Utgående från Hannele Seeck och Terhi Rantanens artikel ”Media events, spectacles and risky globalization: a critical review and possible avenues for future research” får jag uppfattningen att publiken blivit mera krävande vad gäller överraskningsmoment och oförutsägbara händelser. Därmed har intresset för traditionella storevenemang, så kallade mediespektakel, avtagit. Stora idrottsevenemang som Olympiska Spelen och andra stora välplanerade och förberedda händelser som kungliga bröllop tappar i popularitet. Däremot drar oförutsedda händelser som terroristattacker och naturkatastrofer stor publik. Vi har färska exempel på det här med Germanwings flygkatastrof i franska alperna samt attentatet mot Charlie Hebdo i Paris. Dylika katastrofer och tragiska händelser blir en form av underhållning i media. Det här innebär enligt Seeck & Rantanen en ny form av risker för informationssamhället. De möjligheter som sociala medier ger att snabbt och ocensurerat sprida och dela information bidrar till att skapa ett mediespektakel av en enskild händelse nästan var som helst i världen. I det sammanhanget tävlar myndigheterna och media med vanliga människor om att vara först ut med informationen. Som man kan se från rapporteringen av flygkraschen i franska alperna medför det här bland annat minskad respekt för de sörjande och den chock de befinner sig i. Att underbygga uttalanden med fakta blir även lidande. Dessa olika former av mediespektakel skapar en samhörighetskänsla bland publiken oberoende av var de befinner sig. Den massiva rapporteringen i media kan även leda till ökad oro och rädsla hos människor.

Dahlén fokuserar i sina artiklar ”Sport, medier och nationalism” samt ”Mediesport och kön” på sportens inverkan på samhället. Bjørnsen & Jorsetts uttalande efter att Norge vann sina första Olympiska guldmedaljer år 1906 belyser vilken arena för nationell prestige ett stort idrottsevenemang som OS är. ”Det var begivenheter som satte helle nasjonen i ekstase – ett år etter oppløsningen av unionen med Sverige”. Vidare i den första artikeln om nationalism pekar Dahlén på idrottens betydelse för den engelska nationsgemenskapen redan under Napoleonkrigen på 1700-talet. I båda artiklarna diskuteras hegemoni. I den första i form av idrottsrörelsens avsaknad av konfliktperspektiv och ifråga om mediesport och kön om den dolda dagordningen med en hegemonisk maskulinitet. Vilken typ av maskulinitet ska man se som normerande. Makten med pengarna påtalas tydligt via Messners uttalande: ”Vi följer pengarna och hamnar i det som kommit att kallas det kommersiella sportmediekomplexet.” Historiskt sågs offentligheten som männens arena och kvinnor hade inte tillträde till idrottsarenan.

Fortfarande ser vi hur idrottsmän och -kvinnor får olika utrymme i media. Med pågående ishockey VM kan vi konstatera att damhockey på elit nivå inte kommer i närheten av den mediala uppmärksamhet som herrhockeyn får. Det var en väsentlig skillnad i uppmärksamheten av 2010 års OS bronsmedaljörerna Noora Räty och Miikka Kiprusoff.