Låtskrivande kan för utomstående verka som en idealisk process där kreativiteten bara flödar och allt flyter på tills man är klar. Fel. Jag skulle beskriva mitt eget skrivande så här:

Startfasen
Det är här jag först och främst bestämmer mig för att skriva en låt. Det här brukar oftast ske i början av veckan. Jag vet att jag behöver tillräckligt med tid och framför allt behöver jag veta att ingen är där och lyssnar på mina halvfärdiga idéer. Jag bestämmer mig alltså för att jag ska skriva en låt på lördag.

Ångestfasen
Jag har nu kommit fram till lördag morgon, efter att ha gått hela veckan och känt mig duktig för att jag vet att jag kommer skriva en låt i helgen. Jag försöker dra ut på allt jag gör, inom rimliga gränser, eftersom jag i det läget verkligen inte vill skriva något.

Idéfasen
När jag sen väl tagit mig i kragen på lördag och satt mig (oftast vid pianot) för att leka kreativ brukar det börja gå bra. Då börjar det bli lite kul, och jag får relativt snabbt ihop till en vers och en refräng. Sedan tar jag en paus resten av dagen och är mycket nöjd med mig själv.

Fortsättningsstadiet
Nästa dag, söndag, är det dags att fortsätta med vers två och ett stick. Jag skriver också här klart hela låttexten så att den är som jag vill ha det.
Texten kan vara det jobbigaste. Det är så lätt att fastna på något enstaka ord, så då kan det också vara läge att skjuta upp den delen lite till. Men jag satsar på att ha allt färdigt här.
Jag har erfarit att om man i det här stadiet får jobba alldeles för mycket för att t.ex få en bra övergång från refräng till vers två så är det bäst att börja om helt från scratch. En låt som man måste jobba riktigt riktigt mycket med blir ofta inte bra, och det är sällan värt det.

Stolt-stadiet
Det är nu det riktigt roliga börjar då man har lyckats skapa något man – förhoppningsvis – är nöjd över och man kan lämna över resten av arbetet till en producent (om man gör det).
Här kan jag äntligen pusta ut och vara stolt över mig själv, när allt tänkande och all ångest är över.

Känslan jag får här är det som gör hela processen värt det, eftersom jag vet att jag kommer få den känslan också nästa gång.

Av Sofia Ahläng