Seeck och Rantanens text om hur mediahändelser ska förstås i det globala risksamhället gav mig ett visst motstånd. Jag kom aldrig riktigt in i texten och tyckte ibland att resonemanget var krystat, även om jag nog tror mig förstå idén i sig. Kan hända att jag läste texten med fel glasögon på från början. Jag tänkte mera på ”spektakel” typ Eurovisionen och hockey VM än tsunamin och OJ Simpsons rättegång, även om givetvis även de senare lätt kan förstås som ”events”.  Jag tycker också att den svenska översättningen av ”event” med ”händelse” inte riktigt berättar hela sanningen, men jag hittar inget bättre ord.

Traditionell media har genom väldirigerade och förutsägbara mediaevents genererat, återskapat och sanktionerat rådande hegemoniska maktstrukturer och på så sätt sprungit regeringsmaktens ärenden och speciellt i fall av public service. Så långt håller jag med. Mediaeventsen har stärkt ideal som nationalism och givit folket gemensamma upplevelser genom vilka en illusorisk känsla av gemenskap kommer till.

Nuförtiden menar Seeck och Rantanen att dessa media-events måste förstås på ett annat sätt, och mycket tack vare sociala medier vilka ger folket (eller kanske individerna) en möjlighet att agera direkt på eventet och faktiskt också bestämma själva vad som blir och inte ett event. Riskerna i samhället är större, också vad gäller media-events. Det går inte att förutse vad som ska hända. Tid och rum har upplösts. Visst, så är det också. Det jag däremot tyckte var lite krystat var det som behandlade katastrofer. Katastrofer har alltid hänt, och kan knappast anses något nytt under solen. När en katastrof sker befinner sig media i en situation som är långt ifrån strukturerad och regisserad, utan kaosartad. Så är det nu, men så måste det också ha varit förut. Visserligen kan media idag få konkurrens av av vanliga medborgare som twittrar och facebookar direkt från katastrofen, och media använder sig också av dessa källor själv. Men inte tror jag att själva katastroferna skulle ha varit mera välregisserade förr. Jordbävningen i Los Angeles 1994 minns jag mycket väl. Då fanns varken twitter eller facebook så i den mån den jordbävningen blev ett event måste det ha varit enligt traditionella manér. Jordbävningen i Nepal skedde mitt i brinnande sociala medier-era, men faktiskt tror jag inte just den rapporteringen skiljer sig så mycket åt.

En intressant aspekt i Seeck och Rantanen är den i vilken mån mediaevents kan fungera demokratiserande. Här kommer jag då in på Dahlens artikel om sport och kön. Här rör jag mig på kända jaktmarker och är välbekant med all terminologi. Texten var rena rama kiosklitteraturen att läsa jämfört med Seeck och Rantanen. Sportevents skulle enligt Dahlen då en av de sista och bäst befästa borgar för att uttrycka en maskulin hegemoni.Amen. En maskulin idealtyp basuneras ut genom sport, och då speciellt fotboll. Detta till alla övrigas nackdel, och det är inte endast kvinnor, utan i minst lika hög grad män som inte passar in i den manliga idealbilden. Här är det då intressant att tänka vad sociala medier kunde uträtta på en demokratiserande front för att rasera den maskulina normen som råder inom sport och sportjournalistik. I texten fanns att läsa exempel där media redan jobbat för en mera jämlik rapportering och att inte allt är nattsvart. Sociala medier kan då här verkligen vara en faktor att räkna med om redan traditionell media gjort insatser.

Till sist måste jag erkänna att jag imponerades djupt av Putins välregisserade mediaevent från firandet av VK II:s slut, trots att jag är medveten om vad det är.  Alla dessa soldater som var perfekt synkroniserade i sina marschrörelser, och hur de svarade på Putins ”Hurra” fullständigt unisont. Det var häftigt 😉

Jag saknar de sportevents jag i min barndom/ungdom steg upp mitt i natten för att se. Speciellt minns jag Canada Cup och OS i Seoul 1988. Det jag tittade på var sportande män. Ryska superfemman mot Gretzky och Lemieux, Ben Johnson mot Carl Lewis. I hockeyn beundrades nog ryssarna mer än slagsmålskanadensarna. Johnson var dopad. En stor sorg. De var dock svarta. Visserligen är alla som springer 100 m snabbt svarta. En amerikansk simhoppare slog huvudet och det blödde. Simhopparen visade sig vara homosexuell och HIV-smittad. Alla som simmat i bassängen var livrädda. Jag var mellan 8-17 år (13 för att vara exakt). Jag minns en kvinnlig idrottare, Merlene Ottey, kvinna, svart och häftiga naglar. Jag tror att hon också var dopad. Vi pratade om idrottarna och om resultaten. Jag kan inte namnet på en enda idrottare i senaste OS. Jag minns inte ens var och när det hölls, och måste börja addera 4:or till 1988 för att komma fram till ett svar. Det blir liksom för mycket att hålla reda på i detta oändliga utbud. Det var nog inte så dumt i alla fall med välregisserade media-events 😉