I denna veckas läsning gillade jag (igen) Hodkinson bäst. Jag tycker verkligen om hans sätt att inleda kapitlen med några meningar som i punktform tar upp vad kapitlet handlar om, sedan följer en inledning, förstås själva avhandlingen och sedan en sammanfattande avslutning. Vare sig man vill eller inte förstår man vad han vill säga. Couldrys text hade jag betydligt svårare att ta till mig. Jag TROR att jag begrep vad budskapet var.

I Hodkinsons text blev jag väldigt ivrig av att läsa om Baudrillard och hans mediakritik. Och förstås Hodkinsons svar. Jag minns när jag för första gången bekantade mig med begreppet postmodernism i akademiska sammanhang. Jag var inledningsvis skeptisk, sedan svalde jag postmodernismen med hull och hår, nästan. Nu är jag skeptisk igen. Visst kan man analysera saker ur ett postmodernistiskt perspektiv, men att allt bara flyter runt i ett relationellt sammanhang utan någon bakomliggande mening känns jobbigt. Att nyskapa sig själv alla morgnar och ”göra” sin identitet i allt från kön till arbete är onekligen påfrestande.

Baudrillard menar enligt Hodkinson att vi egentligen inte kan tala om något verkligt samhälle, någon autentisk kulturell identitet eller sann berättelse av världen eftersom allt vi har egentligen är representationer som bygger på andra representationer i en spiral utan varken början eller slut. Vi har tappat sammanhang och historia. Eftersom vi har så många mediakanaler som belastar oss kan vi omöjligt fokusera på alla dessa kanaler, vi är mättade så att säga och allt vi förmår är att skumma på ytan. Något djup finns inte.

Hodkinson vill, med all rätt, sansa Baudrillards diskussion och menar att människor visst använder media, men mera som ett sätt att bekräfta eller förstärka den identitet vi också har i det verkliga livet. De flesta använder exempelvis sociala medier för att hålla kontakt med personer man redan känner. Så också jag. Visst kan man i media agera ut och testa identiteter och ”göra” ätstörd eller goth eller vad man nu vill, men kan hända detta ändå är vanligast bland tonåringar vilka ju oberoende är identitetssökande.

Couldry för tillbaka diskussionen om media och dess inverkan på livet med att detta måste göras i ett perspektiv där man tänker som att media inte fanns. Det finns ju, visst, men jag tror mig förstå resonemanget. Jag tycker att det verkar vara ett resonligt sätt att se på saken. Våra liv kan inte reduceras till något som bara är representationer utan något ”bakomliggande”. Då blir våra liv onekligen meningslösa i ett längre perspektiv, och mitt liv kommer att sakna både sammanhang och historia precis som Baudrillard menade, och dess så kallade mening blir något för stunden. Så kan det knappast vara.

Det verkar på basen av denna veckas texter som att diskussionen om media och dess inverkan på människan i samhället börjar nå en rimlig nivå.

Jag tycker att man inte enbart skall fundera på samband mellan samhälle och media utan också hur media konkret inverkar på människornas liv. Media har blivit en livsstil, en betydande del av vardagen som på det viset blivit en viktig faktor som formar människorna som individer. Vi använder oss av medier på olika sätt och i olika mängder, men som det kommit fram i tidigare kapitlen är vi alla i kontakt med olika medier även om vi vill det eller inte.

Som vi diskuterat innan kan media ses som en reflektion eller spegelbild av verkligheten och samhället men jag tycker också att det kan anses i många fall spegla individen och hens liv. Det som diskuterats om sociala medier är hur mycket vi förfinar våra liv för att verka så perfekta som möjligt utåt, och att denna konstanta press skulle orsaka stress och minska på livskvaliteten. Jag tror dock att det att man utåt har en liten fasad av hur ens liv ser ut, kan också leda till att ens liv faktiskt blir att likna allt mer denna finslipade version. Förståss finns det situationer där det blir överdrivet och att verkligheten inte kan motsvara fasaden men i fall där det bara handlar om små detaljer eller livsstilsförändringar kan det ju också ha en positiv inverkan på ens riktiga liv. Detta är kanske en naiv förhoppning jag har, eftersom jag förstår ju nog att media oftast har en ganska kraftig inverkan på människor, just då det kommer till att påverka livsstil och utseende. Här märks också medians starka band med reklamindustrin, eftersom det är ju i media som reklamen visas och därifrån får vi rekommendationer till vad som är de bästa produkterna på marknaden.

Från medierna lär vi oss också om olika livsstilar och kanske på det viset blir mer öppna för olikheter mellan människor, men samtidigt kunde man säja att det faktum att man i medierna kan se så många olika sätt att leva på och att alla skall accepteras, också kan leda till att till exempel unga känner sig förvirrade och osäkra på sin identitet. Jag menar inte att det är en dålig sak att olika personligheter och livsstilar blir mer accepterade, tvärtom, men jag menar bara att människor kanske förr har haft det enklare i den mån att man inte behövde fundera så mycket på hur man borde leva sitt liv eftersom det var ganska självklart.

Inför övningsuppgiften har jag funderat mycket på just reklamernas inverkan på människor genom televisionen och hur skillnader mellan olika kanaler syns i både utbudet av program och på dem som väljer att se på de olika kanalerna. Jag har gjort en noggrannare analys an nyhetssändningarna på YLE och MTV3 men vill också jämföra lite allmännare de olika kanalerna. För att få en bredare synvinkel på frågan har jag också frågat mina vänner och familj vad de anser om innehållet i de olika kanalerna (främst då YLE och MTV3) och hur de skulle beskriva kanalerna, detta både för att få en bild av hur de upplever skillnader men också för att kunna jämföra deras syner med mina egna.

Seeck och Rantanens text om hur mediahändelser ska förstås i det globala risksamhället gav mig ett visst motstånd. Jag kom aldrig riktigt in i texten och tyckte ibland att resonemanget var krystat, även om jag nog tror mig förstå idén i sig. Kan hända att jag läste texten med fel glasögon på från början. Jag tänkte mera på ”spektakel” typ Eurovisionen och hockey VM än tsunamin och OJ Simpsons rättegång, även om givetvis även de senare lätt kan förstås som ”events”.  Jag tycker också att den svenska översättningen av ”event” med ”händelse” inte riktigt berättar hela sanningen, men jag hittar inget bättre ord.

Traditionell media har genom väldirigerade och förutsägbara mediaevents genererat, återskapat och sanktionerat rådande hegemoniska maktstrukturer och på så sätt sprungit regeringsmaktens ärenden och speciellt i fall av public service. Så långt håller jag med. Mediaeventsen har stärkt ideal som nationalism och givit folket gemensamma upplevelser genom vilka en illusorisk känsla av gemenskap kommer till.

Nuförtiden menar Seeck och Rantanen att dessa media-events måste förstås på ett annat sätt, och mycket tack vare sociala medier vilka ger folket (eller kanske individerna) en möjlighet att agera direkt på eventet och faktiskt också bestämma själva vad som blir och inte ett event. Riskerna i samhället är större, också vad gäller media-events. Det går inte att förutse vad som ska hända. Tid och rum har upplösts. Visst, så är det också. Det jag däremot tyckte var lite krystat var det som behandlade katastrofer. Katastrofer har alltid hänt, och kan knappast anses något nytt under solen. När en katastrof sker befinner sig media i en situation som är långt ifrån strukturerad och regisserad, utan kaosartad. Så är det nu, men så måste det också ha varit förut. Visserligen kan media idag få konkurrens av av vanliga medborgare som twittrar och facebookar direkt från katastrofen, och media använder sig också av dessa källor själv. Men inte tror jag att själva katastroferna skulle ha varit mera välregisserade förr. Jordbävningen i Los Angeles 1994 minns jag mycket väl. Då fanns varken twitter eller facebook så i den mån den jordbävningen blev ett event måste det ha varit enligt traditionella manér. Jordbävningen i Nepal skedde mitt i brinnande sociala medier-era, men faktiskt tror jag inte just den rapporteringen skiljer sig så mycket åt.

En intressant aspekt i Seeck och Rantanen är den i vilken mån mediaevents kan fungera demokratiserande. Här kommer jag då in på Dahlens artikel om sport och kön. Här rör jag mig på kända jaktmarker och är välbekant med all terminologi. Texten var rena rama kiosklitteraturen att läsa jämfört med Seeck och Rantanen. Sportevents skulle enligt Dahlen då en av de sista och bäst befästa borgar för att uttrycka en maskulin hegemoni.Amen. En maskulin idealtyp basuneras ut genom sport, och då speciellt fotboll. Detta till alla övrigas nackdel, och det är inte endast kvinnor, utan i minst lika hög grad män som inte passar in i den manliga idealbilden. Här är det då intressant att tänka vad sociala medier kunde uträtta på en demokratiserande front för att rasera den maskulina normen som råder inom sport och sportjournalistik. I texten fanns att läsa exempel där media redan jobbat för en mera jämlik rapportering och att inte allt är nattsvart. Sociala medier kan då här verkligen vara en faktor att räkna med om redan traditionell media gjort insatser.

Till sist måste jag erkänna att jag imponerades djupt av Putins välregisserade mediaevent från firandet av VK II:s slut, trots att jag är medveten om vad det är.  Alla dessa soldater som var perfekt synkroniserade i sina marschrörelser, och hur de svarade på Putins ”Hurra” fullständigt unisont. Det var häftigt 😉

Jag saknar de sportevents jag i min barndom/ungdom steg upp mitt i natten för att se. Speciellt minns jag Canada Cup och OS i Seoul 1988. Det jag tittade på var sportande män. Ryska superfemman mot Gretzky och Lemieux, Ben Johnson mot Carl Lewis. I hockeyn beundrades nog ryssarna mer än slagsmålskanadensarna. Johnson var dopad. En stor sorg. De var dock svarta. Visserligen är alla som springer 100 m snabbt svarta. En amerikansk simhoppare slog huvudet och det blödde. Simhopparen visade sig vara homosexuell och HIV-smittad. Alla som simmat i bassängen var livrädda. Jag var mellan 8-17 år (13 för att vara exakt). Jag minns en kvinnlig idrottare, Merlene Ottey, kvinna, svart och häftiga naglar. Jag tror att hon också var dopad. Vi pratade om idrottarna och om resultaten. Jag kan inte namnet på en enda idrottare i senaste OS. Jag minns inte ens var och när det hölls, och måste börja addera 4:or till 1988 för att komma fram till ett svar. Det blir liksom för mycket att hålla reda på i detta oändliga utbud. Det var nog inte så dumt i alla fall med välregisserade media-events 😉

Mediaspektakel kan enligt Seeck och Rantanen göras av precis vilken händelse som helst. Media kontrollerar och styr budskapet över vad som är och inte är viktigt. Allt kan bli ett spektakel, oavsätt om det handlar om ett kändisbröllop eller kattvideos på youtube. Så länge nyheter levererar något spännande eller något helt nytt, så är vi där för att suga upp det som en svamp. Vi matas med det som uppfattas som verkligt medan samhällsordningen styr oss och påverkar våra värderingar och handlingar.

Nationell identitet är något som Wijk sätter fokus på i sin studie (Idrott, krig och nationell gemenskap). Han lyfter fram hur idrotten skapa social gemenskap, samhällslojalitet och konsensus – vilket är idrottsrörelsens ideologiska kärna. Enligt honom handlar det om att bevara istället för att förändra, vilket gör idrotten betydelsefull och lojal. Under andra världskriget riktade man stor uppmärksamhet mot olika friidrottstävlingar och det fanns ett stort behov av nationella förebilder. Enligt Wijk finns det ett tydligt samband mellan enorm popularitet i nationella och internationella tävlingar och att skapa känslor av samhörighet och identitet hos många fler än entusiasterna.

Själv är jag ingen sportfantast men följer gärna ishockey VM framfart och firar mer än gärna vårt landslag vid vinst. Som finländare är man stolt över sitt land och de som representerar oss i evenemangstävlingar. Det för oss närmare varandra som nation, vilket är fint och betydelsefullt. Individer som lyfts fram av media som hjältar får ett symbolvärde och dessa idoler är individer man gärna följer och hyllar. Som vi läst och diskuterat om tidigare förmedlar media både information och underhållning. Vi konsumerar dem genom flera olika kanaler och är en stor del av våra liv. De stimulerar vår tankegång och väcker diskussion, men även som Wijk påstår så spelar både ett intressant innehåll och en bestämd form en stark roll.

De finns många infallsvinklar på hur världen speglas i medierna. Om man väljer att se på skillnaden mellan hur män och kvinnor framställs i media, finns det tyvärr en tydlig skillnad. Oftast galna stereotypier när det kommer till att beskriva spelare, lag och hela nationer. Media väljer vem som får synas och höras, och budskapet speglar hur man förväntas vara och agera. Tycker att det är extremt trist att fortsättningsvis stöta på mansdominans och kvinnlig underordnad i medierna. Sporten är inget undantag och här kanske klyftan är ytterligare bredare.

Om man ser på det från ett genusperspektiv ser man ofta manliga och kvinnliga element nämnas och lyftas fram på ett ifrågasättande vis. Tävlingsidrotten till exempel domineras fortfarande av män och den framstår som självklar och inte ifrågasätts. Kvinnor och kvinnlighet, manlig homosexualitet och invandrare är däremot ”fel” och negativt laddat. Detta på grund av att de inte kan uppfylla samma prestation som männen och deras maskinulitet. Det här är väldigt radikalt och rent ut sagt absurt. Samtidigt som det är väldigt oroväckande att man skulle pumpa i människor sådant strunt.

Själv känner jag att det finns allt för mycket sexism (för att nämna ett av många problem) när det kommer till hur man väljer att framställa kvinnor i idrotten. Ännu existerar löjliga intervjufrågor om kvinnors utseende, istället för deras storslagna prestation under tävlingen. Attityden till kvinnliga idrottare, homosexuella och invandrare om man nu vill ta Dahlén på orden måste förändras. Vi ska inte behövas tas som oseriösa, utan ha prick samma villkor som varje man. Man borde se lika utrymme av kvinnor i sportevenemang som män i media och sätta mera vikt i innehållet än uppmärksamma vad hon hade på sig.

Underhållningen på TV är något som är väldigt viktigt för många människor och det är många om också nästan blir beroende av att titta på alla avsnitt av någon serie. Själv har jag den bilden av underhållningen att det är flera människor som regelbundet följer med och tittar på underhållningsprogram på TV än vad det är som följer med underhållningsprogram via radion.

Rimscha och Siegert säger att stereotypen för de som producerar underhållningen på TV är den att de endast gör det för att underhålla och för att maximera vinsten. Detta är även viktigt med tanke på att många Tv-kanaler måste förtjäna mycket pengar på underhållningen eftersom den vinsten går till att täcka kostnaderna för Tv-nyheterna. Detta tror jag att beror på att nyheter är något som en tv kanal nästan måste sända oberoende om det hämtar vinst eller inte medan kanalen själv kan välja hurdan underhållning de sänder och då väjer de något som många vill titta på och som hämtar mycket pengar.

Hietola berättar i sin text att rundradion överförde sin teori även till televisionen det vill säga att programpolitikens målsättning är att informera, upplysa och underhålla. Man märker alltså att trots att detta sades i mitten på 1950-talet så var också underhållningen där så viktig att den var med som en av de tre byggstenarna för programmen i TV.

Hietola berättar också att många var rädda för att folket skulle bli mindre intellektuella om man bara sände underhållning och ”trams” på TV och att man istället borde sända nyheter och fakta program för att människorna faktiskt skulle lära sig något av att titta på TV.

På 1980-talet ändrades attityderna ganska snabbt och underhållningen på TV var något som tog mer och mer över de program som endast var avsedda för att på något sätt lära tittarna något. Före 1980-talet fick endast en amerikansk serie visas på tv eftersom man inte ville att tittarna skulle bli beroende av så mycket ”trams” men efter 1980-talet så kom det flera underhållningsprogram med i TV programmet.

Veckans texter var väldigt intressanta och båda gav en intressant insyn i TV underhållningen. Rimscha och Siegerts text var intressant för att den berättade och hur det fungerar med TV underhållningen nu och Hietolas text var intressant för att man fick veta hurdan respons underhållningsprogrammen fick när de började visas i finsk TV.

Jag tyckte von Rimschas och Siegerts artikel var hyfsat intressant i sina allmänna delar. Där de redogjorde för sina forskningsresultat tappade jag lite fokus. Precis som de själva konstaterar kan man inte dra alltför långtgående slutsatser på basen av deras studie, dels för att deras urval var förhållandevis litet och dels för att de valde att göra sin forskning i länder med stark public service. Dock är det med all säkerhet bra att de forskar på detta område eftersom det enligt deras utsago verkar finnas väldigt lite forskning på TV-underhållning. Deras resultat att folk som arbetar inom underhållning inte endast är marknadsstyrda kan väl knappast anses revolutionerande. Vem är så enkelt funtad?

Denna gång fann jag faktiskt Hietalas artikel mest intressant. Jag vet väldigt lite om finsk TV eftersom jag endast ser svensk och italiensk, så det var faktiskt intressant att läsa att reklamtv var så tidigt i Finland och att Rundradion huserade reklamtv hos sig. Det var ju verkligen en spännande lösning!

Jag tänkte stanna på det som von Rimscha och Siegert skriver om populärkulturens möjligheter. Allmänt sagt ses populärkultur ner på av finkulturen. Populärkultur är inte riktigt rumsren, och den har sämre status. Detta bekräftas också av Hietala som skriver att man under efterkrigstiden oroade sig för folkets dåliga smak, och intelligentian tog avstånd från populärkulturen. Rätt talande är också det faktum att mindre forskning bedrivits.

von Rimscha och Siegert skriver att populärkultur kan vara både inkluderande och demokratiserande. Alla får plats i populärkulturen. Populärkultur kan också vara ett forum för social kritik, den kan ge ett utrymme för identifikation och också analys. Man kan leva sig in i populärkulturens personligheter och dra paralleller till sig själv och sitt eget liv på ett sätt som inte alltid behöver vara passivt.

Just detta att alla får plats är vad som gör att populärkultur inte är rumsrent. Kultur ska vara exklusivt och man ska vara tillräckligt insatt för att få vara med. Här kan man analysera med Beverly Skeggs (brittisk sociolog) begrepp respektabilitet. Visserligen kan Skeggs anklagas för att vara för begränsad till brittiska förhållanden och ett viktoriansk ideal, men jag tycker att respektabiliteten funkar som analysredskap. Skeggs utgår från kvinnor och att de ska vara respektabla. De ska inte höras och synas för mycket, de ska inte vara vulgära, de ska kunna föra sig i sammanhang. Förstås är en respektabel kvinna av minst medelklass och gärna välutbildad. Den respektabla kvinnan gillar finkultur. En respektabel kvinna tittar inte på underhållningsprogram. Det gör de icke-respektabla som nog gärna vill vara respektabla. Underhållning är således inte respektabelt. Den imaginära tittaren på Glamour (de vackra och de djärva i Finland kanske?) är en kvinna. Samma visa med andra såpor. Vem tittar på Big Brother och Bonde söker fru? Jo kvinnor som är intresserade av relationer. Om någon man tittar är det kanske för att frun nu tittar. Män är rationella och tittar på bra underhållning, nyheter och dokumentärer.

Jag spetsar förstås till det här. Men jag menar definitivt att det finns en könsmaktsaspekt i varför underhållning behandlas styvmoderligt. Utrymmer här är dock alldeles för kort för några djupare analyser.

Av veckans texter tyckte jag mer om Hodkinsons text eftersom den förklarade delvis saker som man redan visste men också sådant som jag aldrig själv skulle ha tänkt på. Den var också lättläst och väldigt intressant. Lanas Cavadas text var också intressant men själva ämnet som den tog upp intresserade inte mig lika mycket som Hodkinsons text.

I Hodkinsons text diskuterar han huruvida nyheterna som kommer ut intresserar människorna eller inte. Och enligt honom finns det tolv olika aspekter som gör att nyheterna intresserar människorna som läser dem.  De punkter han tog upp var flera sådana som var ganska självklara men visst fanns det även sådana som jag tidigare inte har tänkt på att är viktiga när man framför nyheter, till exempel: att det är bra för nyheterna om de hänger ihop med andra nyheter och kanske till och med liknar lite på andra nyheter.

Hodkinsons diskuterar även att det är svårt att göra neutrala nyheter och detta är något som många nyhetsmedier försöker göra men det är svårt eftersom det alltid är människor som ligger bakom nyhetsartiklarna och på grund av det så finns det ofta något eget perspektiv bakom nyheten som man skriver.  Hodkinsons skriver även att det för dagens nyhetsmedier är väldigt viktigt att hinna snabbt ut med olika nyheter och att hela tiden hålla nyheterna uppdaterade och så färska som möjligt. Detta är säkert något som har blivit svårare för medierna hela tiden på grund av att det nu finns internet och de tidningar som inte arbetar på helgerna blir snabbt efter i sin produktion av dagsfärska nyheter.

Lanas Cavadas skriver i sin text om hur den finska dokumentär filmen har uppstått. Detta är något som jag tidigare inte har tänkt på att hur svårt det måste ha varit i början att göra dokumentär filmer och att faktiskt få någon att titta på filmerna. Lite liknande som Hodkinsons hade även en nyhetsredaktion tagit fram fem punkter som gör en dokumentär film bra:

1.Ämnet är samhälleligt

2. Ämnet går att förmedla
3. Man bör även beakta ämnen som inte har behandlats tillräckligt
4. Man korrigerar falsk information
5. Man bör komma ihåg den vanliga människan

Det finns likheter mellan dessa fem punkter och de tolv punkter som Hodkinsons berättade om. Detta tyder då på att det är ganska långt samma aspekter som gör att människorna läser och följer med nyheterna som gör att människorna även vill följa med olika sorters dokumentärfilmer.

Som nyhetsmaterial till övningsuppgiften har jag tänkt använda mig av två finlandssvenska dagstidningar, HBL och Åbo Underrättelser. Jag tänkte att jag under en veckas tid skulle titta på hela deras nyhetsutbud och jämföra hur de rapporterar om olika nyheter. Detta tror jag att kommer att vara ganska intressant dels för att de båda är finlandssvenska tidningar och även för att de kommer från olika regioner men det är ändå ganska många människor som dagligen läser både HBL och ÅU.

Av denna veckas texter gillade jag Hodkinsons bäst. Jag tyckte att texten var lättläst och logisk. Inte var det något fel på Cavadas text heller. Den beskriver bra hur dokumentärfilmens utveckling hänger ihop med övriga samhället.

I och för sig tyckte jag att Hodkinsons artikel gav uttryck för en del självklarheter. Det är klart att neutrala nyheter inte existerar. Varenda journalist utgår från ett perspektiv och ett sammanhang. Även om man som journalist arbetar för public service kan man omöjligt lösgöra sig från det samhälle man verkar i, det språk man talar och de kulturella värderingar och normer man har.

Sedan är det klart att journalistik kan vara mer eller mindre objektiv. Public service måste ändå anses ha en informerande agenda utan att egentligen ta ställning, medan exempelvis tidningar kan ha en politisk agenda.

Således är nyhetsrapportering en sorts representation av världen. Nyhetsrapportering är något man gör, något man väljer. Man väljer vad man rapporterar, hur man rapporterar och man väljer också vad man inte rapporterar, Det är helt omöjligt att rapportera alla detaljer från en händelse, hur objektiv man än vill vara. En nyhet blir alltid vinklad på något sätt, även om strävan är att vara informativ.

I min övningsuppgift har jag tänkt jämföra hur två italienska dagstidningar, il Corriere della sera och La Repubblica rapporterar om Italicum jämfört med nyhetsbyrån Ansa. Hoppas jag inte givit mig ut på sju famnars vatten!

Av denna veckas texter tyckte jag helt klart bäst om Mark Brewins artikel ”The Public Sphere in a Network Age”.

Anne Koskis text ”Överföring med rutans hjälp” väckte inte riktigt mitt intresse. Det faktum att den mera var en historisk genomgång av hur förhållandet mellan TV-mediet och finländska politiker utvecklats genom tiderna än en aktuell analys av de nya medierna bidrog säkert till mitt svala intresse.

Jesper Strömbäcks genomgång av mediation och mediatization och den senaste fyra faser varav fas ett omfattar också mediation, var tydlig och lättläst och kan säkerligen användas i analyssyfte ifall man vill få grepp om hur förhållandet mellan politik/politiker och media förverkligas i ett speciellt sammanhang, där faserna går från mera politikerstyrt till allt mer mediastyre.

När jag läste Brewins text kom jag osökt att tänka på den italienska politiska rörelsen ”Movimento cinque stelle” (M5S) initierad av komikern Beppe Grillo. Rörelsen började med att Grillo skrev en blogg där han kommenterade och framförde politiska åsikter. Han föreslog sedan att starta ett nätverk för politisk påverkan och M5S grundades sedermera 2009. Rörelsen (de föredrar att kalla sig en rörelse) har nu platser i det italienska parlamentet.

Jag minns ganska bra den senaste valkampanjen i italienska parlamentsvalet. Grillo kommunicerade med väljarna endast genom egna kanaler det vill säga blogg och Youtube. Massmöten hölls också i många italienska städer dit följeslagarna kom. Om jag inte minns helt fel vägrade Grillo delta i debatter med politiska motståndare. Här sker således inget möte, utan Grillo orerade helt efter egna premisser. M5S förespråkar direktdemokrati på ett sätt som nog inte är förverkligat ännu.

Efter valframgången som rörelsen/partiet hade har de dock hamnat i blåsväder eftersom ”rörelsen” verkar vara väldigt toppstyrd av Grillo själv. Parlamentariker har uteslutits ur rörelsen. Detta visar på att det inte är så enkelt när ett gäng postmoderna individer ska slå sig samman i en grupp för att bättre kunna verka för sin egen vinnings skull, som Brewin uttrycker det. Ett parlament är ännu ingen direktdemokrati utan ett ställe där den individuella parlamentarikern antas rösta i enlighet med partiprogrammet och ibland således ge avkall på den egna viljan.

Det jag dock måste erkänna är att jag inte desto djupare analyserat hur övrig media vinklat M5S:s interna stridigheter. Massmedia i Italien är politiskt styrd på ett helt annat sätt än i Finland, så jag kan mycket väl tänka mig att övrig media har en agenda i att misskreditera Grillo och hans rörelse. Här finns helt klart material för en uppsats.

Modellen Hodkinson s fördel är att han ser medierna som en olinjär process, men retro flöden, dvs, till skillnad från vad som traditionellt trott, i den meningen att media påverkar samhället, utvalda för att vad informera, forma den, och manipulera den; men inte bara det, medierna kan vara en återspegling av samhället, i den meningen att de kan uttrycka i sina program eller filmer, våld eller visa aktuella konflikter även internationellt, att mer än en nackdel Det är en stor fördel Hodkinson modellen vilket är en återkopplingsprocess. Både media och samhälle.

Modellen Petersen, som är en modell som också utgör en process där inte bara media utan är en del av en process där de anger andra politikområden, påverkar det politiska intressen som finns dessa inflytande mainstream media som Petersen nämns som tv och internet. Tv är ett medium som är kraftfull i befolkningen eftersom många människor tror att det är lättare att veta vad händer med tv, än en skriftlig medium; Men tv är ett medium som alltid har styrts av olika intressen, både ekonomiska och politiska. Men internet, kan det också manipuleras av olika intressen, men den stora fördelen att beaktas i internet Petersen modellen är att internet inte helt kan kontrolleras; förresten den var avsedd internet har inte en ledningscentral och kan ansluta från någonstans, så om någon information är blockerad, eftersom att vara i nätet, vem som helst kan kopierar och spridar denna information, så information som är i internet är svårt att blockera. Detta kan ha fördelar och nackdelar, beroende på vilken typ av information är vad som finns på internet; men den stora fördelen som jag ser här är att det därför internet är ett alternativt till stora medier som tv, och därför internet har inte kontroll har varit ett verktyg som inte kan styras av olika typer makt, och därför detta verktyg är och har varit mycket användbart för olika sociala orsaker, olika konflikter där befolkningen bidrar sig med internet att skapa olika sociala rörelser som kan inte kontrolleras så lätt om makten, och många upplopp har inträffat i många länder tack vare internet! Detta är den stora fördelen Petersen modell för att ta hänsyn till denna aspekt av Internet