Enligt Seeck och Rantane kan vad som helst göras till ett mediaspektakel. Detta eftersom media styr eller kontrollerar vad som anses som en nyhet. Så länge det är frågan om något nytt eller spännande som människor intresserar sig för.
De tar även upp att hur mediaeventen utformas kan komma att ändra med tanke på de sociala medierna. Sociala medier gör att individers åsikter inte enbart kommer efter eventet, utan före, under och efter.
Event och spektakel i media finns även till för att stärka den nationella identiteten. Enligt Wijk skapar idrotten en social gemenskap, samhällslojalitet och konsensus, vilket är idrottsrörelsens ideologiska kärna. Wijk menar att idrotten mycket handlar om att bevara istället för att förändra, vilket gör idrotten betydelsefull. Nationella och internationella idrottstävlingar skapar känslor av samhörighet och identitet – inte bara hos idrottsentusiasterna.
Även mediespektakel som Eurovision Song Contest (ESC) skapar samhörighetskänslor och nationell identitet. ESC handlar enligt Bolin om mycket mer än bara tvproduktion. Här inkluderas allt från marknadsföring och reklam till spekulationer om hur det kommer gå.
Gemensamt för all media är att det finns en viss ”röd tråd” som upprätthåller det egna landets nationalism och känsla av samhörighet.
Vilken uppgift median har tagit på sig, att upprätthålla och skapa vi anda,det egna landets nationalism! Att alltid rapportera ur synvinkeln vi och de. Enligt artiklarna verkar det också som att media överdriver lite väl mycket tycker jag, speciellt när det handlar om att göra någon till nationalidol.
Inte är det väl riktigt så enkelt. Det har nog varit så. Tidigare var det enklare att ge en enda bild av något som hände, och man kunde regissera events så att de passade med det budskap man ville sprida. Idag är det mycket svårare. Det finns så mycket information överallt och hela tiden. Det går inte att styra alls på samma sätt.
Jag som är så gammal måste erkänna att jag saknar känslan av sammanhang man hade inför exempelvis ett hockey-VM. Kan hända det finns folk som fortfarande upplever det som något förenande, men för mig har den känslan gått förlorad. Jag ser knappt finalen och har ingen koll på vad spelarna heter. Jag har valt bort det fältet och hänger inte med längre.
Vad gäller nationalidoler finns de inte på samma sätt längre. Jag minns Matti Nykänens storhetstid. Idag skulle en individ med ett Matti Nykänen-likt beteende knappast få fortsätta utöva sport i nationens namn. Då gick det. Han var finländare och han vann. Sedan att han söp och slogs, tja, det var en världslig sak så länge han stod som nummer ett på podiet.
jag tror nog att det fortfarande finns många som känner starkt inför olika idrottsevenemang som tex ishockey vm. orsaken till att det kanske inte syns lika tydligt är säkert att det inte är den största nyheten i medierna och därför kanske det inte känns som om idrotten är en lika stor grej som förr. men det som jag kan instämma med är att just enskilda idrottares status inte mera är lika högt som förr, vet inte om detta beror på att idrottarna inte längre är lika begåvade eller om finska idrottare bara sjunkit i jämförelse med resten av världen.