Alla inlägg av Nina Enkvist

Median i våra liv

Media är naturligtvis viktig för människan i hennes vardag i dag. En stor del av hennes tid spenderas tillsammans med media, så som tidningen, tv:n, datorn, smarttelefonen eller läsplattan. Den fungerar som hjälpmedel, är en informations och kunskapskälla, ett verktyg, ett tidsfördriv och en kommunikationskanal. I den privata sfären  visar den oss något vi inte själva kan närvara i eller göra, den ger oss personliga upplevelser och uppenbarelsemässig närhet. Man kan vara med där det händer samtidigt som man är långt borta från händelsen, tryggt hemma i tv soffan.

Traditionellt har massmedia haft tre uppgifter: att sprida saklig och objektiv information, kritisk granska och utvärdera viktiga samhällsfrågor och genom detta fungera som en opinionsbildare samt fungera som ett forum för underhållning. I dag uppdateras nyhetsbevakningen ständigt, 24 timmar i dygnet. Hemsidor och nyhetssändningar står för information och kunskap. Journalisterna öppnar upp ämnen och lämnar finurligt en del frågor utan svar eller visar oss flera olika synvinklar.  Allmänheten kan därmed själva bilda sig en egen uppfattning om ämnet. När det gäller underhållning, har vi idag ett buffébord av olika stilar och smaker av underhållning att välja bland. Framförallt de kommersiella kanalerna har satsat stort på underhållningen.

En helt neutral reflektering av världen är svårt för journalisten, eftersom förutfattade meningar och attityder alltid finns under ytan. Journalisten har ändå makten att välja vilka händelser som ska övervakas,  hur de övervakas, och hur de rapporterar om dem. De har kapaciteten att påverka vad vi vet, bryr oss om och talar om samt vad som slinker igenom vår kollektiva radar, med andra ord att forma allmänhetens medvetande.

Ny media teknologi, så som internet, har öppnat nya världar för oss, där gränserna mellan det privata och det offentliga blir suddiga. Petersen (2004) påstår att de personliga och sociala konsekvenserna av media är att de tar bort fokus på oss själva. Ett resultat av median i samhället, är ändå att den skapar ett kollektivt minne. När flera tar del av samma nyheter, tv-program, tv-serier m.m. delar vi gemensamma värderingar och minnen. En viktig samhällelig betydelse vad gäller massmedierna är att de kan vara en central del i tryggandet av yttrandefriheten. Samtidigt fungerar median också som en stark samhällspåverkare, på gott och ont. Därför anser jag att vi alla bör lära oss att kritiskt kunna granska den media som finns i dag. Vidare kunde man väl säga att median skapar därmed vårt samhälle, genom att influera våra tankar, värderingar, handlingar m.m. Vi både formas och blir speglade av median, samtidigt som det är en pågående process som ständigt matar oss och ständigt blir matad med samhällskaraktärer. Man kunde säga att; median konstruerar speciella representationer av världen och det selektiva av dessa media versioner av verklighet har kapacitet att influera på våra framtida relationer, kulturella värderingar o.s.v. (Hodkinson, 2011).

Hodkinson nämner att median i dag är en komplex och evigt expanderande samling av special service, tillgänglig på tider vi själva väljer. Han menar att ju flera kommunikationskanaler som är tillgängliga för oss ju mera lider vi av ”information overload” (överbelastning av information). Sammanhanget och historien blir mindre viktiga för oss och våra reaktioner till bilderna framför oss domineras av emotionella reaktioner, snabba bedömningar och slutligen en törst efter nästa innehållsklipp. Med medians framfart ändras samhället. En del har börjat inse detta och försökt lämna bort, än den ena, än den andra median, för att av belastas från stressen som mängden av median medför. Ett annat sätt som bevisar att median är central i våra liv, är hur den infiltreras i språket. Många nya ord i samhället härstammar från median. Exempelvis kan man idag lida utav ”nomofobi”, rädsla att vara utan sin mobiltelefon. Skrämmande, hur mycket vi påverkas av median runt omkring oss, tycker jag!

Vad gäller övningsuppgiften, så har jag bläddrat i både HBL och ÖT av datumet 12 maj 2015. Två artiklar samt några små notiser har tidningarna gemensamt. Jag tänker se om jag kan göra någon jämförelse utav dessa artiklar. Fokuseringen kommer troligtvis ändå att ligga i att hitta tidningarnas kärna, vad de strävar efter att kunna ge oss läsare; Balansen mellan olika avdelningar/kategorier i tidningen, Bild/text upplevelser, attityder; positiv/negativa synvinklar m.m.

Mediahändelser och spektakel

När man hör begreppet media händelse/spektakel nämnas kommer man kanske att tänka på stora bullrande evenemang, så som Eurovisionen, Ishockey VM och Olympiska spelen med ljusshower, musik, underhållsreportrar m.m. som visas på flera tv kanaler runt om i världen.

Göran Bolin(2006) menar att det var när massmedian kom in i det moderna samhället, som median började diktera händelser själva, vilket resulterat i ”media händelser” så som Olympiska spelen, Konungakröningar, Fotbolls VM och andra storskaliga händelser distribuerade av media. Dayan och Katz (1992) definierar media händelser som något som pekar ut centrala värderingar eller aspekter av ett kollektivt minne, vilket målar upp en idealiserad version av samhället som måste bli bestyrkt av allmänheten. Debord (1967,1999) däremot anser att media spektaklet i sig själv förhindrar individen att upptäcka att samhället av (globala) spektakel är delat mellan verklighet och fantasi, där den riktiga konsumenten blir en konsument av illusioner. Enligt Debord är spektaklet en social relation mellan människor som är medialiserade av bilder. Vidare påstår han att spektakel som uppstått under senare tid representerar en ny form av statlig kontroll. Citat av Debord:”the spectacle is the bad dream of modern society in chains, expressing nothing more than its wish to sleep”.

Kellner (2009) anser att vilka händelser som helst kan göras till mediaspektakel och delar in dem i; megaspektakel (krig och terrorism), sörjd för av konventionell media, och interaktiva spektakel (där publiken talar tillbaka och integrerar med varandra). Dahlén däremot delar in medieevenemangen i tre tematiska grundmodeller: contest (tävling), conquest (erövring) och coronation (kröning). Vidare menar han att ett medieevenemang kan innehålla element från alla tre modellerna. Dahlén anser att en viktig betydelse av medieevenemangen är att de symboliskt förenar centrum och periferi, samhällets maktinstanser och folket. Han anser även att evenemangen syftar på att befästa rådande ordningar eller till och med upprätthålla gamla ordningar. Detta kan man se om man jämför t.ex. olika tv kanalers sändningar i olika länder av samma evenemang (händelser tolkade i en viss riktning med eventuellt vissa nationalistiska förtecken).

Vilka sociala funktioner har media händelserna/spektaklen då? Dahlén skriver att pressen tillsammans med andra medier skapar nationalidoler; medierna kanaliserar ett folkligt intresse och ger det en viss form, ett visst innehåll. Han menar att uppkomsten av nationella ligor, cupfinaler och internationella tävlingar är evenemang som via medierna blivit till prestigefyllda händelser i nationernas liv där nya traditioner byggts för att främja den nationella identiteten och stärka den nationella sammanhållningen i tider av snabb samhällsomvandling. Vidare anser han att kulturella evenemang ger en form av kulturell gemenskap och binder samman människor av olika samhällsklasser i en gemensam historia och tradition. Seek och Rantanen (2015) är inne på en liknande linje när de förklarar att; det är den delade känslan som skapar samhällen av åskådare. Att spektaklen erbjuder en plattform för att både individuellt och kollektivt sörja, hata, förakta eller åtnjuta, beroende på vem som tittar och vad man tittar på. Vidare säger de att för att en firarkänsla ska uppnås krävs av medieaktörerna att visa sig intressanta, karismatiska och annorlunda, något utöver det vanliga.

Bolin påpekar att i ett mediespektakel så som eurovisionen handlar det om så mycket mer än endast medieproduktion av tävlingen som ett televisionsprogram och produktionen som en media händelse. I media händelsen inkluderas också artiklar och föreställningar i pressen; andra tv program(nationella tävlingar), tv nyhets rapportering, marknadsföring och reklam, skivsammanställning o.s.v. Mediehändelsen är således inte enbart visad i ett medium utan sammanbinder många medieformer och genres. Det tycker jag förklarar ganska bra varför man i bland blir så trött på en viss media händelse, eftersom man tycker att den finns över allt och i alla medier.

Jag valde denna vecka att läsa Hannele Seeck och Terhi Rantanens artikel “Media events, spectacles and risky globalization: a critical review and possible avenues for future research”. Samt Göran Bolins artikel “Vision of Europe, Cultural technologies of nation-states”, och Dahlén kap.12 “Sport, medier och nationalism”.  Det som fanns som en röd tråd genom alla artiklarna tyckte jag var hur media genom mediahändelser/spektakel upprätthåller nationalismen. Samt hur median bestämmer vad som är värt att veta. Avslutar här med ord av Fiske (1994):”events do happen, but those that are not mediated do not count”.

Underhållning i televisionen

Enligt Veijo Hietalas artikel ”Räddades Finlands tv-underhållning av den kommersiella televisionen”, började man sända regelbundna tv-sändningar år 1958 i Finland. Trots att vi startade sent med televisionsverksamheten sett ur europeiskt perspektiv, blev vi ändå pionjärer i det avseendet att den kommersiella televisionen inledde sin verksamhet före den statsstyrda. Även om Rundradions rättesnöre ”att informera, upplysa och underhålla” överfördes på televisionen så var den kommersiella televisionen mycket mera underhållsbetonad än den statsägda. Man oroade sig för folkets dåliga smak som man försökte förbättra med upplysning. Den kommersiella televisionen blev beskylld för amerikaniseringen av den finländska televisionen, och de mest långlivade och bäst ihågkomna amerikanska serierna har visats i ”Maikkari”(Reklam-TV). Peyton Place var t.ex. den första amerikanska serien som höll tittarna fastklistrade vid tv-rutan i Finland. De radikala beslutsfattarna på 70-talet ansåg till och med att amerikanska serier med fortlöpande intrig borde undvikas i framtiden.  Ännu på 1980-talet tvingades man välja mellan att sända Dallas eller Dynastin eftersom man inte ville att tittarna skulle vara beroende av två amerikanska dramaserier.

Underhållningsutbudet dominerar i dag i televisionen. Det är bara att välja och vraka bland reality-tv, tv-serier/såpoperor, frågesporter, showprogram, humorprogram m.fl. De flesta underhållningar kräver av oss ett regelbundet tittande. Men vad är det som underhållningen ger oss? Framförallt utgör underhållningen en flykt från vardagens tristess, speciellt såpoperan som till stor del tittas på av kvinnor. Enligt Rimscha och Siegert (2011), tillåter såpoperan oss att inkluderas i ett påhittat samhälle, är välkomnande och erbjuder oss tillhörighet. Även om underhållningen framställs ofta som ett onödigt tidsfördriv, tar den upp universella aspekter av det personliga och emotionella livet, utforskar problem och dilemman som alla ställs inför, erbjuder råd och tröst samt en mera kreativ syn på sitt eget liv. Underhållningen formar med andra ord vår uppfattning om världen, influerar våra värderingar och de normer vi tillämpar i vardagen. Men det kan även bli för mycket av det goda, och det går att bli beroende av såpoperan, så beroende att man väljer bort sitt sociala liv utanför tv-världen http://www.independent.co.uk/news/on-the-slippery-slope-to-soap-addiction-1319185.html.

Rimscha och Siegert (2011) säger att underhållning ofta framställs som kassakon i tv sändningsbolagen eftersom pengar spenderade på nyheter måste arbetas lös av underhållningen. De kommersiella tv kanalerna lever på intäkter från reklam och sponsorer. Det är därför viktigt för dem att rikta in sig på rätt publik för att locka de rätta sponsorerna. Men ännu i dag kan vi finna tv underhållning som är riktade till en stor publik, detta är underhållning som samlar hela folket framför tv-rutan, så som exempelvis eurovisionen eller självständighetsbalen.

Nyhetsjournalism

Enligt texten ”The Construction of News”, förväntar sig publiken att nyhetsmedia ska leverera neutral information och trovärdiga fakta om världen, samtidigt som de ska reflektera samhället. Detta går inte riktigt i hop med verkligheten enligt Hodkinson, eftersom nyheter aldrig kan vara neutrala, utan förutfattade meningar eller opartiskt reflektera världen. Han menar att, även om nyheter baserar sig på riktiga händelser så tillverkas och konstrueras de på ett speciellt sätt, enligt vissa synvinklar, kulturella värden och institutionella prioriteringar. Det är journalisterna som väljer vilka händelser som ska övervakas och vilka som ska negligeras. Genom att journalisterna besitter denna makt anser Hodkinson att nyhetsorganisationen fungerar som portvaktare, med kapasitet att påverka vad vi vet, bryr oss om och talar om. Denna makt att forma allmänhetens medvetande och prioriteringar kallar han ”agenda setting”. Detta verkar även journalisten Anna-Lena Laurén understöda i en intervju med Bettina Sågbom (Efter nio med Bettina, 25.4.2015, http://areena.yle.fi/tv/2569555 ), där hon säger att i bland får man som journalist inte den historia man planerat utan hamnar att snabbt tänka om och t.ex. filma/intervjua andra personer än vad som var tänkt och snabbt komma på något annat tema att ta upp i den situationen man befinner sig i. Laurén nämner också att hon anser att journalistyrket går ut på att omforma världen, att när man skriver en text är det alltid en tolkning och en liten omformning det handlar om.

Enligt Hodkinson finns det olika slags faktorer som gör att en händelse blir intressant och inkluderas i nyhetsbevakningen. Johan Galtung och Mari Ruge (1973) har listat åtta kriterier som de presenterar som universella och ytterligare fyra som härrör sig mera specifikt till utvecklade kapitalist länder. Enligt Galtung och Ruge krävs för det första en viss förekomst av händelsen, även tidsperioden borde stämma överrens med förekomsten med hur nyheter publiceras och sänds. För det andra krävs en viss omfattning av händelsen, exempelvis en eldsvåda som ska rapporteras måste vara tillräckligt stor för att händelsen ska ha ett nyhetsvärde. För det tredje behöver händelsen ha en viss klarhet eller tydlighet, exempelvis att det handlar om rätt och fel eller offer och förövare. För det fjärde är den kulturella närheten av värde, t.ex. händelser som involverar praktiker, platser eller människor som är bekanta eller relevanta för publiken. För det femte kan en händelse bli intressant om den är tillräckligt förutsägbar, att händelsen passar bra in med vad vi förväntar oss att ska hända, även stereotyper passar in i denna kategori. Som sjätte faktor listas det oförutsägbara, att rapportera om någonting oväntat, exempelvis att ett spädbarn försvunnit. Som sjunde faktor nämns kontinuitet, när väl en historia har kommit med i nyhetsagendan kan den vinna allmänhetens intresse för att ge historien en fortsättning framöver (vad hände sen?). Som åttonde faktor listas komposition, sammansättning av historier, att få olika artiklar och händelser att passa ihop som en helhet t.ex. koppla samman dem med ett tema. Utöver dessa åtta punkter finner vi i de utvecklade kapitalistiska länderna det även intressant om händelsen som rapporteras innehåller händelser som relaterar till de mest mäktigaste nationerna i världen, historier om mäktiga eller kända människor, historier som intresserar sig för människan samt negativa historier.

Men det är inte bara själva historien som gör att vi läser just den artikeln eller ser på ett visst nyhetsreportage. Även Rubrik, språket, bilder, grammatiken, framförandet är viktiga, samt i vilket medium nyhetsreportaget förekommer.

Av veckans texter tyckte jag faktiskt att Silja Lanas Cavadas text ”Dokumentären hittar televisionen” var den intressantaste. Texten beskrev kanske mera historiskt hur det gick till när man började producera dokumentärer i Finland, hur man lekte och experimenterade sig fram eftersom ingen riktigt hade någon skolning i ämnet. Det som jag fastnade för i texten var att dokumentaristiska skolan ändå hade målsättningar med sin produktion, så som deras grundutgångspunkt; att informera människorna och att övervaka de makthavande samt väcka och främja den offentliga debatten. Men även här i Cavadas text blir man varse censuren som existerade på 60- och 70-talet, liksom i Anne Koskis text ”Överföring med rutans hjälp”. Man kan verkligen fundera över hur skyddade har det finländska folket levt genom åren? Skulle vi ha tagit skada av materialet om det inte blivit censurerat? Och hur hade våra värderingar formats ifall vi fått ta del av det censurerade materialet?

I övningsuppgiften har jag tänkt välja att analysera två stycken finlandssvenska dagstidningar. Jag har tänkt jämföra en storstadstidning så som Hufvudstadsbladet med en småstadstidning så som Österbottens tidning. Min tanke var att jämföra tidningarna med varandra för en dag, för att se om de skiljer sig från varandra både vad gäller kategorier, upplägg, framtoning, rapporteringar m.m. I fall att de rapporterar någon gemensam nyhet tänkte jag se på hur respektive tidning rapporterar om just den nyheten. Jag valde denna uppgift för att jag är nyfiken på hur småstäder skiljer sig från storstäder i Finland och för att finnlandssvenskarna som grupp intresserar mig.

Politik och media

Veckans texter tog upp relationerna mellan media och politik på flera olika sätt. Mark Brewin t.ex. behandlar den offentliga sfären i texten ”The Public Sphere in a Network”. Han förklarar att den nya media teknologin, liksom både de kulturella och ekonomiska förändringarna i samhället har bidragit till att den offentliga sfären ändrat. Att gränserna mellan det individuella och offentliga inte längre är klara och tydliga. Vi kan se det med t.ex. olika chattforum, där man flyttat offentligheten från verkligheten ut på nätet, och man hemifrån sitt lilla krypin ändå sitter mitt ute i offentligheten med sin chatt.  Brewin anser att det i själva verket är den moderna pressen som skapar offentligheten och det offentliga sammanförs genom delade åsikter och intressen, och av medvetenheten om dessa. Medians offentliga roll anser Brewin bland annat, kommer från kritisk reflektion, att det inte finns några formella gränser för offentliga diskussioner. Allt är öppet för kritisk granskning. Man kan fråga sig, är media publiken kompetent att skapa denna kritik och är media texterna sådana som kan skapa en aktiv demokratisk offentlighet. Brewin anser att det är just därför kritik av den moderna demokratiska politiken ofta förvandlas till en massmedia kriticism.

Enligt en intervju med Jesper Strömbäck gjord av Sveriges television, anser även han att mycket av den information som medierna tar upp är kanske inte den typ av information som människorna behöver utan den som är mest eftertraktad för att fånga människornas uppmärksamhet. Strömbäck anser även att journalisterna har en stark tendens att gestalta politiken som ett spel (med vinnare och förlorare) snarare än som sak (där man fokuserar på viktiga frågor att förbättra samhället). Risken med att gestalta politiken som ett spel menar han är att förtroendet för både politiken och medierna minskar. Strömbäck menar också att medierna påverkar verkligheten i allra högsta grad, genom att medierna väljer vad som ska tas upp och hur, samt hur de ska fånga vår uppmärksamhet. Medierna är idag självständiga institutioner och styrs idag av sina egna behov anser Strömbäck.

Enligt Anne Koski däremot som har forskat om politiken i televisionsprogrammen i Finland, har den finländska televisionsverksamheten ända från början styrts av politikerna, och de olika partierna har genom åren tvistat sinsemellan om mediaproduktionen. Redan under 1960-talet började man nämligen producera program i Finland som koncentrerade sig på den politiska processen och program där man ifrågasatte rådande sanningar. Målsättningen blev uttryckligen att väcka samhällelig debatt. Finlands förhållande till Sovjetunionen har dock bidragit till att yttrandefriheten varit begränsad på media fältet. Så småningom blev ändå redaktörernas attityder allt mera kritiska mot politikerna. Och tack vare kanalkonkurrensen och att redaktörerna började uppfatta sin uppgift till att tjäna allmänheten, gick vi på 1990-talet in i ett medievälde. Makten i förhållande till politikerna övergick inte enbart till journalisterna i olika medier utan i allt större utsträckning till reklambyråerna och PR-proffs, vars specialkunnande började reglera hur politikerna uppträder i den politiska offentligheten.

Jesper Strömbäcks artikel ”Four Phases of Mediatization: An Analysis of the Mediatization of Politics”, behandlar medialiseringen av politiken. Strömberg menar att medialiseringen härrör sig till förändringar förknippade med kommunikationsmedia och dess utveckling. Därmed har han delat in själva processen i fyra delmoment eller faser. Den första fasen av medialiseringen är nådd när massmedia utgör den viktigaste källan av information och en kommunikationskanal mellan befolkningen och politiska institutioner och aktörer. Den andra fasen är nådd när media har blivit mera oberoende av staten och andra politiska organ och börjat styra enligt media logik. I den tredje fasen fortsätter median att vara den dominerande källan av information och kommunikationskanal mellan sektorer i samhället, men självständigheten av median ökar ytterligare och de har blivit så pass självständiga och viktiga att andra sociala aktörer måste anpassa sig till dem. I den sista och fjärde fasen uppfattas median som extern och politiska aktörer känner till nödvändigheten av att anpassa sig till media logiken och deras åsikt om nyhetsvärdighet. Det som Strömbäck förklarar verkar vara en process för median att slå sig fri från staten och politiska aktörer och bestämma själva över sitt utbud.

Som avslutning vill jag säga att, jag hoppas verkligen inte att Jesper Strömbäcks framtida skräckscenario slår in; om att det förekommer en nyhetsökande grupp som konsumerar allt mera media än någonsin medan en annan grupp väljer att helt negligera nyhetsmedia. Vilket troligtvis skulle leda till ökade kunskapsklyftor, ökade deltagarklyftor och försvagad social sammanhållning och att vi troligtvis skulle leva allt mera i vår egen verklighet, beroende på vilka medier vi konsumerar.

Hur se sociologiskt på media?

Medierna har under en mycket kort tid kommit att bli en allt viktigare del av människans vardag. Vi överöses med information från en massa olika slag av massmedier, så som tidningar, tidskrifter, film, radio, tv, dataspel, cd-skivor och internet. Kommunikationstekniken har gått snabbt framåt i sin utveckling. För bara en generation tillbaka var tidningen, radion och tv:n de väsentligaste medierna människan i västvärlden förlitade sig på, medan vi i dag har svårt att gå hemifrån utan vår smarttelefon, pekplatta eller bärbara dator(ständigt uppkopplade på nätet). Men medierna förmedlar inte bara information och underhållning, utan fungerar också som kommunikationskanaler och nätverk. De bistår oss med tolkningar av världen runt omkring oss och erbjuder oss resurser till formandet av identiteter och utvecklar vår fantasi. Med kunskap och information från massmedierna formar vi sedan våra attityder. Gränserna mellan det globala och det lokala suddas ut och blir otydliga. Vi lever, känner och deltar i världen i dag med hjälp av medierna.

Veckans texter ”Hvad er mediesociologi?” Av Lars Kjerulf Petersen och ”Media, Culture, Society” av Hodkinson listar båda upp olika sätt att se sociologiskt på medier. Enligt Petersen är medierna något som kommer emellan avsändare och mottagaren av ett meddelande, det både skiljer åt och förenar, förmedlar innehåll och består av två dimensioner; en teknisk och en semiotisk. Han påpekar även att media innefattas av både hårdvara dvs. det tekniska kommunikationsmedlet och mjukvara, själva uttrycksmedlet. Pedersen listar sedan upp tre olika perspektiv som vi kan se sociologiskt på medierna. Antingen kan man se på medierna som miljöer dvs. deras funktionsområde som formar de sociala miljöerna de ingår i. Eller så kan man undersöka offentligheten i medierna dvs. innehållet i offentligheten t.ex. vad det har för betydelse, värderingar, berättelser, information, ritualer och diskurser som diskuteras. Men man kan även se på offentlighetsprocesserna. Slutligen anser Petersen att man även kan se närmare på den virtuella bildvärldens sammansättning. Hodkinson listar även han upp tre olika sätt vi kan se på medierna. Vi kan se på media som en konstruktör eller formare, i den meningen att innehållet median distribuerar influerar människan och ger effekter på det framtida samhället. Ett annat sätt att se på median är hur medians innehåll formar oss på ett sätt där samhället reflekteras eller speglas. Det tredje sättet att se på media, är att se på den som en pågående process, där media representationer ständigt matas med information från samhället, samtidigt som de själva distribuerar information ut till samhället.

Veckans text ”Hvad er mediesociologi?” av Petersen tyckte jag var en bra introduktion till vad media och massmedia är samt hur man kan se på media ur en sociologisk synvinkel (miljö, offentlighet och den virtuella världens samansättning). Hodkinsons text ”Media, Culture, Society” däremot tycker jag kompletterar Petersens text genom att han tar upp median ur en annan synvinkel och dessutom involverar kultur och samhälle, vilket upplyser oss om att vi måste se helheten, att vi inte kan välja bort varken det ena eller det andra. Nackdelar och fördelar med Petersen eller Hodkinsons syn att se på media är svåra att lista. Men jag tycker ändå att man kan säga att texterna bevisar för oss att det finns många olika sätt man kan se på medierna och att medievärlden öppnar för oss en massa nya forskningsområden.