Alla inlägg av esilen

Tankar om media och om dess existens är berättigad.

Som jag uppfattade bestod denna veckas läsning mer av en diskussion mellan Deacon & Stanyer och Hepp, Hjarvard och Lundby. De senare kritiserar de tidigare för att inte gå tillräckligt djupt i deras analys av begreppet medialisering och användningen av begreppet. Baserat på dessa herremäns tankar kan jag konstatera att media och medialisering är mycket komplexa ämnen, och det verkar inte riktigt finnas en enighet i vad medialisering egentligen innebär, hur det uppstår och vilka konsekvenser det får.

Gällande diskussionen kring vilken roll media spelar i samhället för Couldry en intressant diskussion kring huruvida det är möjligt att leva ett ”gott liv” utan att konsumera media. Couldry funderar kring att media i dagens samhälle bär ansvar för kunskaps- och informationsspridning – något han menar är förutsättningar för att förstå världen vi lever i. Hos mig väckte det tanken om hur samhället skulle se ut utan media – om alla levde i små stugor i skogen och brukade sin egen mark utan att behövda fundera på konflikter i andra länder eller om oljepriset stiger. Någonstans tror jag att det finns en viss längtan efter detta tillstånd, som idag är väldigt sällsynt eftersom en samhällsmedborgare förväntas ha koll på vad som sker runtomkring henne. Som vi tidigare under kursen konstaterat har media ett stort ansvar i förmedlandet av kunskap till den breda allmänheten, samtidigt som det aldrig kan vara objektivt – någonstans görs ett val kring vad som är relevant och vad som inte är det.

Tanken om att leva ett liv utan media fascinerade mig mycket, eftersom jag försöker leva ett så ”naturnära” liv som möjligt. Jag tänker att vi egentligen inte behöver media desto mer, eftersom vi är överösta med mer information än vad vi kan hantera och detta i sin tur leder till stress (och sedan mediefasta…) kan det vara skäl att fundera över om samhället är påväg i rätt riktning – är det mer info vi vill ha, eller skulle vi ha det bättre med lite mindre media och lite mer ”riktigt liv”..?

Vad övningsuppgiften beträffar har jag inte hunnit börja jobba på den riktigt än, men jag har nog tankar kring hur jag vill lägga upp essän och en tanke om vilka teorier och modeller som kan vara relevanta att använda – speciellt den som hur nyheter når över nyhetströskeln av Gultung och Ruge. Mitt val av nyhetskällor var tidigare Iltalehti, Aftonbladet samt sol.no, men vid närmare efterforskning insåg jag att sol.no inte riktigt fyllde samma funktion som de två första tidningarna. Därför har jag bytt ut sol.no till norska Dagbladet. Skillnaden mellan sol.no och Dagbladet är att den första endast fungerar som en portal till intressanta nyheter, medan Dagbladet skapar eget material och därför är jämförbar med Iltalehti och Aftonbladet.

Sport, kön och mediespektakel

Läsningen av denna veckas tema väckte en hel del tankar och känslor hos mig, inte minst Peter Dahlens text om kön inom idrottsvärlden. Denna veckas texter var lite mer ”spretiga” är tidigare veckor, eftersom de behandlar olika teman. Jag har valt att utöver texten av Seeck och Rantanen läsa de två kapitlen av Dahlen, om kön och nationalism inom sportvärlden.

Seeck och Rantanen diskuterar begreppet mediespektakel rätt ingående och funderar på hur en händelse först blir en mediehändelse och därifrån vidareutvecklas till ett ”mediespektakel”. Mediespektakel kan vara både positiva och negativa händelser, Seeck och Rantanen diskuterar problematiken kring hur media bör förhålla sig till en händelse som för vissa är positiv medan samma händelse för andra är negativ, jag tänker mig exempelvis en kontroversiell ledares död. Att nyheter och nyhetsrapportering skulle vara 100 % objektiv tror jag de flesta är överens om, och detta är en utmaning för dem som rapporterar om dessa typer av händelser – vem intervjuar man, vad säger man, vad låter man bli att säga?

Sport är ett fenomen som fått något av en särställning när det kommer till media, man gör omorganiseringar i Tv-tablåerna för att visa sändningar från OS eller VM, och speciellt när det är något stort evenemang som äger rum lägger även ”vanliga tidningar” ofta mer fokus på att rapportera från sportevenemangen. Dahlen påpekar dock att rapporteringen från sportevenemang inte sker rättvist fördelat mellan män och kvinnor. Männen ses som det ”normala” och får därför mycket medial uppmärksamhet, medan kvinnorna som utövar samma sport ofta får nöja sig med att inte bli uppmärksammade. Alternativt bli uppmärksammade för annat än sin prestation, exempelvis sitt utseende. Dahlen nämner i kapitlet om kön en konkret situation där det norska damlandslaget spelade en EM-match utan att det uppmärksammades just alls i media. Samtidigt spelade herrlandslaget en inofficiell träningsmatch, som nog visades både i TV och skrevs om i tidningar. Detta är ett tydligt exempel på hur könen behandlas olika inom sport.

Sport är självklara mediespektakel, men det finns även många andra typer av liknande spektakel. Dessa spektakel kan vara både positiva och negativa (och då ofta överraskande). Mediespektaklen ger upphov till en social funktion, det finns alltid något att samtala om – oberoende av om det handlar om djupare analyser eller small talk i hissen. Jag tror därför att oberoende av om händelserna är positiva eller negativa fyller de en viss funktion i samhället; de ger helt enkelt upphov till samtalsämnen. En annan funktion kunde tänkas vara att det som är nytt och spännande ofta får mer tittare/läsare/lyssnare/mediekonsumenter och därför utnyttjas spektaklen som kassakor för dem som driver business inom underhållning och media.

Underhållning, reality och råjsighet

Denna vecka har jag valt att utöver Rimschas & Siegerts text läsa Palokangas text “Endast saklig underhållning, tack!”. Speciellt den senare tyckte jag tog upp intressanta poänger om underhållning i finsk Tv. Palokangas konstarerar att man historiskt sett varit kritisk till underhållningen – speciellt till den typen av underhållning vars enda syfte är att döda tid. ”Att döda tid” var något jag fastnade för, eftersom jag började fundera på dagens TV-utbud. I min mening är i princip allt utom renodlade nyheter någon form av underhållning, och största delen av dessa är gjorda för att döda tid. Visserligen kan det i några program finnas samhällsrelevanta faktorer eller frågeställningar (typ ”Jutta ja puolen vuoden superdieetit” som diskuterar problemet med övervikt i dagens samhälle – dock ur ett underhållande perspektiv). Å andra sidan har även tians nyheter på MTV3 alltid en liten slutkläm, som ofta kan klassas som underhållning. Har vi gått till att en ”fördumning” av samhället, så att även nyheterna behöver ha någon form av underhållning för att hålla kvar tittarnas intresse..?

Rimscha och Siegert konstaterar att underhållning har en viss påverkan på värderingar, normer och upprätthållande av stereotyper. Ett exempel på detta är programmet ”ex on the beach” som för tillfället snurrar på en svensk kommersiell kanal. Konceptet går ut på att ett gäng singlar flygs till en paradisö – för att deras ex-partners sedan en efter en börjar dyka upp och skapa kaos i gruppdynamiken. Konceptet är upplagt för drama, svartsjuka och gräl; alltså sådant som uppfattas som underhållning idag.

Kring detta funderar jag på huruvida de program som tidigare uppfattats som underhållning skulle uppfattas idag – finns publiken kvar, eller är det så att ju mer naket, sex och ”råjsighet” som syns desto mer uppfattas programmet som underhållande. Detta leder till att produktionsbolag tävlar om vem som kommer på den ”smaskigaste” idén till ett underhållningsprogram. Reality-TV upplever jag har gått från något man skämdes för att man följde med, till att idag vara en helt naturlig del av en medelsnittsmedborgares Tv-konsumtion.

Min upplevelse av dagens Tv-underhållning är att man gärna ska kunna se ner på dem som deltar i showen. Stora känslor, dåligt omdöme och kontroversiella åsikter får publiken i Tv-sofforna att inte byta kanal – kanske här finns ett visst mått av igenkännande? Kanske kan dessa ”underhållningsprogram” fungera som en tröst – ”min egen situation kunde vara mycket värre, jag är i alla fall inte lika omdömeslös som hen i programmet…”.

Underhållningsproduktion idag är knappast helt okomplicerat – det som är ”förbjudet” går hem hos publiken, det gäller alltså att komma på det värsta tänkbara konceptet för att inte drunkna i mängden av halvdåliga realityserier om Hollywoodfruar eller människor som blir instängda i ett hus för en viss tid.

 

 

Vilka händelser blir nyheter, vilka blir det inte?

 

Speciellt Gultungs och Ruges lista över vilka ”kriterier” en händelse ska uppfylla för att nå över nyhetströskeln tyckte jag var intressant. Jag fastnade speciellt för att en del av kriterierna var rätt negativa, som att en händelse blir en nyhet om stereotyper förstärks, eller om det är något hemskt som händer, typ en katastrof eller mord. Galtung och Ruge menar också att händelsers som sker under ett kort tidsspann har större sannolikhet att bli nyheter, deras exempel med att ett land blir bombat är en nyhet men processen kring att bygga upp infrastrukturen igen är inte det. Min tanke är att här kanske den stressade moderna människans ”koncentrationsförmåga” syns – går det inte fort får det vara. Det är inte alla som orkar/ klarar av att intressera sig för en analys av en uppbyggnadsprocess i ett land, men att få en ”kort” nyhet om att landet i fråga blivit bombat är säkert ”lättare” att ta till sig.

Denna typ av längre, analyserande samhällsinformation skapades dock i dokumentärerna Lanas Cavada tar upp. Lanas Cavada beskriver hur man kritiskt granskade samhället man levde i och genom dokumentären som kommunikationsform försökte förmedla information om fabriker som använde sig av barnarbetskraft etc. Massmedia på 1970-talet såg säkert alldeles annorlunda ut, och jag tänker mig att livstakten hos befolkningen var långsammare då – man hade antagligen tid på ett annat sätt att fundera och reflektera över vad en dokumentär vill förmedla. Visserligen finns dokumentärer än idag, men jag har en känsla av att de tappar i popularitet (lite överdrivet kanske, men kan det bero på att dagens moderna människa sällan orkar sitta stilla och koncentrera sig i mer än 15 minuter åt gången…?)

 

Vad kommer till analysen av två nyhetsmedier har jag valt att analysera nätversionerna av Aftonbladet och Iltalehti samt den norska nättidningen sol.no. Jag har valt dessa medier eftersom de befinner sig i ungefär samma ställning i respektive land och riktar sig till ungefär samma publik. Denna typ av ”skvallerjournalistik” har fascinerat mig så länge jag kan minnas, vilket gör det trevligt att granska dem ur ett mer kritiskt perspektiv under denna kurs. Jag är speciellt intresserad av hur dessa tidningar skapar nyheter av saker som egentligen inte är nyheter (typ – ”Denna trend gör dig sjuk” och så handlar artikeln om hur det är farligt att bränna sig i solen), alltså något man kunde kalla icke-journalistik. Sol.no är en ny bekantskap för mig, medan Aftonbladet och Iltalehti är bekanta sedan flera år tillbaka. Jag kan tänka mig att speciellt Gultungs och Ruges lista kan komma väl till pass i analyserandet – kvällstidningarna brukar ju som bekant försöka formulera exempelvis rubriker så att de väcker ett intresse, ofta genom att använda sig av några av ”tipsen” på listan med kriterier.

Politik + media = sant

 

Denna veckas ämne och vinkling av ämne tycker jag är intressant eftersom både politik och media är samhällsfenomen vi inte kommer undan, de finns oberoende. Att då fundera på om och i hur stor utsträckning de påverkar varandra känns relevant.

I Anne Koskis (2014) text Överföring med rutans hjälp tyckte jag speciellt att indelningen i sektor- och aspektmodell var intressant. Att tänka att politiken är ”frikopplad” från allt annat och kan ses som en objektiv och lite isolerad del av samhället känns rätt främmande – speciellt som dagens politiker ofta inte enbart håller sig till någon form av strikt politikerroll – speciellt som statsminister Stubb för en tid sedan i någon form visade upp sin garderob i en veckoslutsbilaga till Helsingin Sanomat.

Jesper Strömbäck (2008) å sin sida påpekar i texten Mediatization: An Analysis of the Mediatization of Politics att den breda massan litar på Tv:n som medium för att få mer kunskap om politik och vad politikerna tanker och tycker. Strömbäck påpekar dock att detta även går åt andra hållet; politikerna kan via Tv:n få reda på vad den breda massan, folket tänker och tycker. Detta var en fascinerande poäng, då man ofta tänker att politiker har full koll – kanske de inte alla gånger har det…

Brewins (2013) text tycker jag var väldigt teoretisk och det var stundvis svårt att förstå vad han menade. Det som står klart är dock att Brewin menar att media traditionellt sett har en stor makt i förhållande till folket, eftersom den ofta är kontrollerad av stat eller andra starka ekonomiska intressen. Det ligger självklart i dessas intresse att bevaka och kunna påverka vilken information som publiceras och i vilken form – vissa saker är det nog helt förståeligt att företag inte vill att läcker ut, eftersom det kan påverka deras verksamhet på ett negativt sätt.

På temat makt bidrar Koski med lite historisk bakgrund vad gäller den finska Tv-historian, om att politikerna vid missnöje med hur motståndarpartier porträtterats eller getts tid i Tv klagade och krävde mer tid i rampljuset för det egna partiet. Att det skulle gå till så idag känns rätt främmande – fast å andra sidan, vad vet väl en vanlig, dödlig medborgare om det?

Politiken har alltså blivit mer beroende av media, både för att få ut sitt eget budskap och exempelvis för att föra en dialog med potentiella väljare. Offentliga medborgardiskussioner i olika medier är vardagsmat, man kan driva en samhällsinriktad blogg, skriva insändare eller starta någon form av podcast – i dagens tekniskt utvecklade läge är det mesta möjligt. Media påverkar alltså politiken, och politiken påverkar media – och någonstans mellan allt detta finns samhällsmedborgare som försöker förstå och hänga med i diskussionerna.

 

 

 

Bilder, kommunikation och tankar om Tv

Det var intressant att läsa både Lars Kjerulf Petersens text ’Hvad er mediesociologi?’ (2000) samt Paul Hodkinsons ”Introduction” i Media, Culture and Society: An Introduction (2011), eftersom de närmar sig ämnet mediesociologi ur lite olika synvinklar. Hodkinson (2011) konstaterar genast att vi idag är omgivna med media oberoende av var vi befinner oss, eftersom vi frivilligt omger oss med den, exempelvis när vi reser. Jag tänker att detta kanske kan bero på att det i dagens samhälle finns ett allt större (socialt accepterat) beroende till media, musik, Facebook osv. Petersen (2000) å sin sida lägger mycket fokus vid skillnaden mellan ord och bilder, han menar att media som baserar sig på bilder generellt sett är lättare att ta till sig, eftersom man inte behöver ha ett gemensamt språk, utan alla kan ta till sig en bild. Petersen (2000) poängterar dock att bilder, exempelvis TV-bilder nödvändigtvis inte är så enkla, eftersom de även kan fungera exkluderande. Med detta menar Petersen (2000) att man beroende på social klass eller utbildningsnivå kan gå miste om relevant information i bilden, eftersom man helt enkelt inte har någon form av teoretisk bakgrund att ställa den mot. Jag tänker att risken med bilderna är att de – som allt annat – går att misstolka, vilket förstås kan leda till förödande konsekvenser.

Hodkinsons diskussion kring huruvida det är media som formar samhället eller samhället som formar media tycker jag var väldigt intressant och presenterat på ett överskådligt sätt. Diskussionen liknar mycket den om strukturfunktionalism, vilket kom först – hönan eller ägget? Hodkinson (2011) konstaterar att det antagligen går åt båda hållen, vilket känns som en lagom trevlig slutsats.

Jag har svårt att välja en ”favorit” mellan dessa två herremän, eftersom de skriver på väldigt olika sätt. Dock gillade jag Petersens tankar kring Tv:n och den distans som uppstår. Det är fascinerande och samtidigt lite skrämmande att tänka på att dagens moderna människa lever mer eller mindre i en virtuell verklighet, där man inte upplever saker i den ”riktiga verkligheten”, utan snarare genom en skärm. På något sätt tänker jag att orsaken till att vi lever genom skärmarna kan vara att vi utsätts för sådana enorma mängder information (alltså stress) varje dag, att skärmen paradoxalt nog blir någon form av flykt. Eftersom Tv-tittande inte kräver någon motprestation (man behöver inte gilla, kommentera, finnas tillgänglig etc.) tänker jag mig att det blir en rätt naturlig coping-metod. Visst, man kan gå ut i skogen också, men Tv-soffan är ju ofta bekvämare…

Så summa summarum, intressanta texter med många tankeväckande och tidvis skrämmande poänger. Har vi skapat ett monstersamhälle som inte går att stoppa? Och hur mycket klarar en människa egentligen av att kommunicera, fundera och ständigt finnas tillgänglig? Hur ser ett framtida samhälle ut där media inte spelar en lika stor roll längre?