Alla inlägg av Esko Sario

Studerar informationsvetenskap vid Åbo Akademi
Meningen med media

Vad finns till, på riktigt?

Finns det liv utöver eller utan media? Efter att ha läst Hodkinsons kriticism över Baudrillard, och Couldrons förslag för medieforskning, är jag benägen att tro att det finns mediaoberoende verklighet och socialt liv. Samtidigt finns det nog fenomen som antingen existerar endast i och igenom media, eller som inte var möjliga utan medians viktiga ställning i människors liv.

I somras gick jag på en konsert på Flow, och när huvudartisterna äntrade scenen steg hundratals – om inte tusentals – händer upp med mobiltelefoner i: Så mycket som möjligt skall filmas. Det var många som verkade titta på det som hände framför dem på scenen genom den lilla skärmen på sin mobil. Den show som tog plats på scenen var väl inövad, med på förhand gjorda videoinslag, och jag är inte säker på hur mycket av det som sjöngs gick stöd av tidigare mixade bakgrundsband. I andra tillfällen kan även sången komma förinspelad som playback. Processmässigt kan avståndet mellan var musikframförandet skapas och var det upplevs bli långt:

Musikprocess_ET_20150517

Hen som har betalat för att komma in i konserten hinner kanske inte följa med och uppleva så mycket av den, för det viktigaste är att få goda videosnuttar som snabbt – eller i realtid – kan delas med andra. De andra skickar videorna vidare, eller i bästa fall även ”konsumerar” och får någonting ut av skapelsen. Hen på konserten har kanske vunnit lite social status för att ”bevisligen” fysiskt vara där, men dess värde ha vunnits genom inkluderande av icke-närvarande.

Med dagens teknik är det möjligt att sjungandet sker i realtid någon annanstans i världen, även om den ”framförs” av en läppsynkande person. Media överbygger de fysiska avstånden men gör dem svårare att uppfatta. Deras betydelse minskar, och trots GPS blir det svårt att lita på att någon faktiskt är var hen påstås vara. Min förra laptop visade ibland att jag var någonstans i Suonenjoki trots att jag var hemma i Helsingfors. Det blev fel koordinater på en del foton, och om någon höll öga på mig i sociala medier tog de för givet att jag var på resa. Möjligheter till manipulering av positionsdata kan utnyttjas lika väl oskyldigt som i kriminellt syfte.

Att misstänka något kriminellt i allt tycker jag blir en naturlig reaktion efter att man lyssnar till irländska nyheter. Som första steg för övningsarbetet har jag jämfört radionyheter på de nationella huvudkanalerna i Irland och Finland. Betoningarna skiljer sig otroligt, åtminstone enligt första samplen, men jag måste vara försiktig med att inte stämpla mina förutfattade meningar på analysen. Jag saknar en referenspunkt i någon objektiv sanning som representerar det som ”på riktigt” händer i respektive länder. Som Hodkinson påpekar är vi beroende på medias representationer av verkligheten och kan endast komma närmare genom att kritiskt jämföra källorna.

Förutom verklighet, har koncepten original, autentisk och äkta blivit allt svårare att definiera, men jag vet inte hur många som bryr sig. Om det är ens mediala representation som interagerar med en annans representation i ett icke-utrymme, eventuellt fiktivt placerad på den globala kartan, är vi inte långt ifrån Baudrillards värld.

Mediahändelser

Nationen i finklänning

Samhällets ritualer och symboler förnyas stadigt. Media har hittat en uppgift i att förstärka (och omforma) vissa av de redan existerande – och samtidigt själv blivit en del av dem och därmed ovärderlig. Därtill har media skapat eller åtminstone möjliggjort förekomsten av nya. Gemensamt är att det betydelsefulla tar plats och deltas i via media, det är där det egentligen händer, trots att många av dem i princip är förmedlade från en fysisk händelse. Det är återgivningen som är den egentliga produkten, upplevelsen som den stora allmänheten vill vara med om. (Att fysiskt närvara vid ett sådant tillfälle kan ibland vara en besvikelse.)

En traditionsförmedlande mediahändelse i Finland är självständighetsbalen. Före televisionens tid fick den mycket plats på veckotidningarnas spalter och lyssnades (!) live på radion, men idag TV-sändningen lika väsentlig del av den som presidenten. Fast intresset varierar ses den fortfarande – i direktsändning – av fler tittare än något annat program (2014: 2,4 milj). Balen följer en viss format som åtminstone till en del är uppgjort så att den tillfredsställer televisionens behov. Samtidigt ges ändå tittaren en bild av att tillfället är något större och mäktigare än så, och att YLE:s utsända är små osynliga bitar som på nåde, och helt på den stora ceremonins villkor, får smyga runt utan att störa. Programmet ger ypperligt tillfälle att manifestera nationella hjältar (jmf NSH hos Dahlén, 431–432), och ibland även marknadsföra dem utomlands på samma gång (se Angry Birds 2011). Gästerna skall respekteras och ifrågasättandet får bara vara skenbart. Någon egentlig samhällskritik får inte slippra in, och ännu mindre personkritik. Alla skall presenteras i positivt ljus, med focus på deras hjältedåd för nationen. En mera realistisk presentation, inte så ovanlig i andra program, skulle aldrig tillåtas här. Absolut ingenting i stil med

”… och nu står minister Aaltonen i turen. Som vi kan se, har hans sympatiska och eleganta f.d. hustru Elvi från Karelen fått ge plats åt den livliga brasilianska Marcian, med hänsynsväckande starka färger.”

Självständighetsdagen har etablerats som ett tillfälle att fira nationell samhörighet och överlevnad trots (externa) påfrestningar. Jag kan tänka mig att speciellt under 1960-talet kunde en alternativ agenda, i stil med vappens politiska innehåll, ha gjort anspråk för dagen, men det var för sent: Balen hade redan tagit över som en elementär del av dagens identitet, och där rymdes inga revolutionära politiska idéer. De minimala demonstrationerna som de senaste åren tagit plats utanför presidentens palats har nog synts i media, men kanske bara för att göra bilden av en balanserad demokrati fullständig: Här får alla fritt säga sitt. Lite som i ett barnrim; tryggheten omfamnar alla trots skrämmande troll.

Generellt har balen en nationsstyrkande roll, men specifikt ger den YLE möjlighet att visa deras elementära samhällsbyggande roll och inställning. Vi vanliga människor har YLE att tacka för att även vi får vara med, i realtid (fast det upprepade manuskriptet skrivits långt tidigare, jmf Seeck & Rantanen, 166). Hela nationen kan vara stolt tillsammans, och låta det synas. Ett nyare fenomen är att man samtidigt kan ha lite roligt också, som YLEs temasidor med test i etikett och ovanliga närbilder från balen ger uttryck för. Småningom förändras väl självständighetsdagens image.

 

Underhållning och populärkultur

Välmående genom skratt eller fakta

3 kommentarer

Jag själv är helt tydligt ett barn av Reporadions tid. Den informativa kommunikationsförmedling och dess kunskapscirkel som Yrjö Ahmavaara drömde om låter fortfarande som ideal för mig: Radio och TV som matar ”medborgaren med nya fakta och kontextualiseringar, får denne att konstruera en världsbild, som för varje stund närmar sig den rätta och sanna verkligheten” (Palokangas 2014, 189, citerande Raimo Salokangas Yleisradion historia, 1996). Jag antar att sådana målsättningar är fjärran från de flesta TV-stationers målsättningar idag då även YLE riktar sig till konsumenter istället för till medborgare.

På samma gång är det kanske inte jag som borde uttala sig om TV överhuvudtaget, för jag kan väl liknas med en skogsmänniska i TV-sammanhang, tillhörande en <1–2 % minoritet. Jag har bott i samma hushåll med en TV-apparat ca 40 % av mitt liv, men haft ett aktivt förhållande till den egentligen bara under skolåren. För en tid sedan slog det mig att av oss tre syskon i min barndomsfamilj hade ingen en TV-apparat hemma som vuxen, fast mina föräldrar alltid haft en så det ligger inga religiösa eller inlärda orsaker bakom det. Överraskande nog har ca 5 % av finländska hushåll inte haft TV även innan internetrevolutionen började, men jag tror att apparaterna hos några var ”hemliga” för undvikande av licensavgifter.

Det kulturella klimat som jag växte upp i har säkert påverkat mina ideal om underhållning, och jag föredrar fortfarande det som Yrjö Ahmavaara kallade till ”intellektuellt nöje” eller faktaunderhållning, och åtminstone på principiell nivå hyser misstankar mot ren förströelse. Som Palokangas (2014, 190) konstaterar är separerandet av underhållning från fakta ändå ibland rätt konstgjort. Med hjälp av underhållningsprogram kan man behandla samhällsproblem som i faktaprogrammen inte skulle nå tillräckligt tittarunderlag, eller som den önskade målgruppen valde att inte följa på basen av sina förutfattade meningar. Som typiska exempel kan jag tänka mig mångkulturalism och fördomar mot etniska grupper, och överhuvudtaget ämnen som uppfattas för stora, svåra eller farliga (se Knuuttila 1992, 92). Som framgår ur von Rimschas och Siegerts (2011) undersökning har de skapande krafterna bakom underhållningsprogram ofta konstnärliga eller samhälleliga målsättningar vid sidan av de kommersiella.

Finländska underhållningsprogram på TV tävlar i dagens läge mot ett bottenlöst hav av alternativ inte minst på internet men även på inhemska kanaler. Det är tydligt att konsumenternas smak anpassar sig till internationella trender, och de producenter som inte följer efter tar en större risk att förlora sin publik. Jag tycker det är glädjande att nordiska länder (fast inte så mycket Finland) har hängt överraskande väl med i spelet, men jag är inte säker på vems villkor. Att slå igenom med nyskapande format internationellt kräver enorma satsningar på marknadsföring, medan det är lättare att lita på den minsta gemensamma nämnarens stöd. Det är en svår sits för nationella TV-bolag likt YLE och BBC som vill fullfölja sitt informationsförmedlings- och bildningsuppdrag men samtidigt behålla tittarna och erbjuda ”högklassig” underhållning, vad det än må betyda.

Meningen med underhållning är inte bara att hålla konsumenterna klistrade vid rutan tills reklamsnuttarna har gjort sitt, men där kan ses ett djupare ändamål för allas bästa. Först och främst kan den hjälpa människor att skratta. The British Medical Journal publicerade i sitt julnummer 2013 en humoristisk översikt till undersökningar om skrattets positiva effekter. Dessa var kanske inte lika utforskade vid Reporadions tid men i dagens läge är det allmänt accepterat att ”ett gott skratt förlänger livet”. Är det en av public service kanalens uppgifter?

Knuuttila, Seppo (1992). Kansanhuumorin mieli : kaskut maailmankuvan aineksena. Helsinki : Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Dissertation Joensuun yliopisto. ISBN 951-717-686-4

 

Nyhetsförmedling

Nyheter som vi vill ha

2 kommentarer

Det var en glädje att läsa Hodkinsons kapitel om nyheter, för att det kändes som att äntligen har någon satt i ord och samlat det som jag som nyhetskonsument har misstänkt och funderat på. Faktorerna som påverkar att ett nyhetsinslag görs tillgängligt beskrivs utmärkt i hans sammanfattning av forskningsresultat i urvalskriterier. Överraskande hur fräscht det som Galtung och Ruge kom fram till redan år 1973 fortfarande känns.

Fast det känns naturligt för min uppfattning om nyheternas väsen att de betonar sådant som har precis hänt (under en kort tidsintervall), protesterar jag ändå mot det i princip. Vilka alla intressanta utvecklingar förblir oomtalade bara för att de är för långsamma för att upptäckas eller publiceras som nyheter! Där måste den akademiska forskningen ta över, antar jag, och medan den publicerar sina resultat kan de med tur sedan bli till nyhetsinslag, men då är utvecklingen oftast en historisk fakta som inte längre kan ändras eller påverkas.

Den andra tråkiga – även i litterär mening – aspekten av nyheternas selektionskriterier är att det negativa får en dominans. Att påpeka sådant (i samhället) som inte ligger rätt till kan leda till förbättringar, men att lyfta upp enstaka negativa incidenter ger lätt en vilseledande bild av verkligheten. Det skulle vara intressant att få tillgång till en jämförelse å ena sidan av innehållet i kommunikationen mellan individer och å andra sidan av nyheternas ämnen. Den privata mänskliga kommunikationen kunde säkert jämföras både historiskt och mellan kulturer, om sådana data bara fanns tillgängliga. Jag kan tänka mig att skvaller i byn fick mest fart vid något negativt, men gällde det också annan kommunikation och nyhetsberättande människorna emellan? Hade vi alltid en tendens att poängtera det negativa, eller blev den starkare i och med nyhetsmedian utveckling? Om någon känner till forskning om ämnet är jag tacksam för referenser.

Nyheterna har naturligtvis också en annan sida, den mottagande, och den dansar minst lika komplicerade steg i tangon. Vilka faktorer är det som påverkar vårt val av nyhetsmedia och inslag? För mig varierar det från dag till dag hur och hur mycket nyheter jag konsumerar. Periodvis domineras mitt nyhetsintag av tryckta tidningar, andra tider blir det både prenumererade och gratis nyhetstjänster på webben, och ibland radionyheter. Av en tidning som jag öppnar observerar jag ändå bara en del, och läser en ännu mindre bråkdel. Där kan finnas mycket potentiellt intressant eller viktigt som går mig helt förbi, medan jag kanske fastnar för många obetydliga saker och slösar tiden med sånt som jag bara tycker känns roligt att läsa.

Psykologerna är övertygade om att vi är mottagligare för och mera intresserade av sådant som stöder våra tidigare uppfattningar och åsikter (konfirmeringsbias), och viktiga valkriterier som Galtung och Ruge nämner är kulturell närhet och förutsägbarhet. Skrämmande…: Om jag (med andra) har en felaktig uppfattning om en sak, och konsumerar nyhetsmedia som måste nå just sådana konsumenter som jag, har den bättre möjligheter att lyckas så länge som den inte ifrågasätter de lögn som jag redan tagit för mig. Därmed förstärks min övertygelse om att jag har rätt, och kanske ökar mitt stöd för det media som lever på den sneddrivna uppfattningen. Att jag har möjlighet att söka efter alternativa nyhetskällor på webben kommer inte att rädda mig heller, för så klart litar jag bara på sådana som visar samma eller liknande övertygelse än jag. – Jag ser framemot att lära mig förstå mera av konsumentbeteendet av nyheter och media i allmänhet med hjälp av Hodkinson och andra.

Mentala problem och sjukdomar har (åtminstone i de västerländska) samhällen länge orsakat svårt stigma. Under de senaste decennierna har hälsomyndigheterna och frivilligorganisationer i många länder systematiskt försökt få ändring på detta, mycket genom upplysning i media. Det som många tidningar i Nordeuropa skriver om mental ohälsa (märk den neutralare terminologin!) är nuförtiden oftast uppmuntrande och ämnar öka förståelse mot de insjuknade. Depression beskrivs nästan som astma: måste tas hänsyn till, svår att bli av med, men hålls under kontroll med vård.

Mot den här bakgrunden upplevde jag några nyhetsinslag under de första timmarna efter Germanwings 9525 haveri den 24 mars i år som överraskande. Rykten om att andrepiloten kanske led av depression eller andra psykiska problem spred sig snabbt och utan att vänta på bekräftelse. De mentala problemen nämnes nästan som en skrämmande hemlighet som kunde ge en självklar orsak till det skedda, i samma stil som om piloten hade varit en svuren terrorist. I mina ögon skiljde sig dessa nyheters beskrivning av en person som lider av psykisk ohälsa betydligt från de som jag var van vid att läsa under de senaste åren. Efter ett par dagar tyckte jag märka att behandlingssättet ändrades för att passa bättre med den vanliga linjen.

För övningsuppgiften är jag intresserad av att titta närmare på det sätt som nyheterna behandlade psykiska problem i rapporteringen om olyckan, och om där fanns en utveckling över tid. Jag räknar med att det relevanta materialet publicerades inom en vecka från olyckan. Av praktiska orsaker begränsar jag mig till tidningsartiklar och deras online motsvarigheter, och väljer representanter av mainstream dagstidningar respektive kvällstidningar/tabloid i några länder. Finland får bli måttstock som Sverige (politiskt korrekt), Britannien (korrekt vs. kommersiell) och Irland (konservativ men kommersiell) jämförs med. Jag är intresserad av hur starkt tidningarna i sitt sätt att rapportera tar hänsyn till sin opinionsbildande och samhälleliga uppgift vs. den kanske mer populistiska tendensen att hitta något skandalmässigt och en gärningsman med tydligt motiv. Det  slutliga antalet länder och tidningar är lättare att bestämma när omfattningen av det relevanta materialet blir klar, men preliminärt kommer jag att gå igenom nyheterna i följande tidningars elektroniska versioner:

  • Finland: Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet, Ilta-Sanomat
  • Sverige: Dagens Nyheter, Aftonbladet
  • Storbritannien: The Guardian, Daily Mirror (+ Sunday Mirror)
  • Irland: Irish Independent (+ Sunday Independent), The Herald (The Evening Herald)
Nyhetsförmedling, Politik, demokrati och media

Brott eller dess orsaker

6 kommentarer

Anne Koski nämner i sin artikel om politik och nyheter i TV, Överföring med rutans hjälp, hur brottsnyheterna vunnit mera plats i TV-nyheterna, likaså kändisar och underhållande inslag. Redan under 1990-talet har de kommersiella kanalerna MTV och Fyran ”konkurrerat speciellt med spetsnyhetsämnen som berör brott” (s. 142) men brottsnyheterna har ökat även i Rundradions nyheter. Ämnet har vidare samhällelig betydelse för Mirka Smolej och Janne Kivivuori har i sin forskning (2006) kommit fram till att de som blir utsatta för fler brottsnyheter också känner starkare rädsla för att bli offer för våldsbrott.

Vid sidan av det finländska nyhetsutbudet tar jag ofta del av det irländska och har reagerat på de stora skillnaderna i innehåll och inställning som jag upplever mellan ländernas nyhetsinnehåll, speciellt inom public service. Tyvärr har jag än så länge inte hittat mycket forskning eller jämförbara statistik om ämnet, så jag kan mest framföra mina subjektiva och osystematiska observationer.

I Irland är brotten, polisens brottsundersökningar och detaljer av domstolsbehandlingar toppnyheter eller åtminstone viktiga inslag de flesta dagarna. Förutom det som hänt i Irland får även våldsdåd mot irländska medborgare utomlands mycket utrymme. Subjektivt uppfattar jag en oroväckande stor del av irländska nyheter som kritiklösa berättelser om brottens händelseförlopp eller referat av diskussionen under domstolsbehandling. Dessutom förekommer det även i nyheterna personbeskrivningar i stil med dem i skandaltidningarna och emotionella intervjuer med offrens närmaste eller vänner. Överhuvudtaget får de ”vanliga människorna” mycket utrymme i medierna, kanske på experternas bekostnad. Känslor tycks vara viktigare än fakta, kanske för att de ”seriösa” medierna tävlar om samma publik med tabloider.

Medan nyheterna i Irland gör folket upprört om ett mordoffers öde eller skapar rädsla och otrygghet likaväl hemma som ute, kämpar landet med en hel del problem. Staten har lyckats förbättra sin ekonomi genom strama åtgärder inom administrationen och de sociala förmånerna. Skatterna har höjts på ett sätt som går hårt för låginkomsttagare. Det finns minimala skillnader mellan de ledande partiernas program och politikerna tycks visa ytterst försiktighet för att inte äventyra sina möjligheter i följande val. Att den stora allmänheten då är mest upprörd över ett enskilt brott i stället för att fundera på eventuella kopplingar mellan det sociala systemet och brottsligheten passar säkert utmärkt för dem, men jag har svårt att förstå varför media nöjer sig i den relativt (politiskt) passiva rollen som den får i systemet. Kanske är det något väsentligt i den lokala kulturen som jag inte har upptäckt.

Under perioden då fastighetspriserna i Irland steg kontinuerligt till skyhöga nivåer var medierna mer eller mindre blandade i upprätthållandet av uppsvinget och gladde sig över the celtic tiger med regelbundna rapporter hur mycket bättre det gick med ekonomin (Mercille 2013). Det fanns åtminstone ett undantag bland journalisterna, ekonomisten David McWilliams, som varnade om bubblans existens och utvecklingens ohållbarhet. Han rekommenderade både regeringen och bankerna att ändra sitt beteende. Som oönskat svar till hans vädjan undrade dåvarande premiärministern Bertie Ahern i sitt tal på ett stort ekonomiskt möte 2007 varför pessimister (som McWilliams, fast inte nämnt vid namn) inte begår självmord. Något vidare gensvar fick McWilliams tyvärr inte förrän det var för sent. För mig verkar detta händelseförlopp som något som passade in mellan den andra och tredje fasen av mediatization enligt Strömbäck (2008, s. 239).

Trots att brottsnyheterna antagligen har ökat i finländska nyheter så sätts de ofta i kontext av statistik, trender och utveckling eller politiska beslut. Det finns uppmärksammade brottsfall som det rapporteras om i samma stil som i irländska medier, men annars tycker jag att orsakerna och sammanhangen fortfarande upplevs som relevanta att fundera över. Ett brott mot en finländsk medborgare utomlands kanske nämns med några rader bland tidningens övriga nyheter, men få av dem lyfts fram som större skandaler. Ett element av politisk övervakning som jag har välkomnat i Finland och aldrig upplevt i irländska nyheter är jämförande av vallöften gentemot parlamentsledamotens röstningsbeteende och övriga aktivitet i riksdagen. I Irland tycks media glömma bort löften även snabbare än politikerna, men de senaste åren har visat en viss återaktivering av media.

I en internationell jämförelse av televisionens game vs. policy nyhetsinnehåll i samband med parlamentsval visar irländska public service en betoning på sakinnehåll men betydligt mindre än i Sverige eller Belgien, medan de kommersiella stationerna lyfter starkare fram maktkampsaspekten i politiken (Rafner et al 2014, 442). Medieforskarna har kunnat visa en förminskning i sakinnehåll i samband med valen 1973 till 2007, medan det åter ökade under den ekonomiska krisen inför valet 2011 (O’Malley et al 2014, 419). Tiden får visa hur långvarig den utvecklingen blir när ekonomin förbättras igen.

 

Mera om irländsk nyhetsrapportering:

Mercille, Julien (2013). The role of the media in sustaining Ireland’s housing bubble. New Political Economy, 19(2), 282–301. doi:10.1080/13563467.2013.779652

O’Malley, Eoin & Brandenburg, Heinz & Flynn, Roddy & McMenamin, Iain & Rafter, Kevin (2014). The impact of the economic crisis on media framing : evidence from three elections in Ireland. European Political Science Review, 6(3), 407–426. doi:10.1017/S1755773913000155

Rafner, Kevin & Flynn, Roddy & McMenamin, Iain & O’Malley, Eoin (2014). Does commercial orientation matter for policy-game framing? : a content analysis of television and radio news programmes on public and private stations. European Journal of Communication, 29(4), 433–448.

Vad är mediesociologi?

Fotbollsstjärna av utländsk härkomst vinner medan finska brottslingar slår till igen

4 kommentarer

Om ett land – låt oss säga Finland – har en framgångsrik idrottare i sina färger tycks det vara naturligt att kalla personen finne eller finländare, oberoende av födelseland, etniskt ursprung eller nuvarande bostadsort. Om inte annat blir hen vårt lands representant, Finlands Hetemaj (oberoende av att han föddes i Jugoslavien). Det är sällan tidningarna känner behov av att jubla över den sovjetfödda Alexei Jeremenkos skickliga spark eller den tyske Nico Rosbergs framgångar, men det händer undantagsvis.

När det blir frågan om en person från helt annorlunda omständigheter ställs situationen upp och ner, och plötsligt uppstår det ett starkt behov att poängtera främmande ursprung. Det var ett gäng utländska ficktjuvar som invaderade staden, och man misstänker en nigeriansk medborgare för rånförsöket. Naturligtvis vill och får tidningen inte framföra rasistiska eller utpekande detaljer, men ibland kan bortlämnande av valda bitar av information räcka till för att skapa en viss bild hos läsaren. En taxichaufför delade sin irritation med mig efter att vi hört radionyheterna rapportera om ett våldsbrott utan att nämna gärningspersonens ursprung: Han hade en säker uppfattning om var brottslingen (definitivt han!) hade kommit ifrån och vart han borde skickas igen. Det som gjorde chauffören rasande var att det inte i nyheterna sades rakt ut at det var frågan om – enligt hans åsikt – en invandrare, utan de skyddades av det orättvisa samhället vad de än gjorde.

Den cirkulära sociokulturella modellen av media som Hodkinson skriver om tvingar mig att försöka analysera vad som egentligen händer i ovannämnda situationer. Hittar inga klara svar, men hoppas mitt tänkande blir mer nyanserat under kursens lopp. Jag ser det som mediesociologins uppgift att beskriva och söka förklaringar till dessa komplicerade processer där massmedia och individer är inblandade i många olika roller.

Några aspekter som jag kom att tänka på:

  1. Media bidrar till sammanhållningen och den nationella identiteten (likaså regionala, språkliga osv) genom att skapa en koppling mellan gruppen och några framgångsrika och uppskattade personer. Förstås vill man då undvika att associera de ”ruttna äpplen” till samma korg. Om medias motiv är att skapa positiva idéer om sig själva hos mottagarna, för att förstärka nationen, eller de helt enkelt gör det ”automatiskt” utan att lägga märke till det, har jag inga svar på. Så klart påverkar ordvalet mottagarna och den sociokulturella omgivningen, men journalisterna är själva produkter av det. Både skaparna och mottagarna reflekterar över gruppernas väsen så som Thomas Ziehe har påpekat.
  2. Om ordvalet är medvetet kan det också vara kalkylerande: Jag antar att det går att räkna ut vilka ord på löpsedlarna ökar försäljningen. Helt annorlunda ordval kan i sin tur användas av ädla skäl, för att öka förståelsen mellan de etniska grupperna och jämlikheten i samhället.
  3. Mottagaren är en viktig del av processen, börjande från Shannon & Weavers modell år 1949. Därför är det väl viktigt att media formar sitt innehåll så att den når mottagaren (och passar in hos hennes tänkande)? Kanske blir ordvalet bara ett oskyldigt försök att tala mottagarens språk, säga sakerna så som mottagaren själv skulle uttrycka dem.