I denna veckas läsning gillade jag (igen) Hodkinson bäst. Jag tycker verkligen om hans sätt att inleda kapitlen med några meningar som i punktform tar upp vad kapitlet handlar om, sedan följer en inledning, förstås själva avhandlingen och sedan en sammanfattande avslutning. Vare sig man vill eller inte förstår man vad han vill säga. Couldrys text hade jag betydligt svårare att ta till mig. Jag TROR att jag begrep vad budskapet var.

I Hodkinsons text blev jag väldigt ivrig av att läsa om Baudrillard och hans mediakritik. Och förstås Hodkinsons svar. Jag minns när jag för första gången bekantade mig med begreppet postmodernism i akademiska sammanhang. Jag var inledningsvis skeptisk, sedan svalde jag postmodernismen med hull och hår, nästan. Nu är jag skeptisk igen. Visst kan man analysera saker ur ett postmodernistiskt perspektiv, men att allt bara flyter runt i ett relationellt sammanhang utan någon bakomliggande mening känns jobbigt. Att nyskapa sig själv alla morgnar och ”göra” sin identitet i allt från kön till arbete är onekligen påfrestande.

Baudrillard menar enligt Hodkinson att vi egentligen inte kan tala om något verkligt samhälle, någon autentisk kulturell identitet eller sann berättelse av världen eftersom allt vi har egentligen är representationer som bygger på andra representationer i en spiral utan varken början eller slut. Vi har tappat sammanhang och historia. Eftersom vi har så många mediakanaler som belastar oss kan vi omöjligt fokusera på alla dessa kanaler, vi är mättade så att säga och allt vi förmår är att skumma på ytan. Något djup finns inte.

Hodkinson vill, med all rätt, sansa Baudrillards diskussion och menar att människor visst använder media, men mera som ett sätt att bekräfta eller förstärka den identitet vi också har i det verkliga livet. De flesta använder exempelvis sociala medier för att hålla kontakt med personer man redan känner. Så också jag. Visst kan man i media agera ut och testa identiteter och ”göra” ätstörd eller goth eller vad man nu vill, men kan hända detta ändå är vanligast bland tonåringar vilka ju oberoende är identitetssökande.

Couldry för tillbaka diskussionen om media och dess inverkan på livet med att detta måste göras i ett perspektiv där man tänker som att media inte fanns. Det finns ju, visst, men jag tror mig förstå resonemanget. Jag tycker att det verkar vara ett resonligt sätt att se på saken. Våra liv kan inte reduceras till något som bara är representationer utan något ”bakomliggande”. Då blir våra liv onekligen meningslösa i ett längre perspektiv, och mitt liv kommer att sakna både sammanhang och historia precis som Baudrillard menade, och dess så kallade mening blir något för stunden. Så kan det knappast vara.

Det verkar på basen av denna veckas texter som att diskussionen om media och dess inverkan på människan i samhället börjar nå en rimlig nivå.

Seeck och Rantanens text om hur mediahändelser ska förstås i det globala risksamhället gav mig ett visst motstånd. Jag kom aldrig riktigt in i texten och tyckte ibland att resonemanget var krystat, även om jag nog tror mig förstå idén i sig. Kan hända att jag läste texten med fel glasögon på från början. Jag tänkte mera på ”spektakel” typ Eurovisionen och hockey VM än tsunamin och OJ Simpsons rättegång, även om givetvis även de senare lätt kan förstås som ”events”.  Jag tycker också att den svenska översättningen av ”event” med ”händelse” inte riktigt berättar hela sanningen, men jag hittar inget bättre ord.

Traditionell media har genom väldirigerade och förutsägbara mediaevents genererat, återskapat och sanktionerat rådande hegemoniska maktstrukturer och på så sätt sprungit regeringsmaktens ärenden och speciellt i fall av public service. Så långt håller jag med. Mediaeventsen har stärkt ideal som nationalism och givit folket gemensamma upplevelser genom vilka en illusorisk känsla av gemenskap kommer till.

Nuförtiden menar Seeck och Rantanen att dessa media-events måste förstås på ett annat sätt, och mycket tack vare sociala medier vilka ger folket (eller kanske individerna) en möjlighet att agera direkt på eventet och faktiskt också bestämma själva vad som blir och inte ett event. Riskerna i samhället är större, också vad gäller media-events. Det går inte att förutse vad som ska hända. Tid och rum har upplösts. Visst, så är det också. Det jag däremot tyckte var lite krystat var det som behandlade katastrofer. Katastrofer har alltid hänt, och kan knappast anses något nytt under solen. När en katastrof sker befinner sig media i en situation som är långt ifrån strukturerad och regisserad, utan kaosartad. Så är det nu, men så måste det också ha varit förut. Visserligen kan media idag få konkurrens av av vanliga medborgare som twittrar och facebookar direkt från katastrofen, och media använder sig också av dessa källor själv. Men inte tror jag att själva katastroferna skulle ha varit mera välregisserade förr. Jordbävningen i Los Angeles 1994 minns jag mycket väl. Då fanns varken twitter eller facebook så i den mån den jordbävningen blev ett event måste det ha varit enligt traditionella manér. Jordbävningen i Nepal skedde mitt i brinnande sociala medier-era, men faktiskt tror jag inte just den rapporteringen skiljer sig så mycket åt.

En intressant aspekt i Seeck och Rantanen är den i vilken mån mediaevents kan fungera demokratiserande. Här kommer jag då in på Dahlens artikel om sport och kön. Här rör jag mig på kända jaktmarker och är välbekant med all terminologi. Texten var rena rama kiosklitteraturen att läsa jämfört med Seeck och Rantanen. Sportevents skulle enligt Dahlen då en av de sista och bäst befästa borgar för att uttrycka en maskulin hegemoni.Amen. En maskulin idealtyp basuneras ut genom sport, och då speciellt fotboll. Detta till alla övrigas nackdel, och det är inte endast kvinnor, utan i minst lika hög grad män som inte passar in i den manliga idealbilden. Här är det då intressant att tänka vad sociala medier kunde uträtta på en demokratiserande front för att rasera den maskulina normen som råder inom sport och sportjournalistik. I texten fanns att läsa exempel där media redan jobbat för en mera jämlik rapportering och att inte allt är nattsvart. Sociala medier kan då här verkligen vara en faktor att räkna med om redan traditionell media gjort insatser.

Till sist måste jag erkänna att jag imponerades djupt av Putins välregisserade mediaevent från firandet av VK II:s slut, trots att jag är medveten om vad det är.  Alla dessa soldater som var perfekt synkroniserade i sina marschrörelser, och hur de svarade på Putins ”Hurra” fullständigt unisont. Det var häftigt 😉

Jag saknar de sportevents jag i min barndom/ungdom steg upp mitt i natten för att se. Speciellt minns jag Canada Cup och OS i Seoul 1988. Det jag tittade på var sportande män. Ryska superfemman mot Gretzky och Lemieux, Ben Johnson mot Carl Lewis. I hockeyn beundrades nog ryssarna mer än slagsmålskanadensarna. Johnson var dopad. En stor sorg. De var dock svarta. Visserligen är alla som springer 100 m snabbt svarta. En amerikansk simhoppare slog huvudet och det blödde. Simhopparen visade sig vara homosexuell och HIV-smittad. Alla som simmat i bassängen var livrädda. Jag var mellan 8-17 år (13 för att vara exakt). Jag minns en kvinnlig idrottare, Merlene Ottey, kvinna, svart och häftiga naglar. Jag tror att hon också var dopad. Vi pratade om idrottarna och om resultaten. Jag kan inte namnet på en enda idrottare i senaste OS. Jag minns inte ens var och när det hölls, och måste börja addera 4:or till 1988 för att komma fram till ett svar. Det blir liksom för mycket att hålla reda på i detta oändliga utbud. Det var nog inte så dumt i alla fall med välregisserade media-events 😉

Jag tyckte von Rimschas och Siegerts artikel var hyfsat intressant i sina allmänna delar. Där de redogjorde för sina forskningsresultat tappade jag lite fokus. Precis som de själva konstaterar kan man inte dra alltför långtgående slutsatser på basen av deras studie, dels för att deras urval var förhållandevis litet och dels för att de valde att göra sin forskning i länder med stark public service. Dock är det med all säkerhet bra att de forskar på detta område eftersom det enligt deras utsago verkar finnas väldigt lite forskning på TV-underhållning. Deras resultat att folk som arbetar inom underhållning inte endast är marknadsstyrda kan väl knappast anses revolutionerande. Vem är så enkelt funtad?

Denna gång fann jag faktiskt Hietalas artikel mest intressant. Jag vet väldigt lite om finsk TV eftersom jag endast ser svensk och italiensk, så det var faktiskt intressant att läsa att reklamtv var så tidigt i Finland och att Rundradion huserade reklamtv hos sig. Det var ju verkligen en spännande lösning!

Jag tänkte stanna på det som von Rimscha och Siegert skriver om populärkulturens möjligheter. Allmänt sagt ses populärkultur ner på av finkulturen. Populärkultur är inte riktigt rumsren, och den har sämre status. Detta bekräftas också av Hietala som skriver att man under efterkrigstiden oroade sig för folkets dåliga smak, och intelligentian tog avstånd från populärkulturen. Rätt talande är också det faktum att mindre forskning bedrivits.

von Rimscha och Siegert skriver att populärkultur kan vara både inkluderande och demokratiserande. Alla får plats i populärkulturen. Populärkultur kan också vara ett forum för social kritik, den kan ge ett utrymme för identifikation och också analys. Man kan leva sig in i populärkulturens personligheter och dra paralleller till sig själv och sitt eget liv på ett sätt som inte alltid behöver vara passivt.

Just detta att alla får plats är vad som gör att populärkultur inte är rumsrent. Kultur ska vara exklusivt och man ska vara tillräckligt insatt för att få vara med. Här kan man analysera med Beverly Skeggs (brittisk sociolog) begrepp respektabilitet. Visserligen kan Skeggs anklagas för att vara för begränsad till brittiska förhållanden och ett viktoriansk ideal, men jag tycker att respektabiliteten funkar som analysredskap. Skeggs utgår från kvinnor och att de ska vara respektabla. De ska inte höras och synas för mycket, de ska inte vara vulgära, de ska kunna föra sig i sammanhang. Förstås är en respektabel kvinna av minst medelklass och gärna välutbildad. Den respektabla kvinnan gillar finkultur. En respektabel kvinna tittar inte på underhållningsprogram. Det gör de icke-respektabla som nog gärna vill vara respektabla. Underhållning är således inte respektabelt. Den imaginära tittaren på Glamour (de vackra och de djärva i Finland kanske?) är en kvinna. Samma visa med andra såpor. Vem tittar på Big Brother och Bonde söker fru? Jo kvinnor som är intresserade av relationer. Om någon man tittar är det kanske för att frun nu tittar. Män är rationella och tittar på bra underhållning, nyheter och dokumentärer.

Jag spetsar förstås till det här. Men jag menar definitivt att det finns en könsmaktsaspekt i varför underhållning behandlas styvmoderligt. Utrymmer här är dock alldeles för kort för några djupare analyser.

Av denna veckas texter gillade jag Hodkinsons bäst. Jag tyckte att texten var lättläst och logisk. Inte var det något fel på Cavadas text heller. Den beskriver bra hur dokumentärfilmens utveckling hänger ihop med övriga samhället.

I och för sig tyckte jag att Hodkinsons artikel gav uttryck för en del självklarheter. Det är klart att neutrala nyheter inte existerar. Varenda journalist utgår från ett perspektiv och ett sammanhang. Även om man som journalist arbetar för public service kan man omöjligt lösgöra sig från det samhälle man verkar i, det språk man talar och de kulturella värderingar och normer man har.

Sedan är det klart att journalistik kan vara mer eller mindre objektiv. Public service måste ändå anses ha en informerande agenda utan att egentligen ta ställning, medan exempelvis tidningar kan ha en politisk agenda.

Således är nyhetsrapportering en sorts representation av världen. Nyhetsrapportering är något man gör, något man väljer. Man väljer vad man rapporterar, hur man rapporterar och man väljer också vad man inte rapporterar, Det är helt omöjligt att rapportera alla detaljer från en händelse, hur objektiv man än vill vara. En nyhet blir alltid vinklad på något sätt, även om strävan är att vara informativ.

I min övningsuppgift har jag tänkt jämföra hur två italienska dagstidningar, il Corriere della sera och La Repubblica rapporterar om Italicum jämfört med nyhetsbyrån Ansa. Hoppas jag inte givit mig ut på sju famnars vatten!

Av denna veckas texter tyckte jag helt klart bäst om Mark Brewins artikel ”The Public Sphere in a Network Age”.

Anne Koskis text ”Överföring med rutans hjälp” väckte inte riktigt mitt intresse. Det faktum att den mera var en historisk genomgång av hur förhållandet mellan TV-mediet och finländska politiker utvecklats genom tiderna än en aktuell analys av de nya medierna bidrog säkert till mitt svala intresse.

Jesper Strömbäcks genomgång av mediation och mediatization och den senaste fyra faser varav fas ett omfattar också mediation, var tydlig och lättläst och kan säkerligen användas i analyssyfte ifall man vill få grepp om hur förhållandet mellan politik/politiker och media förverkligas i ett speciellt sammanhang, där faserna går från mera politikerstyrt till allt mer mediastyre.

När jag läste Brewins text kom jag osökt att tänka på den italienska politiska rörelsen ”Movimento cinque stelle” (M5S) initierad av komikern Beppe Grillo. Rörelsen började med att Grillo skrev en blogg där han kommenterade och framförde politiska åsikter. Han föreslog sedan att starta ett nätverk för politisk påverkan och M5S grundades sedermera 2009. Rörelsen (de föredrar att kalla sig en rörelse) har nu platser i det italienska parlamentet.

Jag minns ganska bra den senaste valkampanjen i italienska parlamentsvalet. Grillo kommunicerade med väljarna endast genom egna kanaler det vill säga blogg och Youtube. Massmöten hölls också i många italienska städer dit följeslagarna kom. Om jag inte minns helt fel vägrade Grillo delta i debatter med politiska motståndare. Här sker således inget möte, utan Grillo orerade helt efter egna premisser. M5S förespråkar direktdemokrati på ett sätt som nog inte är förverkligat ännu.

Efter valframgången som rörelsen/partiet hade har de dock hamnat i blåsväder eftersom ”rörelsen” verkar vara väldigt toppstyrd av Grillo själv. Parlamentariker har uteslutits ur rörelsen. Detta visar på att det inte är så enkelt när ett gäng postmoderna individer ska slå sig samman i en grupp för att bättre kunna verka för sin egen vinnings skull, som Brewin uttrycker det. Ett parlament är ännu ingen direktdemokrati utan ett ställe där den individuella parlamentarikern antas rösta i enlighet med partiprogrammet och ibland således ge avkall på den egna viljan.

Det jag dock måste erkänna är att jag inte desto djupare analyserat hur övrig media vinklat M5S:s interna stridigheter. Massmedia i Italien är politiskt styrd på ett helt annat sätt än i Finland, så jag kan mycket väl tänka mig att övrig media har en agenda i att misskreditera Grillo och hans rörelse. Här finns helt klart material för en uppsats.