Thomas Nyman föreläste (25.1) via Adobe Connect om sitt deltagande i ett forskningsprojekt kring hur korrekt ett vittnesmål är och vilka faktorer som påverkar. Forskningen är bl a inriktad på hur avstånd och ljus påverkar ens förmåga att kunna återkalla en persons utseende. Att kunna sätta gränser för på hur långt avstånd ett vittne kan faktiskt återkalla en person från är intressant. Studien har lyckats finna några gränsvärden för detta, trots att de är väldigt övergripande. Nyman nämnde också att det är skillnad på barn, vuxna och äldre personers förmåga att känna igen personen, vilket gör att jag börjar undra om inte borde ha olika längdgränser för olika åldrar. Om man ens kan sätta en gräns, då förhållandena nästan aldrig är ideala. Nyman berättade också för oss om sina psykologi- och filosofistudier vid Åbo Akademi. En väldigt intressant föreläsning.
Torsdagen den andra november besökte vi, en grupp studerande från Vasa Övningsskolas gymnasium som läser kurs 2 i psykologi, Åbo Akademis enhet för utvecklingspsykologi. Universitetslärare Patrik Söderberg och doktorand Alexandra Holm berättade för oss om den forskning som förs vid enheten. De berättade även om hur man ansöker till Åbo Akademi och vad man har för studiemöjligheter inom utvecklingspsykologin och framtidsplaner. Kristiina Salmivalli som utvecklat Kiva Koulu har bland annat forskat vid eneheten för utvecklingspsykologi. Via Åbo Akademi kan man skapa stora kontaktnät i och med att man samarbetar mycket med många andra universitet även utomlands. Vi fick även höra om arbeten och forskningar som gjorts, bland annat om psykisk hälsa. Patrik och den andre berättade även om deras personliga avhandlingar de skrivit. Patrik har specialiserat sig på aggression och Alexandra har forskat om psykisk ohälsa och hälsa. Besöket var kortsagt mycket intressant och inspirerade till framtida studier och vi är övertygade om att många fick upp sina ögon för Åbo Akademis studier inom utvecklingspsykologi =)
Låtskrivande kan för utomstående verka som en idealisk process där kreativiteten bara flödar och allt flyter på tills man är klar. Fel. Jag skulle beskriva mitt eget skrivande så här:
Startfasen
Det är här jag först och främst bestämmer mig för att skriva en låt. Det här brukar oftast ske i början av veckan. Jag vet att jag behöver tillräckligt med tid och framför allt behöver jag veta att ingen är där och lyssnar på mina halvfärdiga idéer. Jag bestämmer mig alltså för att jag ska skriva en låt på lördag.
Ångestfasen
Jag har nu kommit fram till lördag morgon, efter att ha gått hela veckan och känt mig duktig för att jag vet att jag kommer skriva en låt i helgen. Jag försöker dra ut på allt jag gör, inom rimliga gränser, eftersom jag i det läget verkligen inte vill skriva något.
Idéfasen
När jag sen väl tagit mig i kragen på lördag och satt mig (oftast vid pianot) för att leka kreativ brukar det börja gå bra. Då börjar det bli lite kul, och jag får relativt snabbt ihop till en vers och en refräng. Sedan tar jag en paus resten av dagen och är mycket nöjd med mig själv.
Fortsättningsstadiet
Nästa dag, söndag, är det dags att fortsätta med vers två och ett stick. Jag skriver också här klart hela låttexten så att den är som jag vill ha det.
Texten kan vara det jobbigaste. Det är så lätt att fastna på något enstaka ord, så då kan det också vara läge att skjuta upp den delen lite till. Men jag satsar på att ha allt färdigt här.
Jag har erfarit att om man i det här stadiet får jobba alldeles för mycket för att t.ex få en bra övergång från refräng till vers två så är det bäst att börja om helt från scratch. En låt som man måste jobba riktigt riktigt mycket med blir ofta inte bra, och det är sällan värt det.
Stolt-stadiet
Det är nu det riktigt roliga börjar då man har lyckats skapa något man – förhoppningsvis – är nöjd över och man kan lämna över resten av arbetet till en producent (om man gör det).
Här kan jag äntligen pusta ut och vara stolt över mig själv, när allt tänkande och all ångest är över.
Känslan jag får här är det som gör hela processen värt det, eftersom jag vet att jag kommer få den känslan också nästa gång.
Maria Tulinen berättar hur ett besök hos KBT-terapeuten kan se ut
21.9 fick vi inom kursen Psykologi 5 möjligheten att besöka Maria Tulinen vid hennes mottagning. Maria är psykoterapeut och specialutbildad inom kognitiv beteendeterapi (KBT). Maria beskrev hur man med hjälp av KBT kan behandla olika typer av psykiska besvär. Hon berättade också hur man skall gå tillväga om man skall utbilda sig till psykoterapeut.
Ett stort tack till Maria Tulinen för att vi fick komma på besök.
Den 30.8 besökte vi, i kursen Psykologi 3, Experience Lab vid Åbo Akademi. Vi fick bekanta oss med hur man kan använda eyetracking vid forskning. Vi fick också prova Virtual Reality som kan användas i olika terapier och vid lindring av smärta. Vi fick även se hur man kan mäta aktiviteten i olika hjärnområden relaterade med känslor. Detta är möjligt med hjälp av EPOC+ som mäter EEG.
Vi ser vilka områden är aktiva i hjärnan med EMOTIV+Joachim Majors visar hur VR fungerar
Ett stort tack till våra värdar Joachim Högväg och Joachim Majors samt Yvonne Backholm-Nyberg och Susanne Hägglund vid Experience Lab ÅA
