Samhällets ritualer och symboler förnyas stadigt. Media har hittat en uppgift i att förstärka (och omforma) vissa av de redan existerande – och samtidigt själv blivit en del av dem och därmed ovärderlig. Därtill har media skapat eller åtminstone möjliggjort förekomsten av nya. Gemensamt är att det betydelsefulla tar plats och deltas i via media, det är där det egentligen händer, trots att många av dem i princip är förmedlade från en fysisk händelse. Det är återgivningen som är den egentliga produkten, upplevelsen som den stora allmänheten vill vara med om. (Att fysiskt närvara vid ett sådant tillfälle kan ibland vara en besvikelse.)

En traditionsförmedlande mediahändelse i Finland är självständighetsbalen. Före televisionens tid fick den mycket plats på veckotidningarnas spalter och lyssnades (!) live på radion, men idag TV-sändningen lika väsentlig del av den som presidenten. Fast intresset varierar ses den fortfarande – i direktsändning – av fler tittare än något annat program (2014: 2,4 milj). Balen följer en viss format som åtminstone till en del är uppgjort så att den tillfredsställer televisionens behov. Samtidigt ges ändå tittaren en bild av att tillfället är något större och mäktigare än så, och att YLE:s utsända är små osynliga bitar som på nåde, och helt på den stora ceremonins villkor, får smyga runt utan att störa. Programmet ger ypperligt tillfälle att manifestera nationella hjältar (jmf NSH hos Dahlén, 431–432), och ibland även marknadsföra dem utomlands på samma gång (se Angry Birds 2011). Gästerna skall respekteras och ifrågasättandet får bara vara skenbart. Någon egentlig samhällskritik får inte slippra in, och ännu mindre personkritik. Alla skall presenteras i positivt ljus, med focus på deras hjältedåd för nationen. En mera realistisk presentation, inte så ovanlig i andra program, skulle aldrig tillåtas här. Absolut ingenting i stil med

”… och nu står minister Aaltonen i turen. Som vi kan se, har hans sympatiska och eleganta f.d. hustru Elvi från Karelen fått ge plats åt den livliga brasilianska Marcian, med hänsynsväckande starka färger.”

Självständighetsdagen har etablerats som ett tillfälle att fira nationell samhörighet och överlevnad trots (externa) påfrestningar. Jag kan tänka mig att speciellt under 1960-talet kunde en alternativ agenda, i stil med vappens politiska innehåll, ha gjort anspråk för dagen, men det var för sent: Balen hade redan tagit över som en elementär del av dagens identitet, och där rymdes inga revolutionära politiska idéer. De minimala demonstrationerna som de senaste åren tagit plats utanför presidentens palats har nog synts i media, men kanske bara för att göra bilden av en balanserad demokrati fullständig: Här får alla fritt säga sitt. Lite som i ett barnrim; tryggheten omfamnar alla trots skrämmande troll.

Generellt har balen en nationsstyrkande roll, men specifikt ger den YLE möjlighet att visa deras elementära samhällsbyggande roll och inställning. Vi vanliga människor har YLE att tacka för att även vi får vara med, i realtid (fast det upprepade manuskriptet skrivits långt tidigare, jmf Seeck & Rantanen, 166). Hela nationen kan vara stolt tillsammans, och låta det synas. Ett nyare fenomen är att man samtidigt kan ha lite roligt också, som YLEs temasidor med test i etikett och ovanliga närbilder från balen ger uttryck för. Småningom förändras väl självständighetsdagens image.