Charlotte Jansson och Anniina Krappala
Hur religionsundervisningen ska se ut är ett aktuellt ämne, inte minst tack vare en ökning av immigranter och globaliseringsprocesser som bidrar till en värld där människor med olika kulturell och religiös tillhörighet kommer allt närmare varandra. I takt med att samhället förändras så påverkas även skolorna; både genom en större bakgrundsdiversitet bland eleverna, samt undervisningens former som ändras till följd av det. Religionsundervisningen i skolorna har undersökts bland annat genom fältstudier, tidigare forskning, intervjuer av lärare och elever samt enkätundersökningar. De avhandlingar som behandlas i denna uppsats har tagit avstamp i studier som gjorts i grundskolor och gymnasier i Sverige. Författarna till avhandlingen ”Den mångkulturella skolan – En studie om hur pedagoger bemöter mångfalden”, har gjort kvalitativa intervjuer med sex stycken högstadielärare. Syftet är att få fram hur dessa pedagoger ser på fenomenet ”mångfald”.
Skolor delas in i de med monokulturell verksamhet och de med mångkulturell verksamhet. Den förstnämnda fungerar efter en homogen mall, där endast ”svenskar” tas i beaktande och alla går ”under samma kam” oberoende av bakgrund. Mångkulturell verksamhet däremot uppmärksammar och bejakar kulturella och religiösa skillnader och ser det som en rikedom istället för ett problem. Lahdenperä (professor i pedagogik) gör en skillnad mellan mångkulturalitet och interkulturalitet. Grupper med diverse kulturalitet kan fungera sida vid sida i samhället utan att intressera sig för varandra (mångkulturalitet), medan interkulturalitet syftar på att personer som representerar olika kulturer interagerar, försöker förstå och lär sig av varandra.
De intervjuade lärarna i studien arbetar i en skola med en stor andel invandrarelever. Överlag ser de inte detta som problematiskt, utan ser diversitet som nyttorikt. Eftersom de arbetat flera år på skolan så betraktar de mångfalden av etnicitet bland eleverna som ”normen för dem”. Det poängteras även att eleverna själva inte gör åtskillnader mellan varandra på basis av ursprung, eftersom de ser varandra som klass och skolkamrater och inte representanter ifrån olika kulturer. Lärarna har däremot stött på nedlåtande kommentarer om den stora andelen elever med invandrarbakgrund utifrån samhället, bland annat från personal på andra skolor. Att likställa invandrare med problem hör inte till ovanligheterna, men många av lärarna är noga med att poängtera att alla elever kan vara besvärliga oberoende av bakgrund.
Författarna betonade vikten med interkulturell undervisning, och kom fram till att många av lärarna kunde göra ett bättre jobb för att förbättra det. Elevernas egen kunskap kunde inkluderas mera i klassrummen, eftersom de besitter annan kännedom än lärarna vilket kan utnyttjas på ett fördelaktigt sätt. En av lärarna menade att okunskap är grogrunden till stereotypier och fördomar, vilket kan motverkas genom utbildningen. Genom att ha bättre kännedom om elevernas respektive kulturer motverkar lärarna missförstånd och diskriminering i klassrummen. Kontakten till föräldrarna ses också som viktig, och här fann många det problematiskt med otillräckliga språkkunskaper, då vissa föräldrar inte förstår svenska.
”Religionsundervisning i det mångreligiösa klassrummet”, är titeln på en litteraturstudie som utförts på årskurserna 4-6 i grundskolan. Syftet är att lyfta fram de utmaningar som lärare stöter på med mångreligiösa elever, samt att se på hur religiösa elever själva uppfattar religionsundervisningen. Religionsundervisningen ser idag mycket annorlunda ut än tidigare, i och med att all konfessionell religionsundervisning förbjöds år 1919 i de svenska skolorna. Skolorna har för uppgift att fostra eleverna till ”bra medborgare” och religionsundervisningen ska bidra till detta. Därför står det i den svenska läroplanen att syftet med religionsundervisningen är att eleverna ska lära sig om andra religioner, om etik och moralfrågor, genom att få kunskap om och respektera sina medmänniskor. I samband med undervisningen diskuteras religionsdidaktik som har för avsikt att svara på frågorna ”vad”, ”hur”, ”varför” och ”för vem”, gällande religionsundervisningen.
På samma sätt som i den förstnämnda avhandlingen har författarna här lyft upp elevernas egna kunskaper och dess synlighet i klassrummen. Det framkommer att lärarna har olika inställningar till detta; vissa förespråkar att eleverna ska dela med sig av sin egen religion, medan andra lärare är rädda för att de troende elever ska bli hånade av klasskamraterna. Till följd av detta föreslås uppställda ”regler” som alla i klassen måste följa, där bland annat respekt mot andra är ett krav. Det finns varierande åsikter om lärarnas positionering i undervisandet. Opartiskt lärande handlar om att en lärare inte får förespråka någon viss tro eller försöka påverka elevernas åskådningar, medan neutralt lärande innebär att läraren inte får dela med sig någonting alls av sina egna erfarenheter eller åsikter om religiositet.
I studier som undersökt elevers inställningar till religionsundervisning i skolorna, har det visat sig att ämnet ses som gammalmodigt och föråldrat vilket bidrar till stereotypa föreställningar om religioner. Många elever tycker inte om att bli tillfrågade om sin religiösa tillhörighet, eftersom de då upplever att de blir representanter för den religion de tillhör, vilket de inte känner sig bekväma med. En intressant aspekt, i min mening, var det som en av de intervjuade lärarna berättade. Hon ser ”mångfald” som något mycket mera än enbart skillnader i kultur och religion. Hon talar om att familjestrukturer numera varierar stort och den ursprungliga synen på ”kärnfamiljen” tar olika uttryck idag, och detta inkluderar hon i sin syn på vad ”mångfald” innebär.
I tidningen ”Religion och Livsfrågor” har lärare i religionsvetenskap och religionskunskap skrivit artiklar som behandlar olika teman som tangerar religion i undervisningen. Till en början diskuteras globaliseringsprocesserna som ofta betraktas som ekonomiska och politiska processer, men som här betonas utifrån kulturella och religiösa aspekter. Religioner, speciellt islam, får alltmer uppmärksamhet till följd av de terrordåd som ägt rum de senaste åren, och därför betonas vikten av religionsundervisning alltmer för att sprida kunskap och därmed minska på fördomar gentemot religioner. En viktig synpunkt som Roland Hallgren skriver om är att religionsundervisning (i Sverige kallas det för ”religionskunskap”) är personlighetsutvecklande och därför viktig, eftersom bristande kunskap om sig själv gör att man även har svårt att förstå andra. Här har alltså religionsundervisningen en viktig roll. Hallgren skriver att undervisningen kan ses som en ”kompass för den sökande”, och att mångreligiositet i klassrummen ger en bredare förståelse för människans andlighet och sökande på svar till existentiella frågor.
En intressant artikel i tidningen som handlar om kvinnors osynlighet i Bibeln (och hur detta ska tas upp i undervisningssyfte) har skrivits av Ingela Visuri. Hon skriver om att IE-metoden, vars syfte är att genom rollspel utveckla empati och tolerans, negligerar flickor som inte har rollkaraktärer som de kan känna igen sig i och ha som rollmodeller. Detta resulterade i att hon kombinerade IE-metoden med det hon kallar ”feministiskt midrash”. Hon döpte det projekt hon gjorde för ”Abrahams döttrar”, där hon genomförde en studie bland gymnasieelever om texttolkning ur ett feministiskt perspektiv, något hon menar att är viktigt att inkludera i religionsundervisningen.
Kristdemokraten Torsten Lindström har skrivit en artikel under kolumnen ”politiskt debattforum”. Han skriver om religionskunskapsämnets plats i gymnasieskolorna. Politiken har inflytande på vilken prioritet olika skolämnen ska ha; ifall ämnet ska vara obligatoriskt eller valbart samt hur många timmar undervisningen få uppta i respektive ämnen. Lindström betonar relevansen av religionskunskapen, då ämnet kan fungera som en ”brobyggare” mellan människor från olika kulturer, då förståelsen för sig själv ger ökad förståelse för andra. Han skriver också om vikten av att föra vidare det svenska kulturarvet via ämnet, och tar samtidigt upp att kulturarvet ändras i och med samhällsförändringar, vilket gör det flexibelt. Kristendomsundervisning ser han som en central förmedlare av människors lika värde, jämställdhet mellan könen, och som ett viktigt medel i att hjälpa eleverna att hitta svar på sina existentiella frågor.
Intervjun med läraren Zahraa al-Take, Kråkkärrets skola, Åbo. Intervjun på finska.
Källor:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:484284/FULLTEXT01.pdf
http://hj.diva-portal.org/smash/get/diva2:1198719/FULLTEXT01.pdf
http://www.flr.se/tidningar/rol-0503.pdf