Alla inlägg av Heidi Barman-Geust

Medias roll

I artikeln ”Life Without Media: Or, Why Mediacentrism Is Bad for You” förklarar Nick Couldry varför vi bör ha ett analytiskt avstånd från media. Vi måste förstå att livet inte är centrerat kring media, att livet har en mening och ett mål som sträcker sig förbi media. Vi måste se kritiskt på medieprocessen och ifrågasätta om dagens media förser oss med den kunskap vi behöver för att kunna leva våra liv,  om vi har möjlighet att agera och handla på det viset vi vill och om livet är så etiskt, meningsfullt och värdefullt som vi vill att det ska vara. Vi måste ifrågasätta om den offentliga arenan ser ut som vi vill att den ska se ut, och om dagens journalistiska kultur klarar av att möta våra behov. Det är också viktigt att vi ser möjligheten till att omforma mediesamhället till ett samhälle som fyller våra behov, men då behöver vi förstå vilka de nuvarande krafterna, intressen och behoven är som styr.

I kapitlet ”Saturation, Fluidity and Loss of Meaning” diskuterar Hodkinson oron över att samhället är så mättat av media, att all slags sanning, stabilitet, visshet och mening försvinner. Vad för den ökande konsumeringen och överflödet av information med sig? Vad händer när media har så stort inflytande på de referensramar som styr våra värderingar och på sättet vi ser på våra liv och vår roll i världen. Vad händer med vår indentitet och på sättet som vi värderar oss själv och andra? Hodkinson poängterar att även om vi är så sammanlänkade med media, även om medias påverkan är så stor och även om media medför ytlighet och ”knyckighet”, så skall vi inte glömma bort att förhållandet till media ändå i de flesta fall är sammankopplat med riktiga händelser och att de flesta av oss idag använder media som ett verktyg i sitt vardagliga riktiga liv. De flesta av oss kan se skillnaden mellan vad som är riktigt och viktigt och vad som är ytligt och uppdiktat.

Jag tror att det viktigaste budskapet (åtminstone det som jag tog till mig) som både Couldry och Hodkinson för fram är att det är viktigt att inte ge upp, att tro att medialiseringen gått för långt, att inget längre kan göras åt ökade kunskapsklyftor, konsumering och ytlighet. Att det är viktigare än någonsin att förstå medieprocessen, så att vi kan försäkra oss om att medias potential utnyttjas för en förbättring  av våra liv och det demokratiska samhället, istället för motsatsen.

Övningsuppgiften och uppsatsen
Det första problemet jag stötte på angående övningsuppsatsen, var konstigt nog att få tag i en pappersversion av Dagens Nyheter! Tydligen säljs det så dåligt av pappersversionerna av svenska tidningar i Finland att varken kiosker eller bokhandlar längre tar in dagstidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och kvällstidningar som Expressen och Aftonbladet. Enligt en försäljare på Akademiska bokhandeln, är det endast på flygfältet man kan hitta svenska dagstidningar i Finland. Det går inte ens via Dagens Nyheters webbsida att köpa digitala lösnummer av tidningen, endast längre prenumerationer. Till all tur har jag via jobbet möjlighet att läsa de flesta dagstidningar via ePress och PressReader. Så jag fick lov att printa ut (!) ett lösnummer av Dagens Nyheter från PressReader (det går ej att spara tidningen på datorn och en tidning är bara tillgänglig i en vecka på nätet) för att kunna jämföra med Helsingin Sanomat.

Det andra problemet jag stött på är att kunna begränsa sig i sättet att analysera och jämföra. Jag har funderat på analysera utgående från allt från nyhetsvärden och nyhetskategorier till Soft and Hard news, att göra en kvantitativ innehållsanalys med kodschema, räkna spaltmillimetrar… Få se hur jag lyckas, jag har bara en skiss klar och en viss bakgrundsfakta om tidningarna skrivet hittills. Det var svårare än jag trodde att hitta tid för studier vid sidan av heltidsjobb, heltidsfamilj och heltidshushåll. Jag räknar med ett intensivt skrivarbete de närmaste två veckorna!

Medieevenemang och nationalism

Göran Bolin argumenterar i artikeln ”Visions of Europe. Cultural technologies of nation-states”  för att European Song Contest är post-industrialismens  motsvarighet till världsutställningarna. Istället för att föra fram nationernas framsteg inom teknologi med materiella produkter, visar man upp den nationella identiteten via kultur och symboler. Det är även ett sätt för nya nationer att göra entré på den europeiska scenen.  Att visa att man klarar av att stå för arrangemangen av ESC är ett slags slutprov, var man visar att man är redo att ingå i den post-industriella moderniteten.

I kapitlet ”Sport, medier och nationalism” beskriver Dahlén vilken betydelse sport, särskilt stora idrottsevenemang som de olympiska spelen och World Cup, har för den nationella identiteten. Sporten kan även via media skapa gemenskap och samhörighet. Särskilt skapandet av idrottshjälten ökar en nations stolthet och samhörighet, men ger även framtidshopp i svåra tider. Dahlén påpekar även att dessa stora idrottsevenemang tyvärr har en förmåga att skapa och upprätthålla stereotypiska beskrivningar om andra nationer.

Stora medieevenemang är även en arena för politiska utspel. Man kan t.ex. markera sin åsikt genom att delta eller inte delta i ett evenemang. Tunisien, Marocko och Libanon nobbar t.ex. ESC eftersom Israel deltar.

Hannele Seeck och Terhi Rantanen skriver i artikeln ”Media events, spectacles and risky globalization: a critical review and possible avenues for future research” om  medievenemang och mediespektakel. Hur  publiken tappar intresse för de förberedda och förplanerade medievenemangen (t.ex. olympiska spel och kungliga bröllop) och istället fylls medierna av de medieevenemang och -spektakel som inte går att förbereda och planera (t.ex. naturkatastrofer och terroristattacker). Seeck&Rantanen påpekar att det kräver en större förståelse för informationssamhällets nya risker. Myndigheter och media har svårare att reagera på de oplanerade händelserna och sociala medier medför att den vanliga människan har större möjligheter att själv ingripa och rapportera. Social media i sig kan innebära en risk. Identitetsstölder och cyberattacker blir vanligare och terrorister utnyttjar internet och de digitala medierna för att skapa överreaktioner. Vilken händelse som helt kan göras till ett mediespektakel, men det finns större risk att det går överstyr.

Underhållning i TV

Rimscha&Siegert beskriver i ”Orientations of entertainment media workers: entertainment media workers – disrespect and neglect” om vanliga stereotypa antaganden om de som arbetar i och om underhållningsbranschen. TV-underhållning  influerar vårt vardagliga liv, påverkar våra värderingar och normer och borde därför vara av stort forskningsintresse. Dessutom är underhållning någonting som förenar och inkluderar många. Trots detta ser man ofta ner på underhållningsbranschen, de som producerar underhållning och på de människor som arbetar i branschen. Enligt Rimscha&Siegert har det gjorts allt för lite forskning om de som arbetar i underhållingsbranchen (jämfört med journaliser) och dessa anses ofta vara marknadsorienterade och kommersialiserade. Rimscha&Siegert gjorde en undersökning i fem europeiska länder där de granskade dessa mediaarbetares uppfattning om sitt yrke och sin roll och resultatet visade att de som arbetar i underhållningsbranschen inte alls entydigt är marknadsorienterade. I själva verket värderas t.ex. ett samhällsnyttigt, meningsfullt innehåll och kreativitet högt.

De två texterna om TV-underhållningen i Finland gav en intressant tillbakablick på Finlands TV-historia. Veijo Hietala skriver i ”Räddades Finlands tv-underhållning av den kommersiella televisonen? om uppkomsten av TV i Finland och om förhållandet mellan kommersiell TV och statsägd TV. Det var intressant och nostalgisk läsning om de kommersiella kanalernas uppkomst och om olika genrer av underhållning i Finländsk TV. Teemu Palokangas skriver om förhållandet mellan fakta och underhållning i ”Endast saklig underhållning, tack! Underhållningen som en del av televisionens public service”.  Rundradion har mer eller mindre alltid ansett att underhållning bör ingå i public service uppdraget, men även att det bör handla om en saklig och stimulerande underhållning.  Sättet att kombinera fakta och underhållning har däremot förändrats under tidens gång och de två kanalerna har haft och har olika roller beträffande underhållning.

Veckans läsning handlade för mig mycket om delningen i vad som anses fint och sakligt och vad som anses fördummande och endast tidsfördriv. Att vi människor så ofta placerar saker och ting i fack, för att på något sätt rättfärdiga vår egen plats. Texterna väckte många tankar kring köns- och jämlikhetsfrågor och klassfrågor och jag inser att underhållning i media måste vara ett utmärkt forskningsområde med tanke på dessa frågor.

Nyheter

Veckans läsning
Silja Lana Cavada beskriver i artikeln ”Dokumentären hittar televisionen” utvecklingen från dokumentärfilmer till tv-dokumentärer vid Rundradions TV2 under 1960- och 1970-talen fram till 1990-talet.  Artikeln var intressant att läsa då detta var ett obekant ämne för mig. Det som väckte mitt intresse mest var hur ”de fem punkterna om bra dokumentärämnen” skiljer sig rätt mycket från de kriterier som Hodkinson i kapitlet ”The Construction of News” räknar upp som avgörande för sannolikheten att en händelse skall klara sig över nyhetströskeln. Det fick mig att tänka på hur en dokumentär och en nyhetssändning kompletterar varandra, på likheter och olikheter och på hur olika sätt de kommer till och på hur olika sätt journalisterna arbetar.

Hodkinson påpekar att, trots att man ofta för fram på vilket sätt t.ex. två tidningar skiljer sig åt, så är det även intressant att se på deras likheter. På hur mycket överlappningar det finns, likheten i nyhetsurvalet och på sättet de framförs. Han poängterar att oberoende av vilken tidning eller nyhetssändning vi konsumerar, så konfronteras vi sannolikt med rätt liknande bild av världen.

Val av nyhetsmaterial för övningsuppgiften
Hodkinsons text om nyhetsproducenters likheter väckte mitt intresse så pass att jag slopade min första tanke på att välja ”Vetenskap i medier” som mitt ämne för övningsuppgiften. Istället tänker jag lusläsa Helsingin Sanomat och Dagens Nyheter en vardag för att se om storstadsbon i Helsingfors och i Stockholm egentligen läser samma tidning! Är det samma världsnyheter som tas upp? Är det samma typ av inrikesnyheter som tas upp? Hur mycket kultur och sport? Finns det likheter i val av bilder? Dessutom tyckte jag att Hodkinsons uppräkning av kriterier för att nå över nyhetströskeln var intressant och tänker ha dem i åtanke särskilt då jag granskar huvudnyheterna.  Valet av tidningar motiverar jag med att de båda är sitt lands ledande tidning, den med mest upplaga och den som utkommer i huvudstaden i två nordiska grannländer. De är båda  rätt neutrala, liberala och har ungefär samma typ av målgrupp.

Media och politik

Jesper Strömbäck skriver i sin artikel ”Four Phases of Mediatization: An Analysis of the Mediatization of Politics”  om medialiseringen av politiken. Ju större grad av medialisering, desto större självständighet har media från de politiska institutionerna och aktörerna. I fas ett fungerar media som en förmedlare, medan media i fas två redan fått en mer tolkande roll. De politiska aktörerna blir tvungna att anpassa sig efter medierna och förbättra sin kompetens inom kommunikation och nyhetshantering. I fas tre är det Strömbäck kallar för ”media logic” även närvarande i själva styrandet och i de politiska processerna, makten har förflyttats från politiken till medierna. Kampen om makt/kontroll mellan media och politik är även något som Anne Koski diskuterar i sin artikel ”Överföring med rutans hjälp”. Hon beskriver politiken i finländsk TV och menar att kampen om den politiska offentlighetens gränser ständigt pågår.

Strömbäck påpekar att ju mer självständig media blir från politiken, desto mer ökar kommersialiseringen. Om mediernas behov blir överordnade andra behov i samhället går det för långt. Mediernas uppgift är att förse medborgarna med den information de behöver för att kunna fatta beslut. Tyvärr övergår medierna allt mer till att förmedla information som väcker uppmärksamhet, istället för att förmedla den information medborgarna behöver och vill ha. Han kritiserar medierna för att koncentrera sig allt mer på det politiska spelet än på de politiska sakfrågorna. För stor koncentration på det politiska spelet leder till minskat förtroende för medierna och minskat intresse för politik, som även i det långa loppet leder till ett minskat behov av nyhetsmedier. Strömbäck anser det oroväckande att allt fler väljer bort nyhetsmedier och menar att det finns en ökad uppdelning i de som är ”nyhetssökare” och de som är ”nyhetsundvikare”. Detta leder till ökade kunskapsklyftor och en försvagad sammanhållning då vi lever i olika verkligheter beroende på vilka medier vi använder och hur mycket media vi konsumerar.

Strömbäck menar att ryktet om de traditionella massmediernas död är överdrivet. Internet används som ett komplement till traditionell media.  Den information som finns på nätet har sitt ursprung i de traditionella medierna. Det innehåll på nätet som når ut till en stor publik är ”återpackat”, medan det  som är unikt på nätet når ut till en snävare publik. Internet må nå ut till en stor publik, men det som inte tagits upp i de traditionella massmedierna, gör sällan det!

Mark Brewins artikel ”The Public Sphere in a Network Age: Rethinking the Relations between Self, Media, and Political Community” handlar om det nya nätsamhället där individen blivit viktigare än gruppen och där vi är allt mer egoistiska och tänker mer på vår egen lycka och framgång än på gruppen och samhällets bästa. Globaliseringen och den nya informations- och kunskapsekonomin har förändrat hur vi ser på media, men också hur vi använder media. Hur är ett samhälle där massmedierna inte spelar lika stor roll mera, då medborgarna inte längre bara är publik utan även producenter? Är medborgarna tillräckligt kompetenta för att ta över journalisternas roll som ifrågasättare och kritiker? Brewin beskriver uppkomsten av nätverk som länkar användare  med varandra utan massmediernas inblandning och där subkulturer och minoritetsgrupper fått större möjligheter och mera frihet. Jag tror att det Brewin beskriver i sin artikel är att individerna inte nödvändigtvis behöver själv vara de som ifrågasätter och kritiserar medieinnehållet, utan att det även finns konkurrerande nätverk som håller reda på varandra. Politiska aktörer och myndigheterna får det svårare att kontrollera mediemiljön. Han listar dock tre sätt som kan användas för att upprätthålla kontrollen; att ha makt över reglerna, att ha makt över uppmärksamheten och att ha makten över framgången.

Det här med hur vi använder media, vilka medier vi använder och att detta leder till ökande kunskapsklyftor intresserar mig. Det finns något där i veckans läsning som jag ännu inte kan sätta fingret på, men som kunde vara mitt tema för uppsats och nyhetsbevakning!

Kursen startade med intressant påskläsning

Veckans två artiklar var en intressant början på kursen. Jag läste först Petersens artikel ”Hvad er mediesociologi?” och därefter Hodkinsons introduktion i boken ”Media, Culture and Society”. Det framgick inte tydligt för mig att det handlar om två olika synsätt att närma sig mediesociologin, även om jag rätt snabbt noterade två olika skrivsätt.

Jag tycker mig ha lyckats urskilja att Petersen ser på mediesociologin ur två dimensioner (teknologisk och semiotisk) och att han anser kommunikationsprocessen vara rätt linjeär. Han pekar ut tre centrala temaområden inom mediesociologin; Media som miljö, Media och offentlighet samt Media och vardagslivs- och identitetsfrågor.

Hodkinson däremot ser medieprocessen i förhållande till den sociala och kulturella värld den figurerar i.  Han nämner två vanliga perspektiv på media. Det första handlar om att media har inflytande på människor och påverkar samhällets utveckling. Media har en formande roll. Det andra perspektivet handlar om att media återspeglar samhället. Hodkinson går ett steg längre och förenar dessa två perspektiv och ser medias roll som en cirkel med element från båda dessa synsätt. En pågående process som både återspeglar samhället men som även har inflytande på samhället. Han skissar upp en modell med fyra element; medieindustrin, medieteknologin och -innehållet, medieanvändaren och den sociala och kulturella miljön. En modell med ett konstant flöde där dessa fyra element influerar varandra.

Av de två artiklarna fastnade jag mer för Hodkinsons synsätt (tillräckligt mycket för att klicka hem boken). Det kan bero på att jag ansåg Petersens artikel vara mer svårläst (delvis på språket) och att det skett rätt så stora förändringar sedan Petersen skrev artikeln. Däremot väckte Petersens artikel många tankar om hur TV och Internet ändrats under de senaste tio åren. Han beskriver TV som en mediemiljö som är ögonblicklig, som följer vardagslivets rutiner och tidens gång, är tillgänglig för alla, når en stor massa men inte har så stor interaktion och att man inte kan garantera emottagande av budskapet. Internet beskriver han som ett enormt kunskapsarkiv som kombinerar många olika kommunikationsformer i samma ramar. En miljö som inte har samma flöde som TV och som kräver att medieanvändaren själv är aktiv och uppsökande. Sedan han skrev artikeln har broadcastmedierna och nätmedierna flutit mer samman och även om de fortfarande har olika egenskaper så tycker jag att uppdelningen inte är lika klar som tidigare. Den virtuella världen vävs ännu mera samman med vardagslivet och det sker stora förändringar i fördelningen mellan det offentliga och det privata. Vi får hela tiden större möjligheter att ta del av varandras vardagsliv och livsvärderingar. Vi exponeras av samma fenomen, lever i samma samhälleliga utveckling och delar samma fysiska och sociala villkor.

Jag tycker att Petersens artikel för stunden gav mer insyn i fältet, men att Hodkinsons synsätt tilltalar mig mer och jag ser framemot att läsa resten av boken.

Det är första gången jag deltar i en helt virtuell kurs och även första gången jag skriver den här typen av blogginlägg. Så ge gärna feedback!

Heidi.