Loputon tuska, Den oändliga smärtan, heter Hannes Heikuras (Helsingin Sanomat) bild som föreställer en utmattad Mika Myllylä som sommartränar på skidor i träsket. Bilden valdes till årets pressbild år 1997 och representerar väldigt bra mediernas avgörande roll i skapandet av idrottshjältar som det beskrivs av Peter Dahlén.
Myllylä var då bilden togs på toppen av sin karriär, han var den mytiska hjälten, skogens renodlade underbarn i stil med Gunder Hägg (Dahlén 2008, 428). Finland älskade redan färdigt Mika Myllylä. Dessutom fanns den likväl älskade finska karga naturen med i bilden, och framför allt träsket, som är ett naturelement lika grundläggande som björken eller granen i vår natur. Träsket finns till och med i första meningen i Väinö Linnas episka ”Här under Polstjärnan”, i en fras som de flesta (finskspråkiga) finländare kan utantill. I bilden förkroppsligas också sisu – vad är väl mer sisu än att skida i ett träsk?! Bilden är helt enkelt guld. Den fångar både den existentiella och kulturella dimensionen av idrott, som beskrivs väl av norrmännens förhållande till skidsport (Dahlén 2008, 453).
Mika Myllylä och de två andra skidkarpaserna Jari Isometsä och Harri Kirvesniemi var ”NSH”, national sport heroes, på de flesta punkter. En NSH har brister och svagheter som allmänheten känner till men har överseende med (Dahlén 2008, 431). Den fallna hjälten Myllylä levde efter dopningsskandalen i Lahtis 2001 ett undanskymt liv och redan innan hans död 2011 blev det klart för allmänheten att han var både alkoholiserad och psykiskt instabil. Det vore intressant att försöka utreda huruvida han fortfarande är en NSH idag. Alkohol brukar höra till de brister och svagheter som det finländska folket har överseende med.
Det vore också intressant att försöka få reda på hur bildens betydelse har förändrats i och med Myllyläs förändrade status och förtida död. Är den verkligen ett fotografiskt mästerverk eller föreställer den bara en kille på skidor i ett träsk? Är det endast sammanhanget som gör bilden speciell?
Det är intressant att du tar upp Mika Myllylä. Han var verkligen en NSH!
Som kommentar till din fundering kring huruvida han fortfarande är en NSH idag tror jag att svaret är ja. Det massmediala drev som han utsattes för i åratal efter dopingskandalen i Lahtis är omänskligt hårt. Också det ett exempel på en form av tragiskt mediespektakel riktat mot en enskild person. Min uppfattning är att det bidrar till allmänhetens sympatier för honom och fortsatta bild av honom som en hjälte.
Åren efter Lahtis var Mika Myllylä nog en persona non grata, men inte i lika stor utsträckning som Kari-Pekka Kyrö, tränaren som fick fungera som syndabock nummer ett i åratal.
Men jag tror också att Myllylä blev förlåten av finska folket redan innan sin död, just på grund av det drev eller massmediaspektakel som du nämner.
På tal om nationalism och idrottshjältar. Det första jag tänker på då jag läser de två begreppen i samma mening är Juha Mieto iklädd en Jussipaita!
En annan national sport hero man inte får glömma är Matti Nykänen. Jag minns när jag som barn tittade på backhoppning och Nykänen vann titt som tätt. Jag såg det på svensk TV. Det gjorde saken ännu bättre… Ibland försökte de nog förringa hans insatser med sprit och vilda krogslagsmål. Men det gjorde ju honom ännu bättre! Om han bakfull kunde hoppa skjortan av övriga världselit, vad kunde han då inte göra i nyktert tillstånd. Sedan kom då den där stammande svensken med sin V-stil. Och allt tog slut. Det var inte längre roligt att titta på backhoppning i svensk TV.
Väldigt intressant och njutbar läsning, tack!
Tar fasta på din sista fråga om bildens betydelse över tid. Just i det här fallet tycker jag Heikuras foto har estetiska och mystiska kvaliteter som gör den bra oberoende av vem personen är eller hans roll. När det gäller bilder i allmänhet tror jag deras tolkning – och därmed uppfattning om deras kvaliteter – är mycket tidsbundet (och dessutom beror på kulturen, sociala klassen, generationen osv). Speciellt pressfoton, som gör anspråk på att berätta en historia, kan kräva att åskådaren vet något om vad som hände i förra kapitlet. Den kunskapen har dock kunnat visa sig felaktig eller glömts bort vid det laget som någon, många år senare, tar en titt på fotot. Då blir det till en fel historia, eller inte alls når fram.
Men, det finns även pressfoton som lyckats komprimera allt inom sig, och som fortsätter att berätta.
För mig, Heikuras bild förmedlar något av den stereotypiska finska manliga nationalkaraktären. En roll som flera försöker följa men som få egentligen lyckas passa in i.
Annars, för inspiration gällande pressfotografi rekommenderar jag Henrik Saxgrens bok Tid : om fotojournalistik København: Amanda, 1990. ISBN 87-89537-02-3. ”Fotografen Henrik Saxgren præsenterer i ord og billeder sin verden af fotografier og deres tilblivelsesproces samt eksempler på inspirationskilderne blandt de fotografer, der har sat normerne for fotojournalistikken ”
Gillar att du valt att använda en bild till veckans text! 🙂 När jag läste texten om de nationella idrottshjältarna, så blev jag att fundera på frågor kring vad och vem. Alltså vad gör någon till en nationell hjälte och vem bestämmer det här egentligen? Är det personens prestations förmåga som skapar publicitet och då värderas högt i samhället. Eller är det median som fokuserar på försäljningssiffror och publikprocent. De skulle alltså leker med personligheten och kopplar den med ideal och samhällsvärderingar. Kanske det till och med finns en dramatisk händelse som kan behövas kryddas lite extra. Eller är det publiken som tittar/läser och identifierar sig med personen. Att det verkligen är den upplevda gemenskapen som gör en hjälte. Kanske det är en kombination av dessa tre?
En väldigt ikonisk bild, inte minst för att den skapar associationer. Övere kroppens position med huvuden vilande mot axeln är väldigt lik flera bilder av korsfästelsen. Som det kommenteras ovan så tror jag inte heller att bilden skulle ha blivit betydelselös. Betydelsen ha bara skiftat från de otroliga satsningar som han gjorde för sin sport och heroism mot att symbolisera lidandet i Myllyläs liv. (Dessa två är ju inte helt olika saker men har lite olika accent.) Jag tror att den användes igen efter hans död.