gör att vi blir berörda, men vi upplever att någonting i själva sången bara ”känns sant”. Den här upplevelsen är vidomfattande, och delas av människor världen över. Vad är det egentligen som sker i denna form av kommunikation?

Jag tror att vi ofrånkomligen kommer in på frågan om sanning. Också Illman tar upp det här som en grundläggande fråga. Det verkar som att begreppet ”sanning” inte kan definieras endast som något som sker på ett intellektuellt plan. I kommunikation mellan människor förmedlas även något annat. Det är det här som verkar ske, då vi blir berörda av till exempel en sång. Sången bekräftar någonting av sanningen i vår upplevelse av världen – det är de facto just det som gör att vi blir berörda. Men den här beröringen sker inte på ett intellektuellt plan – det går inte att med ord beskriva exakt vad det är vi upplever som sant med sången (även om vi såklart kan försöka). Det verkar som att beröringen sker på ett annat plan – i anden.

Den här formen av kommunikation lyfts upp i Illmans bok – kanske särskilt i hennes intervju med musikern Jordi Savall. Savall beskriver den här formen av kommunikation bland annat såhär: ”The spiritual dimension is the connection we have through beauty, through love, through the emotions” (s .76, Illman). Savall verkar alltså också vilja bekräfta denna form av kommunikation, som sker på ett annat plan än det intellektuella. Han kallar denna form av kommunkation bland annat för ”A dialog of souls” (s. 77, Illman).

”A common humanity”

Det är alltså bland annat denna form av kommunikation som konst verkar kunna bidra till, både i religionsdialog och i dialog överlag. Ett konstverk verkar kunna förena människor på ett särskilt sätt – man kan bara tänka på vilken speciell känsla det är att dela ”den där sången man älskar” med en annan människa. Ruth Illman och flera av de i boken intervjuade verkar dela den här uppfattningen – att konsten har förmågan att skapa enhet mellan människor på det djupaste av plan. Illman lyfter flera gånger i boken fram tanken om ”a common humanity” som en av grundpelarna i all dialog. Samtidigt som det existerar olikheter oss människor emellan, så finns det också fundamentala likheter som vi alla delar med varandra. En av konstens uppgifter kan därför ses vara att ge uttryck åt dessa fundamentala mänskliga likheter. Man kan möjligen tänka sig det som att ifall vi går tillräckligt djupt i vårt känsloliv, så delar vi de fundamentala aspekterna av vad det är att vara människa med alla andra människor. En av de intervjuade i boken, Eric-Emmanuel Schmitt, beskriver det såhär: ”I have everything in me. The other is just one possible me with another story” (s. 196, Illmann). Illmans bok lyfter ständigt fram både vikten av att bekräfta olikheterna i oss människor, och vikten av att finna de fundamentala mänskliga likheter vi delar med varandra.

Sett från ett perspektiv av religionsdialog är givetvis frågan om likhet och olikhet människor emellan en kärnfråga. Om religioner har en tendens att skapa ett ”vi” och ett ”dom”, så verkar konsten ha förmågan att nå något som ligger djupare än den här åtskiljningen. I bästa fall når konsten till denmänskliga upplevelsen av verkligheten, och på det här planet är inte längre en åtskillnad relevant. Det enda som betyder något är att bekräfta människors upplevelse av verkligheten så precist som möjligt. Konsten kan därför – genom att knyta an till en religiös traditions språk, symboler och berättelser – hjälpa med att bekräfta det som religionen vill väcka och förmedla. Det verkar som att konsten har förmågan att koppla samman religionens språk, symboler och berättelser med våra upplevelser, och på så sätt göra religionen mer levande. Och att förenas i en upplevelse verkar vara något som förenar oss människor, och skapar förståelse för varandra, på ett djupt plan.

Reflexiv religiositet

Illman myntar begreppet ”reflexiv religiositet” för att beskriva något av situationen som religioner och religionsdialogen befinner sig i idag. Via globaliseringen har allt fler människor kommit i kontakt med olika slags religioner och livsåskådningar, och det är omöjligt att blunda för mängden möjliga livsåskådningar som finns tillgängliga i vår omgivning. Illman menar att situationen bidrar till att en religiös människa blir alltmer ”reflexivt religiös”, det vill säga människan blir såväl uppmuntrad som tvungen att reflektera över den livsåskådning han eller hon väljer. Den livsåskådning man har skall alltmer vara baserat på ett medvetet val.

Ifall detta stämmer, att människor blir alltmer reflexivt religiösa, då kommer antagligen konsten att spela en viktig roll i människors liv. Som konstaterat tidigare, så har konsten förmågan att ge uttryck för vår upplevelse av världen. Vilken religiös tradition det här än sker genom, så kan konsten vara ett hjälpmedel för att nå till kärnan av den traditionen. Konsten kan belysa språket, symbolerna och berättelserna i en tradition genom att knyta an till dem på ett sätt som resonerar med människors upplevelse. På så sätt kan konsten hjälpa traditioner att hållas levande, samtidigt som den hjälper människor att hitta mening och hjälp i den tradition de valt – eller i den tradition som valt dem.

Leos text:

Jordi Savall – Musik som ett redskap i religionsdialogen

The City of the two peaces

Jag trycker på Play och sluter ögonen. Jag låter musiken ta mig till ett annat ställe, bort från Åbo centrum och från trafikbullren som normalt tränger igenom mitt fönster. Min stora blåvita väggklocka med texten ”BAROQUE” tickar och försöker störa min upplevelse. Musiken gör ändå sin uppgift, jag kommer bort från min lägenhet, bort från det gråa och trygga landskapet till ett ställe ungefär 3500 km söderut.

Youtube-klippen jag öppnade är Jordi Savalls (född 1941) projekt, där han försöker rekonstruera den heliga stadens musikaliska stämning från antiken, medeltiden, renässansen och barocktiden. Genom att använda respektive tidsålders musikteknik och instrument, bilder och texter, försöker han föra lyssnaren till Jerusalems trånga gator och dess omgivande miljöer. Ruth Illmans intervju med den världskända artisten öppnar Savalls motiv och syften för detta unika arbete som har namngivits enligt vissa etymologiska tolkningsmöjligheter; det hebreiska ordet Jerušalajim (‏יְרוּשָׁלַיִם)‎ kan nämligen metaforiskt ses syfta både till en himmelsk och en världslig fred.[1]

Att bygga bryggor

I en värld där förståelse mellan människor och kulturer tycks minska, där klyftan mellan olika folk verkar bli allt djupare, är bryggbyggandet något alldeles centralt enligt den spanska kompositören. Det är också hans syfte med den nya musikaliska landvinningen till vilken han har riktat sin uppmärksamhet. Illman rapporterar att enligt Savall finns det ännu hopp i en kulturell dialog mellan jämställda parter och traditioner, i vilken ingen part dominerar över den andra. För en sådan dialog vill Savall med sitt team skapa nya och kreativa sätt att mötas.
När jag och min studiekamrat talade med Ruth Illman om hur konst kan främja förståelsen mellan olika människor och kulturer, svarade hon att både den praktiska och inlevelsefulla aspekten spelar sin viktiga roll. Detta kommer fram också i Jordi Savalls arbete. Savall har byggt sin sammansättning av ett antal människor från alldeles olika traditioner och livssyner. I en mindre omfattning är just det praktiska arbetet kring projektet en brygga mellan de olika människorna och kulturerna. Vi kan föreställa oss att en judisk kvinna med sin violin måste synkronisera sitt spelande med en muslimsk sångare, så att slutresultatet blir bra. Synkronisering sker genom diskussion, kompromisser samt genom att lära känna den andra. Den inlevelsefulla aspekten däremot bildar en större brygga i och med att folkmassor från alla traditioner som samlas för att lyssna och se på konserten kan känna igen både sig själv och den andra lyssnaren genom musiken. Detta i sin tur har kraften att skapa gemenskap, samhörighet och förståelse.

Jerusalems historia; en berättelse om glädje och sorg

Konserten är uppdelad i sju tidsperioder, varav alla berättar en berättelse om något centralt som har tagit plats i staden. Alla tre religioner får varsin plats i helheten. Från de tidiga israeliternas tid och från profetiorna om den kommande himmelska Jerusalem flyttar man över till en glädjefull byte av melodier beskrivande det arabiska styret i staden. Även om de olika tidsperioderna kan väcka olika tankar och känslor, också motstridiga, beroende på vilken synvinkel man betraktar historien från, betonar Savall den aktningsfulla attitydens roll mellan musikerna. Ju närmare man kommer 1900-talets terror samt nutiden i spelet, desto viktigare blir det att musikerna respekterar varandra och det gemensamma målet; att skapa dialog och förståelse mellan människorna. Konserten avslutas med en likartad fanfar av shofarer [2]som i början, men den här gången, enligt Illman, inte för att riva ner murarna av Jeriko, utan för att förstöra murarna av hat och fördomar som människorna bygger i sina tankar och hjärtan.

Olikhet är inte ett problem

För Savall som en kompositör är det naturligtvis viktigt att slutprodukten av ett arbete bildar en harmonisk helhet. Att nå ett sådant mål är inte alldeles enkelt när man iakttar en annan central princip i hans tänkande, nämligen att alla olika stilar och instrument ska få spelas enligt dess egna unika och individuella traditioner och maximer. För honom är medgivandet av varje komponent inklusive bland annat artister och instrument en mycket väsentlig sak.
Enligt Illman har den spanska kompositören försökt hitta de aspekter i sin sammansättning som fredfullt delas mellan olika traditioner. Samtidigt kommer det fram att Savall inte är rädd att beträda sådana områden i musiken, där traditionerna och stilarna kolliderar. Detta verkar belysa Savalls sätt att se på verkligheten också utanför musiken. Saker och åsikter kan kollidera och också gör det, men ett balanserat samspel finns alltid att hitta mellan människorna då man arbetar för det och söker lösningar tillsammans.

[1]Illman, Art and Belief, 71

[2]Ett traditionellt judisk instrument tillverkad av ett kosherdjurs horn.