Artikeln om anställda inom europeisk tv-underhållning gav mig tyvärr mycket lite att vidareutveckla, jag hade svårt att komma in i texten och den lyckades inte åtminstone för mig öppna den forskning som man ville kartlägga.

Teemu Palokangas artikel om Yle och Veijo Hietalas om MTV3 och dess föregångare hade – naturligt nog – fler beröringspunkter i min verklighet.

Perspektivet på reklam-tv som tv-underhållningens räddare i Finland var nytt och låter plausibelt. Konkurrenten Yle har – och har enligt Palokangas artikel alltid haft – ett minst sagt schizofrent förhållande till tv-underhållning. Den ska vara ”engagerande, ställningstagande, aktiverande, irriterande, faktabetonad, informativ” och beskrivs som ”faktaunderhållning, grundunderhållning, insiktsfull underhållning, varmhjärtad underhållning”. Det är sannerligen ingen lätt uppgift att producera tv-underhållning vid Yle, med alla dessa ombytliga riktlinjer. Jag tittar som bäst med andra ögat på Efter Nio på Yle Fem, som är rätt underhållande och faktabetonat, men inte klassas som underhållning utan som ”fakta”. Vänsterradikalerna och Eino S. Repo skulle ändå knappast ha godkänt ett sådant (underhållnings)program. Ett bra exempel på saklig underhållning tycker jag är Yles sjukhusserie Puls (Syke).

1980-talets kultprogram som Dallas, Dynastin, Spedeshow, Velipuolikuu, Hyvät, Pahat & Rumat, Kymppitonni och Napakymppi sändes alla under min värsta tv-tittarperiod som barn och tonåring, så dem minns jag väl. Sociala medias 80-talsmotsvarighet hette MTV (MusicTV) – visst tillbringade man timme efter timme vid skärmen redan då!

Jag hade gärna läst om svensk tv-underhållning i jämförelse. När jag tänker underhållning tänker jag humor, och blir alltid lika fascinerad av hur stor skillnad det är på finsk respektive svensk humor. Finland är inte tv-underhållningens högborg, precis. Dock har jag inte sett de senaste årens succéer Putous och Kingi eftersom jag bott utomlands – håller de bra standard tycker ni?

Redan första meningen i Rimschas och Siegerts text fångade min uppmärksamhet och är beskrivande för hur underhållning och populärkultur är: ”Entertainment shapes our conception of the world.” Även om man inte vill medge det till sig själv, bildar man stereotypier och förutfattade meningar på basis av till exempel reality shows man ser på TV. Underhållningsbranschen finns till för att, som namnet tyder på, underhålla oss, men de facto har den andra betydelser också. Antingen medvetet eller omedvetet påverkar den oss och hur vi ser på världen.

Påståendet av van Zoonen, att underhållning ägs av psykologin, kan jag bra förstå. Underhållningsmedier har som uppgift att försöka påverka folk, inte skulle det annars vara lika intressanta att se på. Att underhållningsproducenter endast har två mål, att underhålla och maximera vinsten, är också förståeligt, men jag tror man inte ska glömma påverkningsfaktorn. Detta förstärks även av de undersökningar som gjorts, och man kan eventuellt omkullkasta teorin om att de endast finns två mål för underhållningsproducenterna.

Jag tycker det är bra att man i slutet av Rimschas och Siegerts text har diskuterat vikten av att se de olika interna systemen inom olika genren. Även om det finns likheter bör man också ta i beaktande olika egenskaper som är viktiga för just en specifik genre. Dessutom bör man minnas att underhållningsindustrin ständigt utvecklas.

“…It might not have the same impact as news on our short-term knowledge as well informed citizens and thus it might be less influential when it comes to our voting decisions; however, entertainment influences our long-term values, the norms we obey in everyday life and the stereotypes we hold about other people or certain social spheres.”

Underhållning formar hur vi upplever världen, men vilka värderingar och vilket fokus har de som tillhandahåller underhållningen? von Rimscha och Siegert (2011) frågade sig om den allmänna bilden av underhållningsproducenter som enbart marknadsorienterade verkligen stämmer. De undersökte självuppfattningen hos personer som producerar och anskaffar underhållningsmedia i fem europeiska länder och kom fram till att majoriteten betonar kreativitet, ett meningsfullt innehåll och samhällsnytta, och inte enbart den kommersiella aspekten. Endast programinköpare och producenter av icke-fiktiv underhållning för kommersiella kanaler verkar ha en starkare marknadsorientering.

Gränserna mellan nyheter och underhållning kan idag vara ganska svåra att urskilja. Inför det amerikanska presidentvalet 2004 påstod 21 procent av 18 till 29-åringarna att de fick sin information om presidentvalskampanjen från humorprogram såsom The Daily Show. Xiaoxia Cao (2010) fann att intresset för att följa de frågor som togs upp i The Daily Show ökade bland politiskt ouppmärksamma tittare. The Daily Show har vunnit många priser och bl.a. nominerats för ”outstanding achievement in news and information.” Är det med hjälp av underhållning framtidens kunskapsklyftor förhindras?

Xiaoxia, Cao (2010) Hearing it From Jon Stewart: The Impact of the Daily Show on Public Attentiveness to Politics. International journal of public opinion research 22 (1) :26 -46.

Underhållningsbranschen är en del av populärkulturen som inriktar sig och skapar nöje bland tittarna. Rimsha och Siegert påstår att underhållningsproducenter endast har två mål, vilka är att underhålla och maximera vinsten. Underhållningsindustrin utvecklas hela tiden och gör att möjligheten att ta del av underhållning växer konstant. Det gör att behovet av kvalitet, medvetna trender och tillgänglighet blir allt viktigare för konsumenten eftersom vi blivit allt mer kräsna och insatta. Själv faller jag snabbt för reality-tv, eftersom att det är väldigt enkelt att bara fångas in i. En del kräver engagemang, medan andra är mer flexibla och riktar sig till en bredare publik. Enligt Hermes används underhållning för att tittarna ska kunna fantisera om ideal, förhoppningar och oro av samhället.

Populärkulturens effekt inverkar och påverkar människans syn på omvärlden. Skulle säga att nyheter har fått ett allt mera underhållande ton för att få tittarnas uppmärksamhet. Ett tillvägagångssätt för att locka till sig tittare är att använda sig av humor. Tror att det ibland krävs ett mer roande perspektiv på nyheterna för att tittaren ska intressera och engagera sig för händelsen. Palokangas ser underhållningen som en form av tidsfördriv, vilket jag lätt håller med honom om. När det kommer till finsk tv och hur den utvecklats, så känner jag att vi har en bit kvar på vägen. Själv har jag lite svårt att anpassa mig till den finska underhållningen, kan bero mycket på mina svenska influenser. Annars upplever jag tv underhållning som den bästa aktiviteten när man har för mycket fritid att utnyttja.

Rimscha & Siegert tar i sin artikel ”Orientations of entertainment media workers: entertainment media workers – disrespect and neglect” upp stereotypa uppfattningar gällande de som producerar underhållning i TV och menar att producenter av TV-underhållning inte har ett speciellt högt anseende. Samtidigt visar följande uttalande på hur underhållningen påverkar våra långsiktiga värderingar. ”Entertainment shapes our conception of the world”. Till skillnad från journalister, som är inriktade mot samhället och aktuella händelser, är media arbetare i underhållningsbranschen kommersiellt inriktade och marknadsorienterade. Den undersökning i fem europeiska länder (Tyskland, Österrike, Schweiz, Italien och Frankrike) som Rimscha & Siegert redogör för pekar på att även de som jobbar i underhållningsbranschen värderar kreativitet, samhällsnyttighet och ett meningsfullt innehåll.

Veijo Hietalas text ”Räddades Finlands tv-underhållning av den kommersiella televisonen? gav en tydlig bild av televisionens uppkomst och utveckling i Finland sen 1950-talet. Under de olika skedena i televisionens utveckling har uppdraget i stort varit det samma: att informera, upplysa och underhålla.

Teemu Palokangas beskriver i sin artikel ”Endast saklig underhållning, tack!” hur man under en tid ville slå ihop underhållning och fakta och skapa faktaunderhållning. Sen 2005 har man valt att tala om stimulerande underhållning, vilket ger ganska stor tolkningsfrihet. Det öppnar för möjligheten att producera annat än fakta underhållning.

Själv har jag ett förflutet med 10 år i TV-branschen, bland annat inom underhållning. Hietala nämnde starka profiler som Pirkka-Pekka Petelius i sin text och jag kan bara hålla med om vilken stark profil han var också när man träffade honom utanför tv-rutan. En reflektion vill jag dela med mig av. Jag har jobbat såväl med faktaprogram, nyheter & aktualiteter och barnprogram. Störst ”beundran” hos människor har det dock väckt när jag jobbat med underhållning.

I takt med en ökad kommersiell konkurrens ser jag att villkoren för underhållningsproduktionen förändras. Det tidigare starka public service uppdraget i Finland och Norden, som strävade till folkbildning, blir mer populärkulturellt till sin karaktär. Idag tvingas man mer rikta in sig på olika tittargrupper och marknadskrafterna styr villkoren.

Rimscha&Siegert beskriver i ”Orientations of entertainment media workers: entertainment media workers – disrespect and neglect” om vanliga stereotypa antaganden om de som arbetar i och om underhållningsbranschen. TV-underhållning  influerar vårt vardagliga liv, påverkar våra värderingar och normer och borde därför vara av stort forskningsintresse. Dessutom är underhållning någonting som förenar och inkluderar många. Trots detta ser man ofta ner på underhållningsbranschen, de som producerar underhållning och på de människor som arbetar i branschen. Enligt Rimscha&Siegert har det gjorts allt för lite forskning om de som arbetar i underhållingsbranchen (jämfört med journaliser) och dessa anses ofta vara marknadsorienterade och kommersialiserade. Rimscha&Siegert gjorde en undersökning i fem europeiska länder där de granskade dessa mediaarbetares uppfattning om sitt yrke och sin roll och resultatet visade att de som arbetar i underhållningsbranschen inte alls entydigt är marknadsorienterade. I själva verket värderas t.ex. ett samhällsnyttigt, meningsfullt innehåll och kreativitet högt.

De två texterna om TV-underhållningen i Finland gav en intressant tillbakablick på Finlands TV-historia. Veijo Hietala skriver i ”Räddades Finlands tv-underhållning av den kommersiella televisonen? om uppkomsten av TV i Finland och om förhållandet mellan kommersiell TV och statsägd TV. Det var intressant och nostalgisk läsning om de kommersiella kanalernas uppkomst och om olika genrer av underhållning i Finländsk TV. Teemu Palokangas skriver om förhållandet mellan fakta och underhållning i ”Endast saklig underhållning, tack! Underhållningen som en del av televisionens public service”.  Rundradion har mer eller mindre alltid ansett att underhållning bör ingå i public service uppdraget, men även att det bör handla om en saklig och stimulerande underhållning.  Sättet att kombinera fakta och underhållning har däremot förändrats under tidens gång och de två kanalerna har haft och har olika roller beträffande underhållning.

Veckans läsning handlade för mig mycket om delningen i vad som anses fint och sakligt och vad som anses fördummande och endast tidsfördriv. Att vi människor så ofta placerar saker och ting i fack, för att på något sätt rättfärdiga vår egen plats. Texterna väckte många tankar kring köns- och jämlikhetsfrågor och klassfrågor och jag inser att underhållning i media måste vara ett utmärkt forskningsområde med tanke på dessa frågor.

För veckans tema har jag förutom von Rimschas och Siegerts text valt att läsa Palokangas’ text.

von Rimscha och Siegert tar upp ett intressant ämne i sin analys av dem som arbetar inom underhållning, speciellt fascinerande är det att tänka på betydelsen av det som tas upp inom underhållningen i ett längre perspektiv. I artikeln skriver de att ”underhållning formar vår världsbild” ett påstående som jag inte är kvalificerad att bedöma som sant eller falskt, men som fascinerar mig. De skriver också att nyheterna påverkar kunskap i ett kortare perspektiv, och hjälper oss att bestämma t.ex. hur vi röstar, men att det är underhållningen som påverkar oss i ett längre perspektiv genom att ge oss normer för vardagslivet och de stereotyper som vi ser omkring oss.

Kombinerad med Palokangas artikel om finsk television och dess programutbud ser jag en intressant möjlig tudelning av den finlandssvenska befolkningen: österbottningar (och kanske ålänningar), som har vuxit upp med Sveriges TV, SVT, och de finlandssvenskar som vuxit upp i södra Finland med ett mera finländskt utbud. Jag är medveten om att uppdelningen inte blir absolut, visst ser till exempel österbottningar också på program från de finska kanalerna. Det som intresserar mig är vilka skillnader i synsätt och eventuell livsåskådning som kan finnas på grund av det.

Jag kan använda mig själv som exempel: jag är uppvuxen i Österbotten och under min uppväxt var det nästan enbart svensk TV jag såg på. Ännu idag är jag betydligt mera medveten om svensk underhållning och artister, medan finsk underhållning i mycket förblir ett mysterium. Jag har under senare år, speciellt under den tid som jag har bott utomlands, förstått hur mycket det påverkat min identitet som finländare. Jag har aldrig känt mig som en del av ”det finska”, majoritetsspråket lärde jag mig i skolan och den kultur jag vände mig till var den rikssvenska. Känslan av utanförsskap underströks då jag studerade i Åbo och upplevde hur österbottningar uppfattades av en del av dem som vuxit upp i södra Finland. Kort sagt så kände jag mig som en främling i mitt eget land. De två texterna som jag läst har fått mig att undra hur mycket av det här som beror på den riktning som min mediakonsumption tog. Skulle jag ha uppfattat situationen annorlunda om jag tittat mer på finska program?

Enligt Veijo Hietalas artikel ”Räddades Finlands tv-underhållning av den kommersiella televisionen”, började man sända regelbundna tv-sändningar år 1958 i Finland. Trots att vi startade sent med televisionsverksamheten sett ur europeiskt perspektiv, blev vi ändå pionjärer i det avseendet att den kommersiella televisionen inledde sin verksamhet före den statsstyrda. Även om Rundradions rättesnöre ”att informera, upplysa och underhålla” överfördes på televisionen så var den kommersiella televisionen mycket mera underhållsbetonad än den statsägda. Man oroade sig för folkets dåliga smak som man försökte förbättra med upplysning. Den kommersiella televisionen blev beskylld för amerikaniseringen av den finländska televisionen, och de mest långlivade och bäst ihågkomna amerikanska serierna har visats i ”Maikkari”(Reklam-TV). Peyton Place var t.ex. den första amerikanska serien som höll tittarna fastklistrade vid tv-rutan i Finland. De radikala beslutsfattarna på 70-talet ansåg till och med att amerikanska serier med fortlöpande intrig borde undvikas i framtiden.  Ännu på 1980-talet tvingades man välja mellan att sända Dallas eller Dynastin eftersom man inte ville att tittarna skulle vara beroende av två amerikanska dramaserier.

Underhållningsutbudet dominerar i dag i televisionen. Det är bara att välja och vraka bland reality-tv, tv-serier/såpoperor, frågesporter, showprogram, humorprogram m.fl. De flesta underhållningar kräver av oss ett regelbundet tittande. Men vad är det som underhållningen ger oss? Framförallt utgör underhållningen en flykt från vardagens tristess, speciellt såpoperan som till stor del tittas på av kvinnor. Enligt Rimscha och Siegert (2011), tillåter såpoperan oss att inkluderas i ett påhittat samhälle, är välkomnande och erbjuder oss tillhörighet. Även om underhållningen framställs ofta som ett onödigt tidsfördriv, tar den upp universella aspekter av det personliga och emotionella livet, utforskar problem och dilemman som alla ställs inför, erbjuder råd och tröst samt en mera kreativ syn på sitt eget liv. Underhållningen formar med andra ord vår uppfattning om världen, influerar våra värderingar och de normer vi tillämpar i vardagen. Men det kan även bli för mycket av det goda, och det går att bli beroende av såpoperan, så beroende att man väljer bort sitt sociala liv utanför tv-världen http://www.independent.co.uk/news/on-the-slippery-slope-to-soap-addiction-1319185.html.

Rimscha och Siegert (2011) säger att underhållning ofta framställs som kassakon i tv sändningsbolagen eftersom pengar spenderade på nyheter måste arbetas lös av underhållningen. De kommersiella tv kanalerna lever på intäkter från reklam och sponsorer. Det är därför viktigt för dem att rikta in sig på rätt publik för att locka de rätta sponsorerna. Men ännu i dag kan vi finna tv underhållning som är riktade till en stor publik, detta är underhållning som samlar hela folket framför tv-rutan, så som exempelvis eurovisionen eller självständighetsbalen.

Jag själv är helt tydligt ett barn av Reporadions tid. Den informativa kommunikationsförmedling och dess kunskapscirkel som Yrjö Ahmavaara drömde om låter fortfarande som ideal för mig: Radio och TV som matar ”medborgaren med nya fakta och kontextualiseringar, får denne att konstruera en världsbild, som för varje stund närmar sig den rätta och sanna verkligheten” (Palokangas 2014, 189, citerande Raimo Salokangas Yleisradion historia, 1996). Jag antar att sådana målsättningar är fjärran från de flesta TV-stationers målsättningar idag då även YLE riktar sig till konsumenter istället för till medborgare.

På samma gång är det kanske inte jag som borde uttala sig om TV överhuvudtaget, för jag kan väl liknas med en skogsmänniska i TV-sammanhang, tillhörande en <1–2 % minoritet. Jag har bott i samma hushåll med en TV-apparat ca 40 % av mitt liv, men haft ett aktivt förhållande till den egentligen bara under skolåren. För en tid sedan slog det mig att av oss tre syskon i min barndomsfamilj hade ingen en TV-apparat hemma som vuxen, fast mina föräldrar alltid haft en så det ligger inga religiösa eller inlärda orsaker bakom det. Överraskande nog har ca 5 % av finländska hushåll inte haft TV även innan internetrevolutionen började, men jag tror att apparaterna hos några var ”hemliga” för undvikande av licensavgifter.

Det kulturella klimat som jag växte upp i har säkert påverkat mina ideal om underhållning, och jag föredrar fortfarande det som Yrjö Ahmavaara kallade till ”intellektuellt nöje” eller faktaunderhållning, och åtminstone på principiell nivå hyser misstankar mot ren förströelse. Som Palokangas (2014, 190) konstaterar är separerandet av underhållning från fakta ändå ibland rätt konstgjort. Med hjälp av underhållningsprogram kan man behandla samhällsproblem som i faktaprogrammen inte skulle nå tillräckligt tittarunderlag, eller som den önskade målgruppen valde att inte följa på basen av sina förutfattade meningar. Som typiska exempel kan jag tänka mig mångkulturalism och fördomar mot etniska grupper, och överhuvudtaget ämnen som uppfattas för stora, svåra eller farliga (se Knuuttila 1992, 92). Som framgår ur von Rimschas och Siegerts (2011) undersökning har de skapande krafterna bakom underhållningsprogram ofta konstnärliga eller samhälleliga målsättningar vid sidan av de kommersiella.

Finländska underhållningsprogram på TV tävlar i dagens läge mot ett bottenlöst hav av alternativ inte minst på internet men även på inhemska kanaler. Det är tydligt att konsumenternas smak anpassar sig till internationella trender, och de producenter som inte följer efter tar en större risk att förlora sin publik. Jag tycker det är glädjande att nordiska länder (fast inte så mycket Finland) har hängt överraskande väl med i spelet, men jag är inte säker på vems villkor. Att slå igenom med nyskapande format internationellt kräver enorma satsningar på marknadsföring, medan det är lättare att lita på den minsta gemensamma nämnarens stöd. Det är en svår sits för nationella TV-bolag likt YLE och BBC som vill fullfölja sitt informationsförmedlings- och bildningsuppdrag men samtidigt behålla tittarna och erbjuda ”högklassig” underhållning, vad det än må betyda.

Meningen med underhållning är inte bara att hålla konsumenterna klistrade vid rutan tills reklamsnuttarna har gjort sitt, men där kan ses ett djupare ändamål för allas bästa. Först och främst kan den hjälpa människor att skratta. The British Medical Journal publicerade i sitt julnummer 2013 en humoristisk översikt till undersökningar om skrattets positiva effekter. Dessa var kanske inte lika utforskade vid Reporadions tid men i dagens läge är det allmänt accepterat att ”ett gott skratt förlänger livet”. Är det en av public service kanalens uppgifter?

Knuuttila, Seppo (1992). Kansanhuumorin mieli : kaskut maailmankuvan aineksena. Helsinki : Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Dissertation Joensuun yliopisto. ISBN 951-717-686-4

Enligt Rimscha och Siergert är den gemensamma välfärden inom TV-produktion viktigare än det ekonomiska. Det här tyckte jag var väldigt intressant, eftersom att jag har trott att innehållet i de flesta programmen, filmerna samt TV-kanalerna till en väldigt hög grad styrs av efterfrågan på marknaden och de ekonomiska faktorerna. Enligt författarna drivs de flesta producenterna mera av att förverkliga sig själva än att möta marknadsbehoven. Det är viktigare att producera bra material än att producera program enligt efterfrågan, påstår de.

Däremot styrs inköparna och ägare av mera marknadsinriktade och ekonomiska motiv, vilket i sin tur påverkar innehållet som köps in till de olika kanalerna. Även om producenterna drivs av att förverkliga sig själva, tror jag att efterfrågan på marknaden måste oundvikligt styra innehållet till en del. Ifall tittarsiffrorna är höga för vissa typer av program, blir sådant innehåll oftast automatiskt attraktivt för inköpare och ägare, vilket i sin tur leder till att sådant innehåll är lockande att producera.

Innehållet i kommersiell och allmän-TV skiljer sig något från varandra, vilket kanske inte är någon större överraskning. Som tidigare nämnt, drivs de kommersiella kanalernas producenter av att förverkliga sig själva medan producenter för den allmänna-TV:n producerar innehåll för gemensam välfärd. Vissa producenter inom allmänna TV-kanaler menar till och med att marknaden inte påverkar innehållet alls. Det här skulle kunna tolkas av vissa kritiker som att ignorera marknaden helt, medan de allmänna TV-kanalernas producenter menar att de förser marknaden med sådant innehåll som de marknadsdrivna kanalerna misslyckas att göra.

När man läser Hietalas text om hur den finska TV historia har sett ut, är det intressant hur skeptiska folk har varit mot underhållande TV-program och hur mycket man har viljat styra innehållet. I och för sig börjar den finska TV-historian med kommersiell TV som dessutom tagit modell av den amerikanska TV-kulturen, vilket troligen har varit ett rätt stort hopp från den sort av media som existerat före. Detta är troligen orsaken som lett till en viss skepsis bland intressenterna. För övrigt kändes texten mest som ren fakta på fakta, vilket gjorde att texten var rätt tråkig som i sin tur gjorde att den inte väckte desto mera vidare åsikter eller tankar hos mig.

Hietalas text ”Rädddades Finlands TV-underhållning av den kommersiella televisionen” gillade jag inte särskilt mycket. Den var nog välskriven, och innehöll mycket historia och information, men intresserade inte mig hemsk mycket. Ärligt talat har jag aldrig varit ett fan av gamla finska program och filmer som Uuno Turhapuro och Pulttibois, fastän Spede Pasanen onekligen var en av de störta påverkarna inom underhållningsbranchen i Finland. Palokangas text verkade handla om i stort sätt samma ämne, så jag valde att skippa den och fokusera på Rimscha & Siegert: Orientations of Entertainment Media Workers.

En intressant punkt som tas upp i artikeln, är att det i vissa länder finns skillnad på hur mycket reklampauser som får hållas i ett faktaprogram vs ett underhållningsprogram. Det sägs också att reklamer som spelas mitt i underhållande program är mer gynnsamma än de som spelas i mer faktabaserade program. Jag funderar varför det är på det sättet. Handlar de om att människor då de ser på ett underhållande program är på ett glatt humör, och därför mindre kritiskt inställda mot reklamerna, eller att folk som ser på sådanna program helt enkelt är dummare och lättare att övertala att köpa all värdlens onödiga uppfinningar?

Reklamers ställning på kommersiella tv-kanaler, kan man inte undgå att märka. Fastän det i Finland inte ännu har gått lika långt som i t.ex. USA, så har mängden reklampauser som man får ha per timme redan ökat här också. Som om inte det skulle räcka, så har vi också speciella program som endast spelar långa reklamer för olika varor som man kan beställa via telefon eller nätet (bl.a. Ostos-tv som gör reklam för Tvins produkter). Nätsidor där man kan beställa produkter, vars reklamer snurrar i liknande program är: www.bestdirect.fi, www.ostoskanava.fi och www.tvins.com. Det anser jag att tyder på att dessa program inte riktar sig endast till äldre personer, som hellre beställer varor via telefon, utan också till yngre individer som är vana vid att beställa saker från internet.

En annan intressant slutsats som forskarna kommit fram till, var att underhållningsprogram ger tittare en slags tröst, och får dem att känna tillhörighet. Detta är antagligen en orsak till varför de påverkar tittarnas värderingar och de normer de följer i vardagslivet. Denna påverkan är ändå inte lika direkt som den nyhetssändningar har, utan handlar mer om värderingar som formas på en längre tidperiod.

Rimscha och Siegert (2011) skriver ”Entertainment shapes our conception of the world” och menar att underhållning inte har samma effekter på vår välrdsbild som nyheter eftersom vi är upplysta individer. Underhållning menar de påverkar vårt långtidsminne eftersom den avspeglar värderingar, normer och stereotyper.

Detta är intressant tycker jag. I något skede hörde jag talas om att en skolklass i USA tänkt resa til Europa men föräldrarna blev upprörda så de fick inte åka. Orsaken var att föräldrarna sett filmen ”Taken” och var övertygade om att deras barn skulle bli kidnappade om de åkte till Europa. Löjligt tyckte jag, för man borde väl veta att det är skillnad på film och verklighet eller så är alla i USA inte tillräckligt upplysta…

Vidare diskuterar Rimscha och Siegert att i forskning som gjorts kring film att filmen kan lyfta fram sociala orättvisor och förespråka socialt önskvärda beteenden och värderingar.  Denna typ av film / underhållning talar Palokangas om som faktaunderhållning. Med detta avses att exempelvis filmen har ett underhållningsvärde samtidigt som den förmedlar information.

Med ”entertainment shapes our conception of the world” i tankarna så kan man väl bara konstatera att faktaunderhållning formar vår världsuppfattning – men på ett upplysande sätt.  Visst är det bra att det finns annan typ av underhållning också, för det kan vara skönt att ”komma bort från verkligheten” några timmar med en Sagan om ringen – film.

MEDIA, KULTUR OCH SAMHÄLLE

Jag fastnade främst för RImschas och Siegerts artikel om inriktningen och olika roller denna gång. Den finska tv:ns historia var på så sätt intressant att jag med min ålder redan genomlevt de flesta skeden av denna underhållning och kunnat följa med utvecklingen av tv och tv program i vårt land. Där var egentligen inget som förvånade mig.

Resultaten som Rimscha och Siergert kom till är intressanta . Man hittade fyra olika orienteringar: gemensam välfärd, marknad, kreativitet och entreprenörskap. Konstigt nog så är gruppen med arbetsrollerna (advokat, neutral reporter, kritiker och intermediator) främst  intresserade av gemensam välfärd, några av marknaden och kreativitet medan entreprenörskapet är av minst intresse.

Över och underrepresentation av män och kvinnor inom olika områden är väl rätt naturligt i vårt samhälle ännu idag. De flesta inom gemensam välfärds själv perceptionen utgörs av kvinnor och männen är mera marknadsinriktade.

Intressant är även att välfärden går före kreativiteten då jag tänker på underhållning idag. Så många alldeles huvudlösa underhållningsprogram som kommer i Finland tv idag så skulle jag ha tänkt att kreativitet vore långt vanligare. Förr hette det ”lämplig” underhållning- idag kan det nog innebära det mest tokiga idéerna.