I denna veckas läsning gillade jag (igen) Hodkinson bäst. Jag tycker verkligen om hans sätt att inleda kapitlen med några meningar som i punktform tar upp vad kapitlet handlar om, sedan följer en inledning, förstås själva avhandlingen och sedan en sammanfattande avslutning. Vare sig man vill eller inte förstår man vad han vill säga. Couldrys text hade jag betydligt svårare att ta till mig. Jag TROR att jag begrep vad budskapet var.

I Hodkinsons text blev jag väldigt ivrig av att läsa om Baudrillard och hans mediakritik. Och förstås Hodkinsons svar. Jag minns när jag för första gången bekantade mig med begreppet postmodernism i akademiska sammanhang. Jag var inledningsvis skeptisk, sedan svalde jag postmodernismen med hull och hår, nästan. Nu är jag skeptisk igen. Visst kan man analysera saker ur ett postmodernistiskt perspektiv, men att allt bara flyter runt i ett relationellt sammanhang utan någon bakomliggande mening känns jobbigt. Att nyskapa sig själv alla morgnar och ”göra” sin identitet i allt från kön till arbete är onekligen påfrestande.

Baudrillard menar enligt Hodkinson att vi egentligen inte kan tala om något verkligt samhälle, någon autentisk kulturell identitet eller sann berättelse av världen eftersom allt vi har egentligen är representationer som bygger på andra representationer i en spiral utan varken början eller slut. Vi har tappat sammanhang och historia. Eftersom vi har så många mediakanaler som belastar oss kan vi omöjligt fokusera på alla dessa kanaler, vi är mättade så att säga och allt vi förmår är att skumma på ytan. Något djup finns inte.

Hodkinson vill, med all rätt, sansa Baudrillards diskussion och menar att människor visst använder media, men mera som ett sätt att bekräfta eller förstärka den identitet vi också har i det verkliga livet. De flesta använder exempelvis sociala medier för att hålla kontakt med personer man redan känner. Så också jag. Visst kan man i media agera ut och testa identiteter och ”göra” ätstörd eller goth eller vad man nu vill, men kan hända detta ändå är vanligast bland tonåringar vilka ju oberoende är identitetssökande.

Couldry för tillbaka diskussionen om media och dess inverkan på livet med att detta måste göras i ett perspektiv där man tänker som att media inte fanns. Det finns ju, visst, men jag tror mig förstå resonemanget. Jag tycker att det verkar vara ett resonligt sätt att se på saken. Våra liv kan inte reduceras till något som bara är representationer utan något ”bakomliggande”. Då blir våra liv onekligen meningslösa i ett längre perspektiv, och mitt liv kommer att sakna både sammanhang och historia precis som Baudrillard menade, och dess så kallade mening blir något för stunden. Så kan det knappast vara.

Det verkar på basen av denna veckas texter som att diskussionen om media och dess inverkan på människan i samhället börjar nå en rimlig nivå.