“Nationalism is not the awakening of nations to self-consciousness; it invents nations where they do not exist” (Ernest Gellner 1983). Som Hodkinson (2011, 177) påpekar råder det inga tvivel om att utvecklingen av kommunikationsteknologi och media har haft en central roll i skapandet av känslan av gemenskap.

Mediahändelser och spektakel har bidragit till att främja en nationell identitet och stärka den nationella sammanhållningen. Dayan och Katz (1992) menar att mediahändelser suddar ut eller tonar ner sociala klyftor och för samman människor genom föreställningar om en gemensam identitet. Centralt för dessa samhällen av åskådare är delade känslor, oavsett om det handlar om sorg, hat, avsky eller glädje (Seeck & Rantanen 2015). Dahlén (2008) diskuterar mediespektakel i form av idrottsevenemang. Hur känslor av social gemenskap vid till exempel de Olympiska Spelen bidrar till konstruktionen och vidmakthållandet av en nationell identitet. Liksom Dayan och Katz betonar han förmågan att ena människor över klassgränser och tar bl.a. upp Wijks studie Idrott, krig och nationell gemenskap (2005) där han undersöker idrottens konsensusideologi eller idrottsrörelsens avsaknad av konfliktperspektiv. Utöver skapandet och reproduktionen av nationella identiteter skapas även det intressanta fenomenet nationella sporthjältar(NSH) via media. När Ayrton Senna dog 1994 utlyste den brasilianska regeringen tre dagars landssorg och tre miljoner människor kantade gatorna vid hans begravning. Radford menar att en nationell hjälte visar mod och hängivenhet, lyfter stämningen och inger hopp och förtröstan och enligt Kalle Virtapohja kan nationella hjältar fungera som samlande symboler i nationella krislägen och inge framtidshopp. I slutet av 1980-talet var den brasilianska ekonomin i en djup kris, men fortfarande idag ger Sennas vinnarinstinkt och mod de som har det svårt hopp. Ayrton Senna större än Pelé för brasilianarna.

Bohlin (2006) tar upp en annan form av mediespektakel, Eurovisionsschlagerfestivalen. Ett spektakel som på samma sätt som idrottsevenemang enligt honom är viktigt för nationernas identitetsskapande. Nya stater använder Eurovisionen som ett verktyg i konstruktionen av sig själva som nation. Bohlin nämner i artikeln bland annat skapandet av varumärket Estland 2002 och enligt Nina Dahlbäck i dagens Vasabladet har Pertti Kurikan Nimipäivät ”gett varumärket Finland ett uppsving som är värt minst en bragdmedalj.”

Samhällets ritualer och symboler förnyas stadigt. Media har hittat en uppgift i att förstärka (och omforma) vissa av de redan existerande – och samtidigt själv blivit en del av dem och därmed ovärderlig. Därtill har media skapat eller åtminstone möjliggjort förekomsten av nya. Gemensamt är att det betydelsefulla tar plats och deltas i via media, det är där det egentligen händer, trots att många av dem i princip är förmedlade från en fysisk händelse. Det är återgivningen som är den egentliga produkten, upplevelsen som den stora allmänheten vill vara med om. (Att fysiskt närvara vid ett sådant tillfälle kan ibland vara en besvikelse.)

En traditionsförmedlande mediahändelse i Finland är självständighetsbalen. Före televisionens tid fick den mycket plats på veckotidningarnas spalter och lyssnades (!) live på radion, men idag TV-sändningen lika väsentlig del av den som presidenten. Fast intresset varierar ses den fortfarande – i direktsändning – av fler tittare än något annat program (2014: 2,4 milj). Balen följer en viss format som åtminstone till en del är uppgjort så att den tillfredsställer televisionens behov. Samtidigt ges ändå tittaren en bild av att tillfället är något större och mäktigare än så, och att YLE:s utsända är små osynliga bitar som på nåde, och helt på den stora ceremonins villkor, får smyga runt utan att störa. Programmet ger ypperligt tillfälle att manifestera nationella hjältar (jmf NSH hos Dahlén, 431–432), och ibland även marknadsföra dem utomlands på samma gång (se Angry Birds 2011). Gästerna skall respekteras och ifrågasättandet får bara vara skenbart. Någon egentlig samhällskritik får inte slippra in, och ännu mindre personkritik. Alla skall presenteras i positivt ljus, med focus på deras hjältedåd för nationen. En mera realistisk presentation, inte så ovanlig i andra program, skulle aldrig tillåtas här. Absolut ingenting i stil med

”… och nu står minister Aaltonen i turen. Som vi kan se, har hans sympatiska och eleganta f.d. hustru Elvi från Karelen fått ge plats åt den livliga brasilianska Marcian, med hänsynsväckande starka färger.”

Självständighetsdagen har etablerats som ett tillfälle att fira nationell samhörighet och överlevnad trots (externa) påfrestningar. Jag kan tänka mig att speciellt under 1960-talet kunde en alternativ agenda, i stil med vappens politiska innehåll, ha gjort anspråk för dagen, men det var för sent: Balen hade redan tagit över som en elementär del av dagens identitet, och där rymdes inga revolutionära politiska idéer. De minimala demonstrationerna som de senaste åren tagit plats utanför presidentens palats har nog synts i media, men kanske bara för att göra bilden av en balanserad demokrati fullständig: Här får alla fritt säga sitt. Lite som i ett barnrim; tryggheten omfamnar alla trots skrämmande troll.

Generellt har balen en nationsstyrkande roll, men specifikt ger den YLE möjlighet att visa deras elementära samhällsbyggande roll och inställning. Vi vanliga människor har YLE att tacka för att även vi får vara med, i realtid (fast det upprepade manuskriptet skrivits långt tidigare, jmf Seeck & Rantanen, 166). Hela nationen kan vara stolt tillsammans, och låta det synas. Ett nyare fenomen är att man samtidigt kan ha lite roligt också, som YLEs temasidor med test i etikett och ovanliga närbilder från balen ger uttryck för. Småningom förändras väl självständighetsdagens image.

Seeck och Rantanens text var väldigt intressant och mycket av det som stod där är saker som jag har tänkt på. Tänk hur mycket snabbare media får ut nyheter i dagens läge och hur mycket mera aktuella nyheterna är när internet sidorna hela tiden hålls uppdaterade och de som vill kan läsa nyheterna därifrån.  Men detta är något som enligt Seeck och Rantanen kan vara lite till problem. Nuförtiden har det nästan blivit till en kamp mellan media och myndigheterna om vem som snabbast kommer ut med olika nyheter. Och intresset för ”katastrofnyheter” har ökat medan andra evenemang har mistat tittare. Media har också ganska långt möjlighet att välja vad som skall bli ett mediespektakel och de kan starkt påverka vad människorna ser och hör. I och med internet och TV kan människorna följa med nyheter över hela världen och det är inte mera bara det som händer runtomkring en som är mest intressant utan människorna följer med vad som har hänt och olika mediespektakel över hela världen.

Dhalen skriver i sin text Sport medier och nationalism hur medieevenemang kan delas in i tre tematiska grundmodeller: tävling, erövring och kröning. Som exempel på dessa evenemang ger de de olympiska spelen (tävling), den första månlandningen (erövring) och kungligt bröllop (kröning). Dessa tre grundmodeller är sådana evenemang som drar till sig mycket tittare enligt Dhalen. Seeck och Rantanen påstår i sin tur att dessa evenemang lite har mistat sina tittare och att människorna idag hellre följer med olika katastrofer som händer ute i världen. Enligt Dhalen är det medieevenemang som innehåller alla tre delarna av den tematiska grundmodellen som vinner mest tittare.

I Dhalens andra text diskuterar han om kön och hur kön framställs i olika sportevenemang. En bild som många har (inklusive jag) är att när det kommer sport på TV så är det oftast män det handlar och som visas. Ta till exempel ishockey VM som pågår just nu, det är män som spelar. Jag vet inte ens om det finns VM i ishockey för kvinnor och om det i så fall sänds på tv? Sporten har hela tiden blivit mer och mer jämställd men fortfarande är det männen som dominerar i de flesta rollerna inom sporten. Detta är också något som Dhalen tar upp i sin text. Det är inte bara spelarna som är män utan det är även tränarna, lagledarna och domarna för att ta upp några exempel. Det är även svårt att få idrotten jämställd så länge som media bara visar upp sporter där männen står i centrum så om man jämför detta med Seecks text så märker man att även här har media stor påverkan på vad människorna får se.

Veckans texter var väldigt intressanta och hörde ihop på ett bra sätt. De handlade om lite olika saker men kompletterade ändå varandra på ett bra och intressant sätt. Eftersom Seecks text var nyast så  är den ju mest aktuell men det var intressant att läsa både en riktigt ny text och två lite äldre för att sen kunna jämföra exempelvis vad det är som människorna idag anser att vara mediespektakel.

Utgående från Hannele Seeck och Terhi Rantanens artikel ”Media events, spectacles and risky globalization: a critical review and possible avenues for future research” får jag uppfattningen att publiken blivit mera krävande vad gäller överraskningsmoment och oförutsägbara händelser. Därmed har intresset för traditionella storevenemang, så kallade mediespektakel, avtagit. Stora idrottsevenemang som Olympiska Spelen och andra stora välplanerade och förberedda händelser som kungliga bröllop tappar i popularitet. Däremot drar oförutsedda händelser som terroristattacker och naturkatastrofer stor publik. Vi har färska exempel på det här med Germanwings flygkatastrof i franska alperna samt attentatet mot Charlie Hebdo i Paris. Dylika katastrofer och tragiska händelser blir en form av underhållning i media. Det här innebär enligt Seeck & Rantanen en ny form av risker för informationssamhället. De möjligheter som sociala medier ger att snabbt och ocensurerat sprida och dela information bidrar till att skapa ett mediespektakel av en enskild händelse nästan var som helst i världen. I det sammanhanget tävlar myndigheterna och media med vanliga människor om att vara först ut med informationen. Som man kan se från rapporteringen av flygkraschen i franska alperna medför det här bland annat minskad respekt för de sörjande och den chock de befinner sig i. Att underbygga uttalanden med fakta blir även lidande. Dessa olika former av mediespektakel skapar en samhörighetskänsla bland publiken oberoende av var de befinner sig. Den massiva rapporteringen i media kan även leda till ökad oro och rädsla hos människor.

Dahlén fokuserar i sina artiklar ”Sport, medier och nationalism” samt ”Mediesport och kön” på sportens inverkan på samhället. Bjørnsen & Jorsetts uttalande efter att Norge vann sina första Olympiska guldmedaljer år 1906 belyser vilken arena för nationell prestige ett stort idrottsevenemang som OS är. ”Det var begivenheter som satte helle nasjonen i ekstase – ett år etter oppløsningen av unionen med Sverige”. Vidare i den första artikeln om nationalism pekar Dahlén på idrottens betydelse för den engelska nationsgemenskapen redan under Napoleonkrigen på 1700-talet. I båda artiklarna diskuteras hegemoni. I den första i form av idrottsrörelsens avsaknad av konfliktperspektiv och ifråga om mediesport och kön om den dolda dagordningen med en hegemonisk maskulinitet. Vilken typ av maskulinitet ska man se som normerande. Makten med pengarna påtalas tydligt via Messners uttalande: ”Vi följer pengarna och hamnar i det som kommit att kallas det kommersiella sportmediekomplexet.” Historiskt sågs offentligheten som männens arena och kvinnor hade inte tillträde till idrottsarenan.

Fortfarande ser vi hur idrottsmän och -kvinnor får olika utrymme i media. Med pågående ishockey VM kan vi konstatera att damhockey på elit nivå inte kommer i närheten av den mediala uppmärksamhet som herrhockeyn får. Det var en väsentlig skillnad i uppmärksamheten av 2010 års OS bronsmedaljörerna Noora Räty och Miikka Kiprusoff.

Enligt Seeck och Rantane kan vad som helst göras till ett mediaspektakel. Detta eftersom media styr eller kontrollerar vad som anses som en nyhet. Så länge det är frågan om något nytt eller spännande som människor intresserar sig för.

De tar även upp att hur mediaeventen utformas kan komma att ändra med tanke på de sociala medierna. Sociala medier gör att individers åsikter inte enbart kommer efter eventet, utan före, under och efter.

Event och spektakel i media finns även till för att stärka den nationella identiteten. Enligt Wijk skapar idrotten en social gemenskap, samhällslojalitet och konsensus, vilket är idrottsrörelsens ideologiska kärna. Wijk menar att idrotten mycket handlar om att bevara istället för att förändra, vilket gör idrotten betydelsefull. Nationella och internationella idrottstävlingar skapar känslor av samhörighet och identitet – inte bara hos idrottsentusiasterna.

Även mediespektakel som Eurovision Song Contest (ESC) skapar samhörighetskänslor och nationell identitet. ESC handlar enligt Bolin om mycket mer än bara tvproduktion. Här inkluderas allt från marknadsföring och reklam till spekulationer om hur det kommer gå.

Gemensamt för all media är att det finns en viss ”röd tråd” som upprätthåller det egna landets nationalism och känsla av samhörighet.

Loputon tuska, Den oändliga smärtan, heter Hannes Heikuras (Helsingin Sanomat) bild som föreställer en utmattad Mika Myllylä som sommartränar på skidor i träsket. Bilden valdes till årets pressbild år 1997 och representerar väldigt bra mediernas avgörande roll i skapandet av idrottshjältar som det beskrivs av Peter Dahlén.

Myllylä var då bilden togs på toppen av sin karriär, han var den mytiska hjälten, skogens renodlade underbarn i stil med Gunder Hägg (Dahlén 2008, 428). Finland älskade redan färdigt Mika Myllylä. Dessutom fanns den likväl älskade finska karga naturen med i bilden, och framför allt träsket, som är ett naturelement lika grundläggande som björken eller granen i vår natur. Träsket finns till och med i första meningen i Väinö Linnas episka ”Här under Polstjärnan”, i en fras som de flesta (finskspråkiga) finländare kan utantill. I bilden förkroppsligas också sisu – vad är väl mer sisu än att skida i ett träsk?! Bilden är helt enkelt guld. Den fångar både den existentiella och kulturella dimensionen av idrott, som beskrivs väl av norrmännens förhållande till skidsport (Dahlén 2008, 453).

Mika Myllylä och de två andra skidkarpaserna Jari Isometsä och Harri Kirvesniemi var ”NSH”, national sport heroes, på de flesta punkter. En NSH har brister och svagheter som allmänheten känner till men har överseende med (Dahlén 2008, 431). Den fallna hjälten Myllylä levde efter dopningsskandalen i Lahtis 2001 ett undanskymt liv och redan innan hans död 2011 blev det klart för allmänheten att han var både alkoholiserad och psykiskt instabil. Det vore intressant att försöka utreda huruvida han fortfarande är en NSH idag. Alkohol brukar höra till de brister och svagheter som det finländska folket har överseende med.

Det vore också intressant att försöka få reda på hur bildens betydelse har förändrats i och med Myllyläs förändrade status och förtida död. Är den verkligen ett fotografiskt mästerverk eller föreställer den bara en kille på skidor i ett träsk? Är det endast sammanhanget som gör bilden speciell?

I veckans samtliga artiklar togs media upp som den formande och regisserande faktorn av TV-evenemang som sport, kungliga bröllop eller statsbegravningar. Olika medieevenemang har rutinmässiga former och sätt att tas fram för att bekräfta en viss kultur, dess värden och den kollektiva självförståelsen menar Dahlen. Genom detta ska man skapa enighet och samhörighet lokalt, nationellt och globalt. Medieevenemang kan enligt Dahlen delas in i tre olika modeller: tävling, erövring och kröning. Oftast bygger medieevenemang mer eller mindre på alla dessa modeller; en tävling ordnas, någon vinner och den krönas.

Seeck och Rantanen menar dock att hur medieevenemang formas kommer att ändras i och med sociala medier. Nu kan media inte längre forma evenemang och spektakel på samma sätt som förut. Den ”andra median” hinner så att säga forma evenemanget redan före. Åsikterna är inte längre passiva och sker inte enbart efter en händelse, utan en växelverkan pågår före, medan och efter ett medieevenemang. Medieevenemang formas alltså även utifrån och kan heller inte regleras på samma sätt som förr, just på grund av sociala medier och hur mediekonsumenter i dagens läge även fungerar som aktiva medproducenter av media.

Medieevenemang har och är fortfarande idag en viktig för nationernas identitetsskapande. Till exempel Eurovisionen har fungerat som ett viktigt medieredskap för de forna sovjetstaterna för att skapa en positiv uppfattning och bilda en identitetsbrygga till Europa. Att genom evenemanget få en viss slags synlighet som markerar det egna landet som eget och en del av Europa. Samma sak gäller sportevenemang och tävlingar som fungerar som ett slags positiv PR för nationer och genom dessa formas bilden av en nation för omvärlden. Sport evenemang som Olympiska spelen har använts även för att föra fram vissa politiska ställningstagande, de formar även en nations identitet och samhörighet. Sport är enligt Dahl genomsyrat av politik.

Ett annat stort problem som förekommer när media målar fram sportevenemang är hur de olika könen representeras och vilken bild det ger av och till samhället. Sport presenteras enligt Dahlen i media som någonting maskulint. Medias intresse för kvinnliga idrottare är mycket lägre än intresset för de manliga och när de väl presenteras sker det på ett snävt och förlöjligat sätt. Kvinnliga idrottare tenderar att bli objektifierade, deras prestationer försummas och förlöjligas medan manliga idrottare framstår som hjältar. Sportmedia är även väldigt marginaliserad när det kommer till att presentera etnisk mångfald. När man kopplar detta med att sportevenemang som har en central roll i formandet av nationernas identiteter och skapande av samhörighet känns det väldigt skrämmande hur media har valt att presentera evenemangen.

När man hör begreppet media händelse/spektakel nämnas kommer man kanske att tänka på stora bullrande evenemang, så som Eurovisionen, Ishockey VM och Olympiska spelen med ljusshower, musik, underhållsreportrar m.m. som visas på flera tv kanaler runt om i världen.

Göran Bolin(2006) menar att det var när massmedian kom in i det moderna samhället, som median började diktera händelser själva, vilket resulterat i ”media händelser” så som Olympiska spelen, Konungakröningar, Fotbolls VM och andra storskaliga händelser distribuerade av media. Dayan och Katz (1992) definierar media händelser som något som pekar ut centrala värderingar eller aspekter av ett kollektivt minne, vilket målar upp en idealiserad version av samhället som måste bli bestyrkt av allmänheten. Debord (1967,1999) däremot anser att media spektaklet i sig själv förhindrar individen att upptäcka att samhället av (globala) spektakel är delat mellan verklighet och fantasi, där den riktiga konsumenten blir en konsument av illusioner. Enligt Debord är spektaklet en social relation mellan människor som är medialiserade av bilder. Vidare påstår han att spektakel som uppstått under senare tid representerar en ny form av statlig kontroll. Citat av Debord:”the spectacle is the bad dream of modern society in chains, expressing nothing more than its wish to sleep”.

Kellner (2009) anser att vilka händelser som helst kan göras till mediaspektakel och delar in dem i; megaspektakel (krig och terrorism), sörjd för av konventionell media, och interaktiva spektakel (där publiken talar tillbaka och integrerar med varandra). Dahlén däremot delar in medieevenemangen i tre tematiska grundmodeller: contest (tävling), conquest (erövring) och coronation (kröning). Vidare menar han att ett medieevenemang kan innehålla element från alla tre modellerna. Dahlén anser att en viktig betydelse av medieevenemangen är att de symboliskt förenar centrum och periferi, samhällets maktinstanser och folket. Han anser även att evenemangen syftar på att befästa rådande ordningar eller till och med upprätthålla gamla ordningar. Detta kan man se om man jämför t.ex. olika tv kanalers sändningar i olika länder av samma evenemang (händelser tolkade i en viss riktning med eventuellt vissa nationalistiska förtecken).

Vilka sociala funktioner har media händelserna/spektaklen då? Dahlén skriver att pressen tillsammans med andra medier skapar nationalidoler; medierna kanaliserar ett folkligt intresse och ger det en viss form, ett visst innehåll. Han menar att uppkomsten av nationella ligor, cupfinaler och internationella tävlingar är evenemang som via medierna blivit till prestigefyllda händelser i nationernas liv där nya traditioner byggts för att främja den nationella identiteten och stärka den nationella sammanhållningen i tider av snabb samhällsomvandling. Vidare anser han att kulturella evenemang ger en form av kulturell gemenskap och binder samman människor av olika samhällsklasser i en gemensam historia och tradition. Seek och Rantanen (2015) är inne på en liknande linje när de förklarar att; det är den delade känslan som skapar samhällen av åskådare. Att spektaklen erbjuder en plattform för att både individuellt och kollektivt sörja, hata, förakta eller åtnjuta, beroende på vem som tittar och vad man tittar på. Vidare säger de att för att en firarkänsla ska uppnås krävs av medieaktörerna att visa sig intressanta, karismatiska och annorlunda, något utöver det vanliga.

Bolin påpekar att i ett mediespektakel så som eurovisionen handlar det om så mycket mer än endast medieproduktion av tävlingen som ett televisionsprogram och produktionen som en media händelse. I media händelsen inkluderas också artiklar och föreställningar i pressen; andra tv program(nationella tävlingar), tv nyhets rapportering, marknadsföring och reklam, skivsammanställning o.s.v. Mediehändelsen är således inte enbart visad i ett medium utan sammanbinder många medieformer och genres. Det tycker jag förklarar ganska bra varför man i bland blir så trött på en viss media händelse, eftersom man tycker att den finns över allt och i alla medier.

Jag valde denna vecka att läsa Hannele Seeck och Terhi Rantanens artikel “Media events, spectacles and risky globalization: a critical review and possible avenues for future research”. Samt Göran Bolins artikel “Vision of Europe, Cultural technologies of nation-states”, och Dahlén kap.12 “Sport, medier och nationalism”.  Det som fanns som en röd tråd genom alla artiklarna tyckte jag var hur media genom mediahändelser/spektakel upprätthåller nationalismen. Samt hur median bestämmer vad som är värt att veta. Avslutar här med ord av Fiske (1994):”events do happen, but those that are not mediated do not count”.

Eftersom min vardag under veckorna då VM i ishockey spelas, snurrar helt runt det, så kommer veckans blogginlägg också att till stort sätt göra det. Då Dahl i kapitlet ”Sport, medier och nationalism” skriver att stora sportevenemang och tävlingar skapar nationalistisk anda och sammanhållning i ett land, så håller jag nog till en stor del med. Ett bra exempel på detta i Finland är ishockey. Då Finland år 2011 vann världsmästerskapet i ishockey, samlades nästan 100 000 personer i Helsingfors centrum för att fira med laget, då de anlände från Slovakien. Förra året följde jag själv med Finlands sista ishockey matcher i VM från Grekland, och fastän det sägs att finnar är ett inåtvänt och tyst folk, så var jag, min väninna, och ca 20 från tidigare okända finnar de mest högljudda i hela restaurangen. Vi både jublade, klappade och kramade varandra då Finland fick mål.

Fastän jag själv har starka positiva känslor gentemot samanhållningen som stora mediespektakler för med sig, så är jag inte så naiv att jag inte ser de negativa faktorer som också går att finna i dessa händelser. Fast världsmestarfirandet år 2011 för mig var en helt och hållet positiv händelse, full av lycka, kramar och sjungandet av ”Poika saunoo” och den legendariska ”Ihanaa, Leijonat, Ihanaa!” så var detta inte fallet för alla. Jag har hört om hur personer p.g.a. sin hudfärg fått höra att det inte var deras fest, att de inte hade någon orsak att vara och fira med resten av folket, endast föra att de i vissas ögon inte såg ut som finländare. Det här är sorligt, och visar att spektakel av detta slag främst tar fram en ytlig, skenhelig ”sammanhållning”, som är baserad på stereotyper och inte når på en djupare och mer hållbar nivå.

Ett annat mediespektakel som också just nu är mycket aktuellt är Eurovision Song Contest. Jag kollar nog själv varje år på ESC, fastän jag skulle våga påstå att det inte i Finland är en lika stor grej som t.ex. i Sverige. I Sverige är ju redan Melodifestivalen (motsvarighet till vår UMK) ett spektakel som massvis med folk följer med, både på plats och via live-sändning på tv. Utöver att vara ett årligt mediespektakel, så är ESC också ett högst politiskt evenemang. Detta märktes förra året bland annat genom hur mycket buande det ryska bidraget (syskonen Tolmatšova) fick höra då de uppträdde, p.g.a. situationen i Ukraina.

Fastän jag lyft upp mediespektakel som varit planerade, så är vissa av de största mediespektaklen oplanerade och av ett negativare slag. Ett välkänt exempel på detta är prinsessan Dianas död, då över en miljard människor följde med hennes begravning via tv.

Det brittiska parlamentsvalet tog plats senaste torsdag (7 maj 2015) och det är något talande i det faktum att begreppet mediaspektakel får mig att tänka på valet. Eftersom jag också tog en noggrannare titt på valet för att jag har använt det som material för övningsuppgiften, är det intressant att se närmare på fenomenet.

Seeck och Rantanen skriver att det har påståtts att direktsändning av ceremoniella händelser har minskat i betydelse och kanske också i frekvens, men när det kommer till parlamentsval i Storbritannien är fenomenet helt klart fortfarande viktigt. Det är intressant att se på valet i media i det här perspektivet, eftersom det kan fylla både kriteriet för en mediahändelse (media event) och en nyhetshändelse (news event). Till exempel TV kanalernas sändningar gör i mycket valet till en mediahändelse i och med att de är planerade och iscensatta på förhand, men de gör också valet till en nyhetshändelse eftersom valresultatet i sig inte är känt på förhand och är något som direktsändningen blir tvungen att vara en reaktion på, den kan inte planeras (react och pre-act, Seeck och Rantanen s. 168). Kanske fyller de bäst kriterierna för en nyhetshändelse i och med att de innehåller både förutsägbara och oförutsägbara element (s. 168).

Det brittiska valet var också intressant i ett sammanhang då man kan se mediahändelser som något som utvecklats innan ”nya media” fanns (s. 169). Det har diskuterats i brittiska media om det här var det första ”sociala media valet”, bland annat The Telegraph frågade i en artikel vilket part som vann striden i sociala media (Election 2015: Which party has won the social media war?) och BBC ger en överblick över de valhändelser som odödliggjordes i sociala media (Election 2015: The moments that were immortalised on social media).
Från den mera traditionella synvinkeln så rapporterar BBC också att valdebatterna i TV var mest inflytesrika då det gällde att påverka väljarna (Election 2015: TV debates ’most influential’ for voters).

Allt det här ger intrycket att media befinner sig i något av en brytningstid mellan traditionella former (och en hierarkisk topp-till-botten modell) och nya media, inklusive sociala media och nyhetskällor på webben. Kanske finns det också något av en generationsklyfta då det gäller användningen av ny teknologi – den generation som vuxit upp med den nya teknologin har nu vuxit upp och börjat rösta.

Göran Bolin argumenterar i artikeln ”Visions of Europe. Cultural technologies of nation-states”  för att European Song Contest är post-industrialismens  motsvarighet till världsutställningarna. Istället för att föra fram nationernas framsteg inom teknologi med materiella produkter, visar man upp den nationella identiteten via kultur och symboler. Det är även ett sätt för nya nationer att göra entré på den europeiska scenen.  Att visa att man klarar av att stå för arrangemangen av ESC är ett slags slutprov, var man visar att man är redo att ingå i den post-industriella moderniteten.

I kapitlet ”Sport, medier och nationalism” beskriver Dahlén vilken betydelse sport, särskilt stora idrottsevenemang som de olympiska spelen och World Cup, har för den nationella identiteten. Sporten kan även via media skapa gemenskap och samhörighet. Särskilt skapandet av idrottshjälten ökar en nations stolthet och samhörighet, men ger även framtidshopp i svåra tider. Dahlén påpekar även att dessa stora idrottsevenemang tyvärr har en förmåga att skapa och upprätthålla stereotypiska beskrivningar om andra nationer.

Stora medieevenemang är även en arena för politiska utspel. Man kan t.ex. markera sin åsikt genom att delta eller inte delta i ett evenemang. Tunisien, Marocko och Libanon nobbar t.ex. ESC eftersom Israel deltar.

Hannele Seeck och Terhi Rantanen skriver i artikeln ”Media events, spectacles and risky globalization: a critical review and possible avenues for future research” om  medievenemang och mediespektakel. Hur  publiken tappar intresse för de förberedda och förplanerade medievenemangen (t.ex. olympiska spel och kungliga bröllop) och istället fylls medierna av de medieevenemang och -spektakel som inte går att förbereda och planera (t.ex. naturkatastrofer och terroristattacker). Seeck&Rantanen påpekar att det kräver en större förståelse för informationssamhällets nya risker. Myndigheter och media har svårare att reagera på de oplanerade händelserna och sociala medier medför att den vanliga människan har större möjligheter att själv ingripa och rapportera. Social media i sig kan innebära en risk. Identitetsstölder och cyberattacker blir vanligare och terrorister utnyttjar internet och de digitala medierna för att skapa överreaktioner. Vilken händelse som helt kan göras till ett mediespektakel, men det finns större risk att det går överstyr.

MEDIESPEKTAKEL

Två stora mediespektakel i vår värld är eurovisionens schlager festival och idrotten. Båda eftersträvar till att öka nationalitetskänslan och samhörigheten mellan folk. Norge ses som ett vinteridrottsland som exempel. Allt detta som jag förstått det har sitt ursprung i 1700-talet upplysning då nationalstatstanken uppkommer. Man börjar med boxningstävlingar och från 1860-talet i England börjar man med en av dagens största idrotter fotbollen som idag fått olika synsätt beroende på olika land. Man talar t ex om den tyska maskinen. Detta är dock bara en metafor. Kvinnoidrotten har en underlägsen roll jämfört med männen. Lagnamnen framtonar detta. Män är Tigers kvinnorna Beautiful Butterflies . Också tränarna är manligt dominerat. Kvinnor är inte vackra och mjuka om de deltar i diskus eller kula. Friidrotten och radion var viktiga i början av seklet. Referenterna strävar genom sitt referat att heja på de egna och stärka gemenskapskänslan. Idrotten pågick trots andra Världs Kriget. Det är intressant att även musiken är typisk för olika länder. Tillsammans sitter vi och håller tummarna för vårt eget land och det hör liksom till att följa med idrottsevenemang och schlagerfestivalen. Hela mitt liv har det hört till med idrottstävlingar och schlagerfestivalen. Det är ett måste. Så sitter jag n u framför tv:n och ser på ishockey VM trots att jag nu inte är sådär intressant i mitt tycke .Men samhörigheten och nationalkänslan vid framgång kan röra en till tårar.

Det som känns ganska självklart är att media har en stor makt, i ganska många olika områden, men är det så att media kan ”skapa” ett mediaspektakel av vilken nyhet som helst eller kräver det att nyheten anses vara tillräkligt stor och intressant av människorna? Förståss kan ju medierna rapportera om en händelse så mycket att den blir automatiskt känd av alla men det känns konstigt att tänka att man bara genom att om och om skriva i tidningar att tex. världen är rund, skulle kunna få det att bli till en så stor nyhet/information att människor skulle börja tala om det och att det skulle få så stor uppmärksamhet att det kunde räknas som ett spektakel. Det jag tänker på när jag hör ordet mediaspektakel är inte bara det att en nyhet syns mycket i medierna utan också att den blir en del av aktuella diskussionsämnen bland människor.

Det som också känns hemskt är hur man drar nytta av människors lidande och sorg genom att göra ett spektakel av något så hemskt som till exempel en skolskjutning eller dylikt som handlar om död och andra hemska saker. Då känns det väldigt respektlöst att någon skulle utnyttja situationen till exempel för att tjäna pengar på det, istället för att helt enkelt rapportera om händelsen och lämna det där. Här kan man inte heller enbart skylla på medierna eftersom sociala medierna har medfört att vem som helst kan kommentera och dela nyheter vilket kan även det medverka till hur stor nyheten blir.

Dessa stora nyhetsspektakel fungerar också som länkar människor emellan, och möjliggör samhörighetskänsla även om människorna inte är i kontakt med varandra genom att de vet att det finns många andra i världen som tänker på samma sätt som de, och speciellt då det handlar om nyheter som väcker starka känslor, kan den stora medieuppmärksamheten ibland även fungera som hjälp för att människor skall kunna bearbeta händelsen.

En intressant fråga tycker jag också är hur mycket medier kan påverka på människors syn på olika risker och vad som vi egentligen borde vara oroliga för. Då menar jag just till exempel risker som handlar om klimatförändring eller terrorism, vilka båda är faktiska hot, men mängden nyheter och varningar som matas till oss i medier har en stor inverkan på det allmänna förhållandesättet till dessa fenomen.

Angående mediers inverkan på nationalism och globalisering kan man ju speciellt i finland se ganska tydliga sammankopplingar. Även om Finland varit med i EU redan en tid kan det fortfarande märkas i medier en viss strävan till att få människorna att få en bättre attityd mot EU, genom till exempel EU reklam på TV. Sannfinländarnas popularitet har också gjort att många människor fått en negativare uppfattning om EU och detta tror jag är en faktor som kunde vara annorlunda genom att man i medier skulle ha handlat lite olika. Dessa typer av attityder kan vara väldigt starka och tydliga och kan antingen leda till starkare samhörighet av befolkningen i ett land eller splittring ifall det handlar om större skillnader i till exempel moraliska frågor. Om man till exempel tar sångtävlingen Eurovision som exempel är det lättare att känna samhörighetskänslan till finländare även om den låten som representerar Finland inte skulle vara den personliga favoriten.

Läsningen av denna veckas tema väckte en hel del tankar och känslor hos mig, inte minst Peter Dahlens text om kön inom idrottsvärlden. Denna veckas texter var lite mer ”spretiga” är tidigare veckor, eftersom de behandlar olika teman. Jag har valt att utöver texten av Seeck och Rantanen läsa de två kapitlen av Dahlen, om kön och nationalism inom sportvärlden.

Seeck och Rantanen diskuterar begreppet mediespektakel rätt ingående och funderar på hur en händelse först blir en mediehändelse och därifrån vidareutvecklas till ett ”mediespektakel”. Mediespektakel kan vara både positiva och negativa händelser, Seeck och Rantanen diskuterar problematiken kring hur media bör förhålla sig till en händelse som för vissa är positiv medan samma händelse för andra är negativ, jag tänker mig exempelvis en kontroversiell ledares död. Att nyheter och nyhetsrapportering skulle vara 100 % objektiv tror jag de flesta är överens om, och detta är en utmaning för dem som rapporterar om dessa typer av händelser – vem intervjuar man, vad säger man, vad låter man bli att säga?

Sport är ett fenomen som fått något av en särställning när det kommer till media, man gör omorganiseringar i Tv-tablåerna för att visa sändningar från OS eller VM, och speciellt när det är något stort evenemang som äger rum lägger även ”vanliga tidningar” ofta mer fokus på att rapportera från sportevenemangen. Dahlen påpekar dock att rapporteringen från sportevenemang inte sker rättvist fördelat mellan män och kvinnor. Männen ses som det ”normala” och får därför mycket medial uppmärksamhet, medan kvinnorna som utövar samma sport ofta får nöja sig med att inte bli uppmärksammade. Alternativt bli uppmärksammade för annat än sin prestation, exempelvis sitt utseende. Dahlen nämner i kapitlet om kön en konkret situation där det norska damlandslaget spelade en EM-match utan att det uppmärksammades just alls i media. Samtidigt spelade herrlandslaget en inofficiell träningsmatch, som nog visades både i TV och skrevs om i tidningar. Detta är ett tydligt exempel på hur könen behandlas olika inom sport.

Sport är självklara mediespektakel, men det finns även många andra typer av liknande spektakel. Dessa spektakel kan vara både positiva och negativa (och då ofta överraskande). Mediespektaklen ger upphov till en social funktion, det finns alltid något att samtala om – oberoende av om det handlar om djupare analyser eller small talk i hissen. Jag tror därför att oberoende av om händelserna är positiva eller negativa fyller de en viss funktion i samhället; de ger helt enkelt upphov till samtalsämnen. En annan funktion kunde tänkas vara att det som är nytt och spännande ofta får mer tittare/läsare/lyssnare/mediekonsumenter och därför utnyttjas spektaklen som kassakor för dem som driver business inom underhållning och media.

I Seecks och Rantanens text fann jag deras tankar om forskningen kring katastrof intressanta. De skriver att eftersom median brukar vara så ritualiserad att sådana katastrof som händer oväntat eller drabbar massor av människor kan störa det vanliga nyhetsflödet och tvinga nyhetsmedior att förbise officiella ”guidelines”. Det leder till att alldeles efter en katastrof kan nyheterna vara vaga, otydliga och korta då människor börjar först förstå situationen. Det kan hända att jag är så dålig på att läsa nyheter, men jag anser att mediorna har blivit mycket bättre på detta, att allt snabbare kommer det nyheter som är faktiskt långa och tydliga. Visst så i början kommer det snabba ”bulletins” men det tar inte mera enorma mängder tid att få ”riktiga” nyheter av en katastrof. Seecks och Rantanens snabba mellantanke om skolskjutare och hur de läser median redan så bra att de kan själv maximera deras tid i nyheterna är skrämmande. Hur ofta måste något hända för att en sådan trend ska uppvisa sig?

 
Jag valde att läsa båda Dahlen texterna om sport och kön eftersom det är väldigt relevant för mig och min vänkrets. Men först om Dahlens tankar om sport själv och hur den kopplas till den nationella identiteten. Det är ju självklart för säkert alla att sport höjer nationalismen inom länder. Ta för exempel de olympiska spelen eller världsmästerskap i olika gren som Dahlen nämner, tävlande väcker de nationella känslorna oberoende vad man tävlar om. Flaggor och landets färger syns överallt och en känsla av gemenskap bildas även om det skulle vara stora svårigheter inom landet. Dessa idrottare blir nationella kändisar, de intervjuas i median om och om igen för att förlänga den euforiska känslan. Det är säkert många av oss som kommer ihåg stunderna eller dagarna efter stora vinster, som till exempel ishockey guld (vilket år man sen än väljer). Dahlens beskrivning av olika länders stereotypier då det gäller sport var underhållande att läsa men väckte nog inga tankar i mig. Dessa stereotypier är så integrerade i oss att vi vet säkert alla om dessa utan att ens läsa detta stycke.

 
Dahlens kapitel om sport och kön var nog intressant att läsa. Det var mycket av hans text jag kände igen, helt från barndomen att olika sporter är ”maskulina”, att bara herrlagar syns på TV, kvinnolagarna kommer först om inget annat finns och deras namn brukar antigen vara ”feminina” eller sedan en variation av de maskulina namnen. Kvinnor syns sällan i lagsporter medan kvinnor kan vara stora nationella hjältar då det är fråga om individuella sportgrenar som skidning, skrinning, springning m.m. Dessutom så brukar median ofta sexualisera de kvinnliga idrottarna mera än de gör det med de manliga, anser Dahlen och jag håller helt med. Hur ofta ser man tidningar eller nätsidor som rankar ”De sexigaste kvinnliga idrottarna” eller liknande?

 
Snabb egen kommentar till, om de kvinnor som följer sporter men spelar dem inte. Att vara sport fan brukar ofta förknippas med att vara man, men största delen av mina kvinnliga vänner och släktingar ser också på sport. Ibland så får man höra grymma berättelser om hur kvinnor som haft på sig t.ex. en t-skjorta med ett lags logo blivit trakasserade av män som ville att dessa kvinnor skulle lista upp spelare från laget ”för att konfirmera att man är en riktig fan och inte bara någon flicka som vill leka att de vet något om sport”. Samtidigt om damlejonen vinner ishockey VM så firas det lite, kanske inte alls medan om männen vinner så är det en nationell festdag. Summa summarum stereotypier om sport och kön borde bekämpas ännu hårdare vad de än görs nu, både för idrottare och fans.

I Seeck och Rantanens text kan vi läsa om de s.k. Media Events, Media rituals och riskerna för dem, som uppstått tack vare sociala medier. Tillskillnad från nyheter är media events inte något plötsligt och oförutsägbart. T.ex. Prinsessan Dianas olycka var inget media event ( trots att journalister fanns på plats) däremot var hennes begravning ett media event. Om jag har förstått detta rätt. Andra media events kan varafotbollsmactcher,bröllop ( ex. kungliga) presskonferanser eller uttalanden från offentliga personer. Jag gillade texten, den var intressant men dock lite svårt att få grepp om tyckte jag personligen.

I Bolins artikel behandlas också dessa media events, där Eurovision Song Contest behandlas som ett sådant. ESC är ju väldigt intressant på det viset att trots att det är en tävling för musik är politik en väldigt stor del av den. ESC har blivit ett typ av forum för olika politiska strategier och framförallt europeiska, VAD definieras som europeisk och vilka värderingar är viktiga i Europa. Bolin beskriver också hur ESC behandlas i media och jämför med de tidigare Worlds Fairs där man samlades från olika nationer för att vissa upp sina kunskaper och vad man åstadkommit. ESC liknar ju på det viset i och med att varje nation visar upp sin musik och bjuder på en show. Skillnaden är att vid World’s Fair var man tvungen att vara fysisk på plats medans ESC kan ses över nästan hela världen.

I Dahléns kapitel om Sport, medier och nationalism kan vi också läsa om hur vikigt det kan vara att känna att man tillhör en nation, då i sportsammandhang. Men jag antar att det är samma när det kommer till ESC och World’s Fairs. Och att vinna i något av dessa media eventsen ( ex. ESC eller OS som behandlar extremt mycket i media) stärker den nationalistisa sammanhållning och kanske också självkännedomen, inte bara för att en vinst känns bra utan också p.g.a. hur mycket det faktiskt uppmärksammas i media och hela världen kommer att få läsa om vem som vann. Och det känns bra i hjärtat även om man kanske egentligen inte är intresserad av sport.