Det som lät ganska oroväckande då de i SVT klippet talade om hur medialisering av politiken påverkar det allmänna intresset för politik, var att även om människorna kanske tycker det politiska spelet är intressant att läsa och höra om kan det stora fokuset på politiskt spel göra att människorna tappar sitt intresse för politik. Detta tror jag beror på att politikernas trovärdighet försämras då de enbart visas i till exempel paneldebatter som i stort sätt går ut på att slå ner motståndarna och inte på att framföra sina åsikter, det vill säga det väsentliga som borde komma fram och förstås av åskådarna för att de skall kunna ta ställning i politiska frågor, och välja vem de röstar på i val.

Relationen mellan media och politik är ganska tudelat, vilket märks också tydligt i dessa texter. Även om det skett en förändring, enligt mig i en mycket bättre riktning, där medierna inte mera är tvungna att skriva det som politikerna vill att skall skrivas, utan mediernas uppgift har blivit mer analyserande och tolkande, är ändå kopplingen mellan medier och politik mycket stark. Största delen av människorna får sin kunskap om politik genom medier vilket betyder att det borde vara en prioritet att istället för att skriva om skvaller och fokusera på politikernas privatliv, koncentrera sig mera på det väsentliga, alltså politikernas riktiga åsikter och faktorer som berör politik. Här kommer igen fram problemen med att medierna måste dra människornas uppmärksamhet för att klara sig ekonomiskt och konkurrera på mediamarknaden, men det som jag tycker är viktigast är att det ändå finns ens någon riktig och viktig information bland all spekulation kring det politiska spelet.

Politikerna idag är ju också offentliga personer vilket leder till att deras image blivit allt väsentligare då de försöker få anhängare, och ibland verkar det som om de sätten som de försöker vinna över människor på och det de talar om i medierna inte ens har något att göra med politik. Detta får mig att fundera på hur politiken kommer att se ut i framtiden och hur mycket politisk fakta överhuvudtaget som kommer att synas i medier.

Också med tanke på den allmänna förståelsen för hur media och massmedia fungerar, det vill säga just hur mycket makt mediahusen har över det som publiceras, men också att i princip vem som helst kan kommentera och göra facebook-inlägg som får stor uppmärksamhet och väcker reaktioner, vore det bra att alla skulle ha möjlighet till en allmänbildning i både politik och massmedia så att ingen bara skulle naivt tro och följa blint det som man läser och hör om. Detta skulle också underlätta människor att vara kritiska mot det som de ser i medierna och kanske inte lägga allt för stor fokus på just till exempel det politiska spelet.

Jag gillade mest SVT:s video med intervjun med Jesper Strömbäck och Robert Olsson. Den gav den mest heltäckande bilden och som också är den mest aktuella. Strömbäck säger att medierna inte kan vara en heltäckande beskrivning av verkligheten, dels för att medierna är obegränsade, och måste därför välja och välja bort. Olika verktyg används för att göra medierna lockande och intressanta vilket leder till att medierna påvekar verkligheten och människornas syn på verkligheten. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg denna aspekt då man talar om att medierna försöker vrida verkligheten: mediernas syfte är också att vara vinstdrivande och de måste använda sig av medel för att locka mer ”kunder”. Den moraliska aspekten bör dock tas i beaktande. Enligt Strömbäck har makten ökat i medierna och att median blivit självständig institution och åtskilt från politiken. Medialiseringsprocessen är bra, men det ska inte få gå för långt, det behövs ett demokratiskt behov. Medierna gestaltar politik som spel, vem vinner och vem förlorar, det finns strategier man analyserar, istället för sakframställning. Detta kan skapa vissa sorters problem. Hur ska folk sedan rösta om dom inte kan basera sina antaganden på fakta? Strömbäck nämner också oron för att folk att kommer att leva inne i sin egen verklighet då man kan välja vilka medier man tittar på o följer. Det hade jag inte tidigare tänkt på, men som säkert i nån mån kan stämma.

Robert Olsson i samma intervju tycker att man ska ge medborgarna info så att de kan fatta sina egna beslut. Vi vet inte ännu hur ändringen mellan individualisering och samspel mellan traditionella medierna ser ut just på grund av att till exempel sociala medier nu först håller på att bli stor. Han tror på sammanbindning mellan gamla medier och nya. Om det politiska spelet nämner han att det är ett verktyg men att det krävs balans mellan olika delar! Det är lättare att leverera nyheter utan kunskap och då hålla sig till det politiska spelet. Det måste dock finnas granskning av infon. Viktigt i slutändan är ändå att komma ihåg vem det är som tolkar det politiska spelet.

Då jag nyss läst veckans undervisningsmaterial kunde jag inte låta bli att lägga märke till en kommentar Carl Haglund gett i en intervju angående ett ärende om en debattartikel häromdagen. Haglund säger ” Men det är tydligen så i Finland att vi diskuterar processer mer än innehåll.” Jag tycker det var bra relaterat till veckans tema, hur politik tas upp i medierna. Innehållet har en biroll medan allt annat omkring stjäl uppmärksamheten.

Artikeln finns på http://hbl.fi/nyheter/2015-04-13/751151/haglund-presidentens-kansli-informerades.

Till följande analyserar jag Anne Koskis ”Överföring med rutans hjälp”. Inom medieforskningen kan man säga att den politiska offentligheten i sin nuvarande form uppstod först då medierna förmådde ta avstånd från politikerna, vilket jag tror stämmer ganska bra. Det som också är bra att uppmärksamma är att om man utgår från aspektssynvinkeln kan vilket program som helst bli politiskt. Enligt Koski har den finländska televisionsverksamheten styrts av politikerna, men att sedan på 1980- talet stärkte medierna tydligt sitt grepp om politiken. Ett bevis man också kan hitta på att televisionen haft ett positivt inflytande på politiken är statistiken på valdeltagandet från 1970- talet. Valdeltagandet var högre bland väljare som hade television i motsats till de som inte hade det. Senare kunde ändå konstateras att inverkan var större på osäkra väljare, men jag tror nog på att det finns en viss koppling mellan dessa.

Tävlan om den politiska offentligheten går att finna i dagens läge. Det är klart att de partier och kandidater som syns mest i medierna får mest synlighet och publicitet, och därmed har större möjligheter att påverka väljare. Det är dock viktigt att komma ihåg att 1990- talet varit ett decennium där underhållningen ökat i både politiken och medierna. Man har varit intresserad av förutom faktabaserad journalistik, även andra typer av information.

Kampen om den politiska offentlighetens gränser och den politiska kampen pågår ständigt. Både redaktörer och politiker har i Finland turvis definierat dessa gränser.

Via Strömbäcks ”Four Phases of Mediatization” kan man konstatera att media är något som befinner sig mellan politiska och ekonomiska systemen. Det politiska systemet bildar de institutionella och rättsliga gränser inom vilka medierna bör arbeta, medan marknaderna och dynamiken mellan utbud och efterfrågan bestämmer vad som ska göras för att överleva eller vara lönsam.