AV Daniel Berg
Under 2020 har alla länder haft ekonomisk regression eller stagnation. IMF rapporterade en negativ BNP förändring i alla länder, förutom ett, nämligen Kina. Detta är samtidigt som sociala mediaflöden och nyheter fylls med rapporter av koncentrationsläger för uighurer, förtryck av demokrati och flera andra oroväckande humanitära utvecklingar i Kina. Som en person som bott i Hong Kong och har personligen sett protester för demokrati blivit mötta med tårgasning och värre av Peking oroar detta mig oerhört.
Den socioekonomiska strategin i väst när det kommer till Kina har varit att öppna upp till ökad handel med dem. Kina är trots allt världens mest folkrika land och har därmed otrolig marknadspotential. Övergången från en auktoritär kommuniststat till en friare kapitalistisk stat troddes liberalisera det kinesiska samhället och öppna upp dem till demokrati och samarbete med väst. Detta är dels varför Kina hastigt träddes in i WTO trots att de inte mötte alla kriterier. Kinas ekonomi har öppnats upp mer sen dess, kinas befolkning har fått högre utbildning och medelklassen har växt, men trots detta har det kinesiska samhället fortsatt vara auktoritärt. Tanken att utsättning för västerländska marknadsekonomi och friheterna som tillåts i dem skulle främja mänskliga rättigheter var främst baserade i en tanke att frihet är något som alla eftersträvar. Den tanken verkar logisk i väst men den är inte i stil med den kinesiska kulturen. I Kina har alltid varit ett mer kollektivistiskt samhälle med fokus på främjandet av ens familj och ens hemort över individuell framgång. I Kina är därför största äran att fylla sin roll i sin familj och samhälle som helhet. Detta har lett till en kultur som främjar mest hårt arbete och samhällelig samhörighet med medelarbetstid på 46 timmar/ veckan och en “kinesisk samhörighet” både socialt, kulturellt och etniskt som blir drillat in i skolbarn och arbetare i hela Kina. Därför ser man i Kina ner på den västerländska individualistiska kulturen och ser demokrati och yttrandefrihet endast som något som skadar samhällssamhörigheten och försvagar landet. Handeln med Kina har till och med haft en motsatt effekt till vad som hoppades, istället för att exportera västerländsk demokrati och yttrandefrihet så har företag som investerat i Kina importerat kinesisk censur.
Kinas otroliga ekonomiska tillväxt syns på mer och mer globalt plan för varje år med hjälp av det kinesiska megainfrastruktur projektet “one belt, one road” initiativet. Projektet innefattar flera järnvägar, motorvägar, hamnar och mera, vars mål är alla att främja Kinas exportbaserade ekonomi och öka Kinas globala handel. Denna infrastruktur har främst visats i områden kring sydkinesiska havet, Centralasien och indiska ocean kusten. Flera av länderna som Kina investerat i är länder som går igenom ekonomiska svårigheter och har svårt att betala tillbaka lån tagna från kinesiska investerare. Ett exempel på detta är en hamn som byggdes med kinesisk investering i Sri Lanka, när det blev uppenbart att Sri Lanka inte kunde betala tillbaka lånen beslöt länderna att Kina fick ta kontroll av hamnen i 99 år. Under senaste året har dock initiativet fått allt större betydelse i Europa. Med två “landbälten” planerade till Europa genom länder som Ryssland och Turkiet och ökad investerad i maritim handel i bl.a. Portugal och Grekland det kinesiska inflytandet över europeisk handel är redan stort.
Då Finland och Vasa planerar så många infrastrukturprojekt oroar därför jag att stor del av investeringen kan komma från Kina. Tidigare i denna kurs frågade jag MEP Nils Torvalds om EU:s framtida handel med Kina och hans svar var att ökad handel skulle öppna upp Kina till en mer humanitär ekonomi. Han tog även fram EU:s nya handelsavtal med Kina som ska skapa en mer öppen handelsmiljö med Kina, som är i samma stil som den socioekonomiska strategin väst har haft.
Med flera nya infrastrukturprojekt planerade i Finland t.ex. Helsinki-Tallinn bron, kvarkenbron och kvarkens elflygplans initiativ oroar det mig att Finland överskuldsätter sig till Kina. Då Joakim Strand tidigare talade om kvarkenbron sade han att det finns flera investerare i öst som var intresserade, vilket antagligen är kinesiska företag. Med Finlands ekonomiska stagnation under 2020 är infrastrukturprojekt ett bra sätt att stimulera ekonomin, men det som oroar mig är vad jag anser är en överskattning av hur mycket Finland kan låna. Med Finlands statsskulder över 60% av BNP som är projicerat att stiga ännu mer är det viktigt att tänka på de långsiktiga konsekvenserna av potentiell kinesisk investering. Trots att jag inte tror Finland kommer gå samma väg som Sri Lanka tror jag ändå att investering kan leda till att Finland kommer bli beroende av kinesisk investering och därmed skydda kinesiskt intresse i Europa. Med tanke på den humanitära situationen i Kina vill jag verkligen inte att Finland ska bli en marionett stat likt till sovjetiska tiden, med potentiell kinesisk censur av yttrandefrihet eller ökad påverkan av det finska samhället. Därför uppmanar jag Finlands politiker att ta stå upp för de finska värderingar och ta en starkare ställning emot det kinesiska inflytandet i europa.